hvissla, och då och då förnummo vi, huru jernbansvagnar skramlade fram utåt banan eller öfver någon bro, under det att hundarne stämde upp en nästan oafbruten serenad, likasom om de förstått, att någonting vidunderligt och ovanligt var i luften. Vi seglade framåt, förnöjda och språksamma, till klockan omkring half åtta, då vi tydligen skönjde ljus och hörde brusandet från ett väldigt vattenfall. Vi sänkte oss i en dal invid ett mycket högt berg, men som platsen föreföll temligen litet inbjudande, beslöto vi att åter höja oss. 30 skålpund ballast fingo gå öfver bord, och åter stego vi mot skyn. Efter ungefär 20 minuters förlopp sänkte vi oss åter, men nu helsades vi icke af något vänligt ljus eller några J vaksamma bandhundars dofva skall. Vi befunno oss J öfver en vild skogsbygd och sänkte oss öfver en liten sjö. Vi hade våra räddningsredskap till hands, men stego åter, sedan vi utkastat hela vår ballast, så när som på 18 skålpund. Hr La Mountain ansåg det nu vara en dårskap att stiga ytterligare, emedan vi befunno oss öfver en stor vildmark, och dess förr Å vi nedstego, dess bättre vore det. Vi beslöto sänka Joss ned invid ett träd, göra fast och afvakta morgoden;Inom ett ögonblick befunno vi oss nära marken, och då vi sänkte oss, fattade jag yttersta toppen af en hög tall, som hejdade ballongen, och vi hade snart gjort fast vid trädet medelst det tjocka ftåget. Beröringen med tallen gjorde mig något missmodig, ty jag visste, att dessa slags träd icke växa i tätt bebodda och varma länder. Efter att ha skådat sig omkring och så mycket Å som mörkret och regnet tillät (ty det hade regnat hela den sista timman) undersökt trakten, yttrade hr La Mountain, att Atlanties roll nu var utspelad — vi voro långt inne i skogarne, och om vi komme med lifvet derifrån, borde vi vara tacksamma derför, tillade han. Vi spepte in oss i våra filtar och afbidade tålmodigt dagningen. Regnet dröp ned i strömmar öfver oss från den stora ballongen. Efter en högst oangenäm natt blefvo vi glada, då vi fingo se den första skymten af dagbräckningon. Morgonen inbröt kall, fuktig och regnig, en värdig föregångare för många andra dylika morgnar, som vi skulle nödgas tillbringa i dessa obebodda skogar. Vi väntade till kl. 6, i förhoppning att regnet skulle upphöra, samt att solens strålar, genom att uppvärma gasen i ballongen, skulle sätta oss i stånd att återstiga i höjden, om ej för annat, åtminstone för att få en öfverblick af det land, i hvilket vi nedstigit. Regnet upphörde ej, och vi beslöto att kasta allting öfver bord, undantagandes en rock åt oss hvardera, lifräddningsredskapen, ankaret och kompassen: Alltsammans fick således gå öfver oord — ypperliga schavlar och filtar, hr Fayles öfverrock, ölbuteljer och en flaska likör, med ett ord: pick och pack. Atlantic, befriad från sin våta last, steg nu majestätiskt i höjden med oss, och vi blefvo i stånd att öfverskåda landskapet under oss. Det var en ouppodlad vildmark af sjöar och barrskog — och vi insågo nu, att vi till följd af en felaktig beräkning af ballongens bastighet färdats för långt. Som luftströmmen ännu alltjemt dref oss mot norden, vågade vi ej hålla oss qvar uppe i höjden, emedan vi sväfvade allt längre och längre hän mot denna frusna zon, hvarifrån, såsom vi visste, det icke fanns någon möjlighet att återvända. Hr La-Mountain fattade ventilsnöret och utsläppte gas, och vi sänkte oss tryggt ned invid en hög fura. Vi gjorde fast Atlantic medelst ankaret och rådslogo några ögonblick om hvad som vore att göra. Vi hade ej en enda munsbit till föda. Intet skydd för natten på den fuktiga marken; fjerran voro vi från hvarje menniskoboning, huru långt visste vi ej; nära att digna af hunger; ingen upptänklig utväg att tända en eld och intet klart begrepp om hvarest vi befunno oss! Vi beslöto förlita oss på kompassen, som vi fått låna af hr H. K. Newcomb, och styra vår kosa så, att vi komme ut ur vildmarken, denna måtte nu vara hvilken som helst. Vi blefvo ense om, att vi befunno oss antingen på John Browns