Va Vr Rytterne rdr SBR NR oa .behof man väl ock måste afse i de offentliga andaktsböckerna. Att förhandenvarande förslag i detta afseende är reaktionärt medgifves gerna; men är väl detta ett fel, då man lager ofvan anförda omständigheter i betraktande? Visserligen företedde det först afgifna förslaget en alltför ålderdomlig prägel genom upp-: tagande af åtskilliga gamla och urmodiga formler: och talesätt, som väckte missnöje hos alla, hvilka icke företrädesvis älska det åldriga; men af misstug har wan ock påbördat förslaget sådana kyrkobruks upptagande, som det aldrig försökt införa. Så var väl abrenutiatonen (afsägelsen), men hvarken exorcismen (besvärjelsen) eller korstecknet till återupptagande föreslagne. Emellertid hafva dessa verkliga eller förmenta fel, genom tvenne riksdagars och kofmiterades förnyade omarbetningar, så småningom försyunnit och förslaget, som derigenom allt mera I oärmat sig nuvarande handbok, kan i detta afseende inumera icke gifva någon skälig anledning till klander ) Sannt är vidare, att nuvarande inledning till högäss ogudstjensten är högtidlig och att den försslagna jem förelse dermed kan förefalla något matt; men en annan fråga är, hutuvida detta högstämda, lof är på sin plats i denna del af liturgien. Är det väl estetiskt passande och pedagogiskt riktigt att be gynna med det högtidligaste, hvarigenom sinnet och uppmärksamheten slappas för det följände? Kan det ens vVära psykologiskt möjligt att andakten så genast och näst före syndabekännelsen kan taga den höga flygt, denna lofsägelse förutsätter? Att så icke är tyckes dess vanligen misslyckade föredrag tillfullo bevisa. Är det då icke långt naturligare att, i Ofverensstämmelse med gammal häfd och bruket i öfriga lutherska församlingar, låta menniskohjertat efter en kort och enkel påminnelse om Guds helig: Ichet och dess egen bristiullhet, i syndabekännelsen I uttala såväl sin djupa förkrosselse som sin förtröstan på Guds barmhertighet och förlåtelse. Först derefter kan hjertat, i medvetande af denna nåd, med sfull sanning utgjuta sig i den lofsägelse, som af listurgen uppstämmes medelst frälsningens jubelord: såra vare Gud i höjden ete., och hvari församlingen beredes tillfalle att ljudeligen instämma, genom anordningen af en derpå följande lofsäng, som enligt förslaget i de flesta fall skulle blifva en för alla be kant psalmvers. Denna 4 å 6-radigå vers är, med undantag af evangeliets läsning, hvarom mera nedanföre, det enda hvarigenom altargudstjensten före preÅikan blifvit förlängd; ty i senaste bandboksförslaget å föreskrifterna angående mässandet och responsofriernas begagnande desamma som i nuvgrande handbok. Äfven denna Je förlängning af på siö på 536 vg ven ti ne Sch hället TR ommas genom förkortning paalmerna, synnerli gast den så kallade gradualpsalmen, som nu van ligen, tvärt emot Luthers råd, väljes alltför lång, en förkortning, hvartill ock handboksförslaget gifver anvisning. Att deremot efter predikan tacksägelseorden: Herren vare tack och lof! med derå följande hallelujah, enligt förslaget, alltid af församligen sjungas, förmodar insändaren tillvinna sig allas odelade bifall. I sammanhang bärmed måste insändaren bekänna sin innerliga och på långvarig iakttagelse grundade öfvertygelse vara, atti en rätt evangelisk gudstjenst bör, så vidt möjligt är, församlingen beredas tillfälle att sjelf med egen mun instämma i bön, tacksägelse och lof, och icke på katolskt vis göras till en stum Shörare af det, sompresten läser eller en kör sjunger. Så litet vi än känna af den apostoliska gudstjensten, så mycket veta vi dock med visshet af 1 Cor. 14: 16, att församlingen städse plägade säga amen till bönen och tacksägelsen. Rörande den förmenta omständigheten i föreskrifterna angående invigningen af kyrkliga rum och föremål, så torde få erinras, att vår n. v. handbok lika omständligt föreskrifver huru nybyggd kyrka skall invigas, och hvad altare, dopfunt, predikstol, kyrkoklocka och orgel