Tange hade vi vantat att 1a se kongl. för:ordningen af den 20 Sept. 1859 angående Sockenbandets lösning betraktad i Svensk.a hbögkyrkans organ, den vidtberyktade, men a.f allmänheten föga påaktade ,Svensk Kyrkotid-: ning, den der snarare borde kallas rysk. spansk, neapolitansk eller mexikansk kyrko. tidning. En tid bortåt var red. alldeles förtappad i det kejserliga statspåfvedömet österut, hvars fasta tro och lyckliga enhetibekännelti sen dock börjat något lida af de s. k.roskolnikernas separatistiska rörelser, men för hvars ! bestånd red. dock i sjelfva verket ingenting h! befarade. För Kyrkostaten. såg hon svårare. vådor i Sardiniens och Spaniens vandaliska ; anigreppp, riktade mot sjelfva klostren och öfriga j papismens gods och herrligheter. Någon tröst fann hon dock alltjemt i det förnyade komwkordadet mellan Österrike och den heliga ste,len, och i den välvilliga, neapolitanska regöringens allra sista fromma beteende mot den vetryckta påfven såg hon en garanti mot xdet opåkallade reformbegäret,, hvilken i säkerhet öfverträftades endast af ställningen i det öfver; lyckliga . Mexiko, der prestkyrkan florerar F dägligare än i något af gamla Europas påfligt k välsignade länder. Från svenska kyrkan hade k. rod. längesedan tagit sin Kand, ända tills hon nyligen fick en smula uppmuntran af prestkb: konferensen i Norra Vedbo kontrakt af Lin-F köpings stift, som sändt red. nio protokoller : med rättighet att ur dem meddela hvad som syntes lämpligt,. Det lämpligaste fann red. pro primo i den upptäckten, att prestkonferensen, i strid med kyrkofäderna Hieronymus. Epiphanius och Augustinus, som antaga at Kristus i andanom, icke med kroppen neder-1 steg till helfvetet, funnit för godt att det var JKristi lefvandegjorda, med själen förenade, förklarade kropp, som uppenbarade sig på ett besynnerligt sätt för :andarne i fängelset, likasom han på tredje dagen uppenbarade sig för sina lärjungar och vänner här på jorden; pro secundo i den upptäckten, att om Spener och Franke, dessa pietismens grundläggare, kunde uppstiga ur grafven och med samma klarhet som vi se följderna af sitt verk, att t. ex. mången låtit af dem förvilla sig ända derhän att han öfvergifvit dans, kortspel och andra oskyldiga nöjen, skulle de använda sina krafter annorlunda 0. 8. Vv. FASå långt i n:o 21, men i H:o 22, det sista som ännu sett dagen af de 24,som utgöra en årgång, går red. längre Der träder hon upp hvarken mot kyrkofäder eller mot pietister. utan mot — svenska kyrkans högste biskop. mot Hans Maj:t konungen, förmenande si sina betraktelser med anledning af kongl. förordningen den 20 September 1859,, att denna förorJning är icke blott den märkvärdigaste och betydelsefullaste, utan ock den för kyrkan sorgligaste och till Sina följder mest hotande af alla de åtgärder som kunnat af styrelsen vidtagas. Den har ju utkommit i rak strid mot icke blott presteståndets — detta stånd, som har både det största intresset för och de största insigterna i kyrkans angelägenheter — enhälliga förkastande af det genom de tre lekmannaståndens beslut antagna lagförslaget, utan ock mot samtliga konsistoriernas yttranden, som enhälligt instämde med presteståndet och således samtligen afstyrkte nådigt bifall till ständernas förslag... Ett så öppet bevis på misstroende från den högsta kyrkliga styrelsens sida har visst icke på sekler vederfarits rikets presterskap... Att sådan! kunnat ske, måste antingen bevisa att ett utomordentligen djupt och allmänt förfall är hos presterskapet rådande, eller ock att styrelsen, med eller utan klart medvetande, numera låter sin behandling af kyrkans angelägenheter bestämmas af grundsatser som äre för kyrkan främmande 0. 8. Vv. Men icke nog med att H. M. konungen får en så amper tillrättavisning och de tre lekmannastånden en sådan tuktomästrande lexa af redaktionen. Hon visar sedermera att denna olycksaliga förordning leder 1:mo till en fullkomlig upplösning af hela vår territoriala församlingsordning, att numera blir det subjektiva godtycket och de subjektiva sympatierna den högsta, allt bestämmande principen för hvilken all objektiv, ordning mäste vika, att församlingarne hädanefter bli intet annat än fria associationer, att själävård blir ett tomt ord, en form utan sanning och verklighet, att denna församlingsfrihet leder till prestfrihet, något som man riktigt inser i vårt grannland, 1 Danmark, hvarifrån denna berrliga vara är importerad; 2:o dertill att stora menniskoskaror komma att stå utom al: församlingsgemenskap och all församlingsvård. Här slår sig red. på att. profetera. och sklldrar för oss tider, då ett stort affall skall ske, då Christi rike skal synas vara tillbakaträngdt och då utanför detsamma skali stå såsom herrskande en väldig, från Christus emanciperad, antikristisk verld.. Dessa tider äro den yttersta nödens tider. För ankomsten af dessa tider röjas (rödjas?) nu jemna och banade vägar genom mångfaldiga krafter som arbeta i tiden, utan att sjelfve veta hvad de göra. Och vi bekänna öppet, att vi i den svenska lagstiftningsåtgärd, som beseglades den 20 Sept. 1859, också finna ett, visst icke beydelselöst symptom af detta pågående arbete. hvilket skall undanrödja hvad ähnu hindrar, (2 Thess. 2: 6) det onda som komma vill. Just denna omständighet är det som utgör yttersta grunden till det djupt allvarliga vemod, hvarmed vi måste betrakta hela denna lagstiftningsåtgärd.v I denna gripande tonart är det som red. hela tretton sidor (stor oktav) igenom utgjuter sina bekymmer, sin ,fasa och förfäran för sockenbandets lösning, Vi kunna ej höra annat deri än ett nödrop från det högkyrkliga lägret, ängsligare än vi någonsin hört det. Behöfdes det ej mer för att bringa red. i en så förtviflad belägenhet, så måste dess bankrutt stå för dörren. En kyrka, som behöfver sockenbandet för att hänga ihop, är åtminstone icke den församling som hvilar på eti NE Slog bn fn nt Tfn rr ng föl 7 ol ÄR Lin) Eg RE EET