Om macadamisering af vägarne närmast fe. kofvodstaden. Till Redaktionen af Aftonbladet. För hvar och en, som haft det fögå angedäm: tillfället att våroch hösttiden, särdeles innevarandt år, göra bekantskap med allmänna landsvågarnt utom hufvudstadens tullar, skall det säkert vara ev välkommen nyhet, att fråga inom representationer på allvar blifvit väckt om genomgripande åtgärde: för samma vägars förbättring. Att vägunderhållet : allmänhet är en för jordbruket tryckande börda, ä nog bekant, men huru svårt detta onus kännes hufyudstadens närhet, kan ingen föreställa sig, son icke vari vittne till de ansträngningar väglottsegar: derstädes måste underkasta sig, utan: att det likvä lyckas att hålla vägarne någorlunda goda. Orsa kerna härtill äro att finna, dels i den ofantliga tra fiken och deraf uppkommande slitning, dels i vägarnes bredd, 15 å 30 alnar, hvarigenom vattnet hindra att afrinna, och slutligen i brist på tjenligt grus och vägbygnadsämne. Häraf är klart, att, huru väghåll ningsskyldige än efter hittills vanlig metod m: arbeta, ingen möjlighet förefinnes att få vägarn: goda; och något annat lärer icke återstå än att här likasom i utlandet och på några andra ställen inon riket, försöka med så kallad macadamiserimng, oh någon förbättring skall vinnas. Men att göra ett förslag är en sak, att genomdrifvasdet en annan. Gör man anspråk på statsbi drag, svaras; att inga penningar finnas; vill ma skaffa medel genom att taxera de vägf rande, syne: sådant vara obehagligt och hinderligt för trafiken. och vi fråga då, hvart vill man komma med. folk. som så litet inse sitt eget bästa? Med skäl har man klandrat liknöjdheten hos Stockholms stad i fråga om att förskaffa sig fördelen af jernvägar och månne samma slapphet icke gör sig gällande hos dem, som borde arbeta för saken, nu, då fråga är att förse Stockholms omgifningar med hjelpliga landsvägar? Utgången af det nu väckta förslaget skall visa detta. Hvar och en känner den stora lägenheten och ropar på dess afhjelpande, men ganska få, till och med bland våra representanter, förmå fiona en vinst uti att utbyta ett större ondt mot ett mindre. Att mot någoa ringa afgift hafva borra, fasta och jemna vägar i stället för att, såsom au, nödgas vada i smutsen, förstöra dragare, åkdon och en dyrbar tid, vore att utgifva ett öre för att vespara en riksdaler; men så är icke seden i vårt and; vi gifva, som bekant är, gerna ut vår riksdaer för att spara på öret. Vore fråga om några öres afgift för upprätthållande af en färja eller en bro, jades derom icke ett ord, men då fråga är om uppörande af en bro öfver detta haf af orenlighet, varuti folk och dragare halfva året måste vada, nöta säkert stora svårigheter; så stor är vanans nakt och kortsyntheten hos mängden. Ehura många skäl förefinnas hvarföre staten borde vidräga till det påtänkta företaget, är det dock väl utt sådant nu icke blifvit satt i fråga; det nu gjorda örslaget om medels åstadkommande genom en linlrig taxa af de resande, synes så billigt och utförvart, att icke en förnuftig röst borde höja sig derenot. Vore det tillfälle att fråga hvar och en reande särskilt, vore vi förvissade att alla med glädje inderkastade sig berörde afgift, för undvikande af stt ondt, som så allmänt öfverklagas. FER RÅ