på beslut i enahanda fråga vid olika tillfällen inom sjelfva högsta domstolen. Hvad åter vidkommer den ifrågavarande artikelförfattarens åsigt, att stånden endast skulle ega att yttra sig öfver personliga förhållanden, men icke taga befattning med lagtolkningsoch principfrågor, så vilja viieke nu derom öppna någon diskussion, endast erinra, att man, äfven med godkännande af åsigten öfverhufvud, bör noga akta sig att förblanda begreppen lag-tolkning och lag-tillämpning, välihågkommande, att hvarje beslut måste utgöra tillämpning af något eller några gällande lagstadganden. Men lagstadgandena kunna vara mer och mindre bestämda, deras tillämplighet på ett förekommande fall mer och mindre omtvistelig, och grundlagen !ar föreskrifvit, att endast der, hvarest frågan anses klar och tydlig, må hon af ståndet afgöras. Det beror på ståndets majoritet och på dess talman att bestämma om cn fråga är så kiar och tydlig, att hon kan till pröfning af ståndet upptagas. Talmannen har nemligen af grundlagen sig tillförsäkrad rättigheten att vägra proposition, och om ståndet icke åtnöjes med hans beslut, skiljer konstitutionsutskottet dem emellan. Frågan är nu huruvida förevarande kasus var så klar och tydlig,, att borgareståndet var befogadt att företaga och talmannen berättigad att medgifva dess afgörande hos ståndet. Riksdagsordningens 21 förbehåller hvarje stånd dess pröfningsrätt, såväl i afseende på sådana medlemmar, hvilkas fullmakter ej blifvit gdkända, som dem, emot hvilka, till föjd af 14 och 18 SS, någon. anmärkning eger rum, i hvilket sednate fall frågan, om hon är klar ooh tydlig, hos ståndet afgöres. v Af S5 14 och 18, till hvilka här hänvisas, innehåller den sednare föreskrifter om qvalifikation och disqvalifikation för utöfning, i hvilket stånd som helst, af riksdagsmannakallet; den förra bestämmer de särskilta qvalifikatronerna för valbarhet till borgareståndet. Visserligen innehåller samma 14 S dessutom hufvudgrunderna för städernas och bergsbruksdistriktens valordningar ; men frågan om borgareståndet eger att ingå i pröfning, huruvida dessa gränder blifvit vid valet trädda för nära, kunna vi, med afseende på förevarande fall, lemna helt och hållet åsido, då den omständighet, som här är af vigt, nemligen ståndets rätt att yttra sig om ledamöters qvalifikationer, synes vara fullkomligt ostridig, så mycket mer som grundlagsstiftaren nämnt bredvid hvarandra 88 14 och 18, af hvilka den sistnämnda bandlar endast om de förhållandew genom hvilka en person qvalificeras och disqvalificeras såsom riksdagsman. De qvalifikationer, som fordras för att i stad vara valbar till borgareståndet, äro, att man derstädes skall vara borgare, eller yrkesidkare, eller husegare, eller magistratsperson. Med afseende på borgare, yrkesidkare och husegare stadgas att de skola vara bosatta i staden, och i afseende på alla kategorierna, att de tre år skola ha varit valberättigade i staden. Af dessa stadganden, jemförda med 21, följer nu klarligen, att om i borgareståndet infinner sig en person, vald till representant såsom förment borgare i valorten, men i ståndet anmärkes, att han icke är borgare 1 den staden, så eger ståndet att till pröfning upptaga denna fråga samt äfven att densamma afgöra, förutsatt att ståndet finner saken klar och tydlig. Men för att bedöma om personen är borgare eller icke, måste ju ståndet på frågan tillämpa de lagstadganden, som bestämma hvad som med rätter borgare förstås, En sådan bestämmelse finnes t. ex. i bevillningsförordningen, der det i 45 3 mom, heter: Rätter borgare skall för sin person mantalsoch skattskrifvas i den ort, der, han är borgare Kan nu, vid anmärkningens framställande i ståndet, med laggild handling styrkas, eller är: förhållandet derförutan kändt samt medgifves af den det angår, så är ju frågan klar och tydlig samt ståndets rätt att henne afgöra, d. v. s. utesluta den notoriskt obehörig befunne representanten från säte och stämma i ståndet, alldeles obestridlig, Just en sådan kasus är det som nu före. kommit i borgareståndet. Enda skillnaden är, att hr Ratbsman uppträdt i ståndet, icke i egenskap af borgare, utan i egenskap af magistratsperson. Ty den i borgareståndet å bane bragta frågan var helt enkelt den: År hr Kathsman magiswratsperson i Wagholm? Till dess besvarande reducerar sig hela saken. Nå väl, för att kunna besvara denna fråga måste ju ståndet taga i betraktande hvad som I enligt gällande lagar och författningar konstituerar en person till magistratsperson eller lägger hinder i vägen för honom att innehafva denna egenskap. Och om nu ståndet måste anses oförhindradt, att, med afseende på frågan om en förment borgare, rådfråga 45 3 mm. i bevillningsförordning:p, hvarföre skulle ståndet vara mindre berättigadt att i afseende på en förment magistratsperson rådfråga t, ex. andra mom. af samma S; eller hvarföre skulle ståndet icke ega att för frågans bedömande taga i betraktande och till. lämpa en, hela bevillningsförordningen genomgående hufvudtanke, eller hvarföre skulle det icke, kort sagdt, ega taga i betraktande hvilka stadganden i hvilka, lagar och författningar som helst, som på saken kunna hafva tilllämpning? Då det heter att frågan, för att få af ståndet afgöras, skall vara klar och tydlig?, kan dermed omöjligen förstås annat, än att de förebragta fakta, att detsom påstås, är, fullt bevisadt eller kändt. Att med afseende på dessa hevigsade. dessa klara och tyd