sen al dem, som med saken hatt betattning atrustar eller behöfver frukta en undersökning härom. Hr Rathsmans utvotering ur borgareståndet. Denna åtgärd, som naturligtvis icke kunnat undgå att väcka stort uppseende, har varit föremål för två klandrande uppsatser i en annan tidning. Vi se oss föranlåtna att med anledning deraf yttra några ord i ämnet. Härvid böra vi till en början förklara, ati äfven vi på det högsta beklaga frågans Utför hastiga afgörande, hvilket icke blutt är egnadt att kasta en skugga på beslutet och utsätta detsamma för misstydningar, utan äfven är, för exemplets skull, ganska vådligt. Den föreslagna åtgärdens vigt borde ha förmått ståndet, att genom den största varsarshet vid behandlingen både från sig afvända misstankan om en öfverilning eller afsigtlig öfverrumpling, och göra för allmänheten klart, hvarom fråga egentligen var. Att en fullständig utveckling af majoritetens motiver varit nödvändig, derom vittna icke blott de misstydningar, för hvilka åtgärden blifvit utsatt, utan redan den omständigheten, att en och annan af ståndets egna medlemmar efter beslutets fattande visat sig sammanblanda det här ifrågavarande fallet med andra, som dermed icke ha ringaste likhet eller gemenskap. Farhågan, att en majoritet kunde, genom missbrukandet af den här tillämpade utvoteringsrätten, från ett stånd utestänga hela minoriteten eller de mest framstående medlemmarne af densamma, ligger alltför nära tillhands, för att icke den yttersta varsamhet skulle iakttagas då fråga uppstår att göra bruk af en sådan rättighet. Men då vi instämma i ogillandet af det sätt, på hvilket frågan blifvit af borgareståndet behandlad, kunna vi deremot icke, med författaren till de ofvannämnda uppsatserna, anse ståndet hafva vid beslutets fattande gått utöfver sin befogenhet. Denne författare anser, att den pröfningsrätt, som i 21 R. O. blifvit stånden tillerkänd, afser endast personliga förhållanden eller sådana, der ett enkelt faktum uppgifves, som är sannt eller osannt, och der lagtolkning eller uppställande af principer ej kan komma i fråga. Och anser författaren, att som de brister, hvilka blifvit anmärkta mot hr Rathsmans val, reducera sig till den frågan, huruvida en person kan lagligen vara skattskrifven på två ställen, och detta är en lagtolkningsfråga, en principfråga, så var borgareståndet icke befogadt att deröfver sätta sig till doms. Det är sannt nog, såsom författaren anmärker, att det är svårt att bestämma huru vidsträckt den pröfningsrätt är, som i 21 R. O. är stånden tillerkänd; men likväl är det för oss alldeles ofattligt, huru man kan ifrågasätta möjligheten, att anhängiggjorda valtvister skulle kunna tagas ur domaremaktens händer och öfverlemnas åt vederbörande stånd. Till ett så absurdt antagande lemnar hvarken 21 R. O. eller något annat grundlagsstadgande ringaste anledning. Någon fullmakt kan ju icke utfärdas förr än valet vunnit laga kraft, d. v. s. förr än alla anhängiggjorda valtvister blifvit genom slutligt utslag afgjorda; och som representanten icke kan utan fullmakt anmäla sig till erhållande af polett, och icke utan polett söka inträde i ståndet, och ej heller ståndet ingå i pröfning med afseende på hans behörighet förr än han till inträde i ståndet sig anmält, så lärer det aldrig någonsin kunna inträffa, att valtvister tagas ur domaremaktens händer.. Mindre betryggande äro deremot grundlagens stadganden mot möjligheten deraf, att kollisioner kunna uppstå mellan domaremakten och ett stånd, enär det icke finnes vågot uttryckligt förbud mot att i stånden upptaga äfven sådana kompetensfrågor, som redan blifvit genom laga kraftvunnet utslag å domaremaktens sida afgjorda. Denna punkt är i högsta grad brydsam. Å ena sidan är nemligen redan första instansens (t. ex. en magistrats) icke öfverklagade beslut ett domaremaktens laga kraftvunna utslag, lika väl som vore beslutet af högsta domstolen afkunnadt; och skulle stånden icke ega upptaga någon fråga, i afseende å hvilken förefunnes laga kraftvunnet utslag, så skulle någon deras pröfningsrätt alldeles icke förefinnas, och föreskriften derom i 215 RB. O. vore då ett fullkomligt nonsens. Men å andra sidan lärer ingen förbise det ytterst betänkliga deri, att ett stånd. skulle, uti en fråga som blifvit af högsta domstolen pröfvad, stanna i ettannat beslut är denna domaremaktens förnämsta organ. Man lärer få svårt att i grundlagen finna bestämdt och otvetydigt siöd för den ena eller andra åsigt, som i afseende närå. kap söka att göra sig gällande. Det är ett dilemma af den art, der man-måste, i saknad af tydlig bokstafsföreskrift, taga sunda förnuftet till råds, och vi kunna icke neka att vi anse sunda förnuftet gifva borgareståndets nuvarande talman fullkomligt rätt, då han vägrat framställa proposition i afseende å en speciel, kasus, (frågan om hr Wallenberg -kan anses bosatt i Sundsvall), beträffande hvilken speciella .kasus högsta domstolen redan afgifvit sitt utslag. Skulle åter, emot en ledamot, -hvars val till och med blifvit af högsta domstolen. -gilladt, göras andra invändningar än dem, som varit underställda högsta dommaremaktens pröfning, så synes det oss otvifvelaktigt att stånden ha sin pröfningsrätt öppen. Att kollision kan; uppstå mellan ett stånd och ett annat, torde deremot svårligen kunna förebyggas, och är för öfrigt ingenting annat