beträffar, så gifver handboksförslaget inga andra föreskrifter för deras invigning, än hvad redan allmänt nog brukats, neml. ett kort tal första gången de begagnas, och detta, enligt sednaste förslag, i de allra flesta fall öfverlemnadt åt prestens bepröfvande huruvida det bör ske eller underlåtas. Utan skada kunde. dessa korta anvisningar varit borta, men helt oskyldiga måste de ock förefalla hvar och en, som derom tager full kännedom. Minst innebära de något reaktionärt, då de ju hänvisa på hvad ännu i dag vanligen nyttjas. Man inviger ju i våra dagar med mycken högtidlighet jernvägar, monumenter och dylikt; skulle det då vara så otillbörligt att med några ord hänvisa på ett till kyrka och gudstjenst hörande tings heliga ändamål? Att handboksförslaget bär ett och annatspår af olika åsigters sammanjemkning, kan icke förnekas, men när kan väl ett dylikt arbete blifva fritt från sådana ojemnheter? Vi våga påstå, att vår n: v. handbok i ännu högre grad är bekajad dermed. Jemför t. ex. den omförmälda, i modern stil hållna inledningsbönen med den derpå följande antikt enkla syndabekännelsen, eller bönerna å högtidsdagar med de vanliga, efter predikan förekommande. — Att bibelspråk och dogmatiska ordasätt blifvit hopade utan urskilning och mått, synes insändaren vara ett mindre rättvist påstående, och särskilt hvad brudvigseln angår förekomma de klandrade,ordalagen inga lunda i det af presteståndet vid sednaste riksdag antagna förslag, utan der förmanas bruden, att med kärlek och undergifvenhet möta sin man, ömt deltaga med honomp o. s. v. i nära öfverensstämmelse med nuvarande handbok. Huruvida det mycket omordade förslaget är ett genuint uttryck af den i församlingen rådande anda, vågar insändaren icke afgöra, men hvad han med visshet vet, är att dess antågande gerna mötsös af mången, som i kyrkans offentliga religionsböcker älskar biblisk enkelhet och kraft, samt att äfvenledes många, som, till följd af oriktiga föreställningar, deremot hyst betänkligheter, upphört att med misstroende betrakta detta förslag, så snärt de fått kännedom om frågans nuvarande ståndpunkt. — För sin del kan insändaren icke annat än önska att vederbörande, i hvilkas händer frågans afgörande för närvarande ligger, täcktes taga noggrann kännedom om ifrågavarande förslag. Hvad åter beträffar förslaget till tvenne (icke blott en) nya årgångar predikotester att begagnas jemte de gamla, hyser insändaren samma önskan som Aftonbladsförfattaren, nerl. att vid den offentliga gudstjensten bibeln eller åtminstone nya testamentet sättes i församlingens hand, och att predikanten egde frihet välja sina texter, likväl med den inskränkning, att valet skedde med hänseende till kyrkoårets, dess söneller åtminstone högtidsdågars olika karakter, för hvilken de gamla texterna skulle fortfara att vara de normerande och såsom sådana föreläsas från altaret. Genom . denna lätt åstadkomna anordning kunde anhängarne såväl af stående som fria texter gå hvarandra till mötes, och församlingen föras till ett rikare bruk af bibeln, på samma gång den finge fortfarande behålla sina, åtminstone af allmogen, högt älskade gamla texter. Men då insändaren högeligen befarar att denna reform; hufu Iatt den än synes, ännu icke på länge kan komma till stånd, så fruktar han att ett förkastande af närvarande förslag, för längesedan af 3:ne-riksstånd uttryckligen begärdt, skulle åstadkomröa frågans undanskjutande till en kanske ganska :aflägsen framtid; och under tiden finge svenska församlingen fortfarande nöja sig med alla de olägenheter det nuvarande perikoptvål get onekligen medför, olägenheter, som föga afh:elpas genom de här och der brukliga bibelförklaringarne, hvartill för både lärare och åhörare ofta seknas tid och tillfälle, synnerligast å landsbygden, der tilloppet troligen blefve störst, om afstånden icke lade så väsendtliga hinder i vägen. Under nuvarande begär efter ett mångsidigare bruk ar Guds : ; od fa Lå RR TD bete (i on ner