iga fakta tillämpa gällande lag, måste väl tgöra den ståndet förbehållna pröfningsoch fgöranderätt. Vi kunna åtminstone icke fatta ;varuti denna rätt eljest skulle bestå. De fakta, som med afseende på hr Rathsnan förebragtes, voro: att han innehar ordiarie tjenst bär i hufvudstaden; att han med nledning deraf måste vara och verkligen är nantalsoch sk-ttskrifven härstädes; att han lerjemte innehade fullmakt såsom rådman i Vaxholm och i denna egenskap låtit sig äfven ler mantalsoch skattskrifvas; men att i ämnde fullmakt uttryckligen förmäldes, att van afsagt sig alla anspråk på lön för beattningen. De häraf härledda påståendena åter voro: tt som hr Rathsman är och måste vara manalsoch skattskrifven i Stockholm, och, enigt bevillningsförordningen, ingen kan eller år lagligen vara på mer än ettställe mantalsch skattskrifven; som hr Ratbsmans mantalsoch skattskrifning i Waxholm följaktligen är laglig; som han, utan att der vara lagligen mantalsoch skattskrifven. icke kan der lagigen innehafva en tjenst, och som den af ullmakten konstaterade afsägelsen af löneörmåner för öfrigt ådagalägger att befattninsen icke ären verklig, utan blott en titulär vefattning, så kan han icke såsom magistratsoerson i Waxholm anses samt är följaktligen obehörig att i sådan egenskap representera vämnde stad i borgareståndet. Då nu de förebragta fakta voro kända och styrkta samt icke heller af hr Rathsman sjelf motsades, fann både borgareståndet och dess talman — enligt vår åsigt med rätta — att saken var klar och tydlig samt att ståndet kunde afgöra, huruvida dessa fakta, jemförda med gällande lagar, gjorde hr Rathsman obehörig att sitta i ståndet. Det fattade beslutet uttrycker ståndets åsigt härom, och ehuru vi förebrått ståndet att hafva alltför hastigt skridit till votering, måste vi likväl finna beslutet grundadt på gällande författningar. Den författning, som vi härvid måste i främsta rummet åberopa, är bevillningsförordningen... Vi trotsa hvem det vara må att i denna förordning framdraga ett enda stadgande, som icke bär prägeln af den hela författningen genomgående hufvudoch grundtanken, att hvarje medborgare skall vara på ett ställe mantalsoch skattskrifven. I de mångfaldiga föreskrifter, som meddelas om personers mantalsoch skattskrifning, talas öfverallt om deras mantalsskrifningsort. Der talas ingen enda gång, och der kan icke talas om mantalsskrifningsorter. Sådant skulle ju upphäfva hela idn af mantalsskrifning, som ju ligger till grund för folkräkningen, för bestämmandet af personens rätta bo och hemvist, för deraf beroende laga forum OC. 8. Vv. Visserligen lärer det hafva förekommit att personer, som befarat t. ex. utsökning för gäld, låtit mantalsskrifva sig på två ställen, för att genom tvister om rätt bo och hemvist draga ut på tiden; men tillställningen har uppenbarligen varit ett falsarium, ettlagbrott, och blir det icke mindre om det sker för att komma i besittning af medborgerliga rättigheter, som man icke lagliga eger, än om det sker för att undandraga sig uppfyllandet af lagligen åtagna skyldigheter och förbindelser. Ser man skärskildt på de stadganden, som afse embetsoch tjenstemän, så finner man 4562 mom. föreskrifva: Embetsoch tjenstemän skattskrifvas och taxeras för sina egna personer och löner, der de hafva tjenst,, Och vidare heter det i 2 8 2 mom.: Den, som på flera ställen eller olika orter ålnjuter löneinkomster, skall för deras sammanlagda belopp, på ett ställe tazeras. Här återfinner man uttryckligen den genomgående grundsatsen, att mantalsoch skattskrifningsorten skall vara blott en och deraf följer, att man icke kan på två eller flera orter innehafva sådan ordinarie tjenst, med afseende på hvars innehafvare 45 mom. 2 föreskrifver, att de skola taxeras der de hafva tjenst. . Hvad specielt angår rådmansbefattningar och frågan derom huruvida deras innehafvare skola vara bosatte i den stad, der de bekläda befattningen, så känna vi visserligen icke något stadgande, som bestämdt påbjuder sådant. Men deremot finnas författningar, som uppendagligen och obestridligen utgå från antagandet, att detta skall vara, händelsen och der det betraktas såsom. alldeles afgjord sak. I kongl. resolutionen och förklaringen på städernas allmänna besvär d. 9 Dec. 1766 5 12 stadgas. att rådmännen, för resor utom staden, skola ha erhållit af magistraten meddelad permission. Man jemföre detta stadgande, som tydligen förutsätter att rådman skall vara i staden bosatt, med föreskriften i 45 mom. 2 i bevillningsförordningen och med den för tjenstemännen i kongl. kammarkollegium utfärdade instruktion, och man skall lätt finna om en person lagligen kan vara på samma gång kanslist i nämnde, uti hufvudstaden förlagda, verk och rådman i en annan stad. Det är visserligen att beklaga, att frågan icke blef dragen under domaremaktens pröfning, hvarigenom undvikits den; obehagliga nödvändigheten för en politisk korporation att taga befattning med lagarnes tillämpning, något som sällan undgår att få sig af partisinnet påtryckt en viss förhatlig prägel. Men då så ej skett, kunde ståndet svårligen underlåta att upptaga saken. Den har, in nuce, alltför vigtiga följder, för att en. om lagarnes helgd och representationens sjelfständighet mån korporation. skulle ba kunnat blunda för densamma. Hade kanslisten i kammarkolleginm, hr Ratbsman, kunnat såsom titulärrådman 1 Waxholm sitta i borgareståndet, så skulle med sr