område eller i den stora Canadavildmarken — söder om Ottawa, såsom vi förmodade — och vi visste, att om vi begåfve oss sydostvart, skulle vi komma ut ur densamma, såframt vi hade tillräckliga krafter, för att fullborda vandringen. Ia Mountain steg upp till ballongen och skakade till afsked ena hörnet af korgen, utropande: Farväl, gamla Atlantic,, och jag tyckte mig dervid märka en tår i hans trofasta öga. Han tycktes vara mycket bedröfvad öfver att icke kunna uppfylla sina förbindelser att uppstiga i ballong vid marknaderna i Kingston och Newyork, på båda hvilka ställen luftseglingar af honom voro annonserade. Vi begäåfvo oss således i väg sydostvart. Sedan vi vandrat omkring en och en half engelsk mil, kommo vi till stranden af en liten ström, som kom brusande vesterifrån. På detta ställe blefvo vi angenämt öfverraskade af att finna, att nägon mensklig varelse varit der före oss, ty vi upptäckte, att flera små träd blifvit nedhuggna, samt funno lemningarne efter en eld samt en halftunna, som innehållit fläsk: Jag undersökte noga märket. Det innehöll: Salt fläsk. P. M. Montreal. Detta afgjorde frågan. Vi voro i Canada, ty jag visste ganska väl, att intet fläsk med Montrealstämpel någonsin sökte sig väg till de inre delarne af staten Newyork. Vi vandrade hela fredagen utåt den okända strömmen, hvars hufvudriktning gick mot sydvest, flottade oss mot middagen öfver densamma på en flytande stock och följde på strömmens södra strand en stig, som betecknades genom i träden huggna märken, och hvilken ledde till en igenväxt skogsväg för timmerhemtning på andra sidan om en vårdslöst upptimrad koja. Vi hoppades att någon af skogsvägarne skulle föra oss till något nybygge, men sedan vi vandrat dem alla ända till de punkter, der de slutade i vildmarken, beslöto vi att flotta oss öfver strömmen till kojan, för att der tillbringa natten. La Mountain kom öfver utan äfventyr; men som jag var tyngre än han, bar flotten mig ej, utan jag kom i strömfåran. Jag plumsade ned under vattnet och sam i land; men jag måste dervid anstränga alla mina krafter, och då jag nådde stranden, var jag så utmattad, att jag knappt kunde stå på mina ben. Jag tog af mig kläderna och vred ur dem, hvarefter vi begåfvo oss till kojan, der vi funno tillräckligt med gammalt gräs och löf; det var åtminstone torrt, och vi krupo ned under en dylik hög, med hufvud, ansigte och hela kroppen, i förhoppning att vår andedrägt skulle bidraga att uppvärma våra stelnade lemmar. Jag tror, att det mest hämndfulla och hårda hjerta skulle ha ömkat sig öfver vår belägenhet. Nattens tröga timmar skredo slutligen förbi, och vi höllo.åter rådplägnivg. Det var tydligt, så resonnerade vi, att strömmen vårtiden begagnades till timmerflottning. Om vi således följde densamma till dess utflöde i Ottawa, eller någon elf, som utföll i Ottawa, skulle vi i sinom tid komma ut ur vildmarken på samma väg som timmerflottorna. Kojans tak var betäckt med klufv2t timmer. Detta var lätt och torrt, och man skulle kunna hopfoga en ypperlig flotte deraf. Vi beslöto således taga fyra sådana takläckten, medelst vidjor och andra tjenliga ämnen, som vi kunde träffa på i kojan, sammanfoga dem i fyrkant, och sedan på denna farkost staka oss utföre strömmen till dessa civiliserade nejder, som sågbloeken bruka lyckligt och väl uppnå. Vi släpade våra materialier ned till strömmen, och La Mountain sammanfogade dem, emedan han obestridligen var bättre sjöman än jag. Vi stötte ut från stranden med vår flotte, och just i detsamma upphof en kråka sitt dystra kraxande — ett olyckligt förebud för de pröfningar och lidanden, som väntade oss. Vi drefvo utföre strömmen ungefär 10 eng. mil och strandade plötsligen mot en ofantlig fura, som fallit omkull tvärs öfver vattendraget, fullkomligt stängande vägen för vår flotte. Något annat val fanns ej än att taga sönder flotten och försöka få fram de lösgjorda delarne under det kullfallna trädet. Detta lyckades slutligen, hvarpå flot äm åtar sar anfarmea har nmnkh : vi fartea tt nå... Fö.