hon dem öfver sitt bröst, liksom hon hade lagt dit hans arma hufvud. Ni är väl icke fångvaktarens dotter ? Hon gjorde en nekande åtbörd. Hvem är ni? Ännu icke litande på sin röst, satte hon sig ned på bänken bredvid honom. Han ville maka sig undan, men hon lade sn hand på hans arm. En besynnerlig darrning genomfor honom när hon så gjorde; han lade sakta ifrån sig knifven, och satt sedan och stirrade på henne. Hennes guldgula bår, som hon bar i långa lockar, hade i brådskan blifvit struket åt sidan, och nedföll öfver hennes hals. Närmande småningom sin hand, tog han och lytte på det och betraktade det noga. Under det han höll på dermed, kom han åter ifrån sig, och började med en djup suck arbeta på sin sko. Men icke länge. Hon släppte hans arm, och lade sin hand på hans skuldra. Sedan han med tvifvelaktig uppsyn betraktat denna hand, liksom för att förvissa sig om att hon verkligen var der, lade han ner sitt arbete, förde sin hand till sin hals och tog från åen ett svartnadt band med en liten dervid fäst påse. Han öppnade den varsamt, på sitt knä, och påsen innehöll hår, men helt litet deraf: icke mer än ett eller par långa guldgula hårstrån. Han tog åter Kennes hår i sin hand och betraktade det noga. Det är samma hår. Huru kan det hänga ihop! När var det! Hurvar det Då det samlade uttrycket återkom på hans panna, tycktes det blifva klart för honom, att det äfven var hennes bår. Han vände i full dager och betraktade henne noga, Hon hade lagt sitt hufvud mot min skuldra den der aftonen då jag fick bud efter mig... hon var orolig öfver hvad det kunde vara, ehuru jag intet ondt anade .. och när jag blef förd till Norra Tornet, fann man det här på min rock. Ni kan väl låta mig få behålla de här hårstråen. De kunna aldrig förhjelpa