rikets presterskap., utbrister hon. Men hvar före bar då ståndet och stiftsstyrelserna så en hälligt motsatt sig en åtgärd. som i sig sjel kan synas föga maktpåliggande och betydan de? Jo, rättigheten, så ringa hon än är, ä icke desto mindre. såsom la; n medgifven en öppen koncession åt fö g edlem marnes domsoch pröfningsrätt 1 religiös och kyrkliga angelägenheter. Hon är en kon cession åt den subjektivitet, den frivillighets princip, för hvilken, såsom Sv. Kyrkotid ning förmenar, all objektiv ordning måste vikan. Mem bhörer då icke frivill, ghet, fr egen samvets rann bestämning och fullt för troende till den man, åt hvilken man uti re ligiösa angelägenheter vänder sig, till der sanna gudaktighetens väsende? Säger icke Nya Testamentet sjelft med oförtydbara klar: ord, att der Herrans ande är, der är frih-t?, Jo visserligen. Och skulle derföre ordninger upphöra? Bär icke tvärtom historien vittnesbörd hur just på denna frivillighets grundval den enda säkra, fasta och beståndande ordning uppkommer, emedan der alla äro intresserade i denna ordnings bestånd? Men för vår. kyrkas myndigheter är denna frivillighet en förödelsens styggelsen. De kunna icke tänka sig någon annan kyrka än en poliskyrka, som icke så mycket genom andaus, som icke mer genom den utvärtes myndighetens band sammanhåller såsom bräkan!e får den kristna hjorden. I frivilligheten, om än uti det ringaste måtto medgifven, se de fördenskull ett upplösningselement af den ordning, som de hylla. På otvetydigare sätt kan detta icke uttryckas än i Sv, Kyrkotidnings anmärkning om det Skandinayiska kyrkomötet, i Lund förliden sommar. Der uttalades at de danska frihetskämparne på det mest öppna och näiva sätt, säger hon spefullt, att den här ifrågavarande fribeten så långt ifrån innebure en upplösning och tillintetgörelse af försarblingsordningen, att tvärtom just derigenom den enda sanna församlingen uppkommer,. Således just i det, hvaruti de, som gjort sig förtrogna med kristendomens anda och en sann gudaktighets fordringar, måste motse den enda bjelp för det kyrkliga tillståndet, har tvärtemot vår poliskyrkas presterskap blott ett frö till upplösning. Filbland de omstörtande följder, till hvilka förenämnda medgifna rättighet skall leda, påpekar Svensk Kyrkotidning i första rummet en fullkomlig upplösning af hela vår territoriala församlingsordning. För vår del hafva vi icke förmått skönja någon tendens till upplösande af denna ordning, men väl till närmare befästande af densamma. Vi torde som bevis härför endast behöfva andraga det här väckta förslaget till de stora församlingarnes fördelning uti mindre själavårdsdistrikter. Hvad annat har väl detta förslag till syfte än att åt hvarje territorium bereda en religionslärare, som kan egna sin tid och sina krafter åt detta områdes religiösa och sedliga vård, öch hvilkens tid och krafter för detta områdes vård må räcka till? Och från hvilka har väl deita förslag utgått? Icke från de kyrkliga myndigheterna eller konsistorierna, utan ifrån öfverståthållaren och församlingarnes ombud, alltså ifrån församlingsmedlemmarne, hvilkas deltagande i kyrkliga angelägenheter prelaturen motser med sådan förskräckelse. Dha vid afgifvandet af detta förslag helt säkert icke velat afhända sig den frihet, som den här ofta bemälda kongl. föroråningen nu inrymmer dem som en rättighet. Otvifvelaktigt har det härvid icke undfallit dem, såsom det ej heller gerna bör kunna undåfalla någon, att värtemot denna frihet måste sporra presterskapet sjelft till nit och verksamhet i dess kall. Och om någon allvarlig och nitisk religionslärare skulle misskännas — hur hade icke den störs!e bland apostlarne anledning till att klaga häröfver? Dock, hvilka olycksbringande visioner än föresväfva Svensk Kyrkotidning i anledning af denna förordning, så tröstar hon sig likväl, så länge kyrkans ordning i de stycken, som omedelbart angå den rena läran, står orubbad qvar,. Det är: så länge sextonde seklets dogmer ännu blindt tros och omfattas, är ingen fara å färde, menar hon. Dock härmed taga vi för denna gång afsked af vår goda Svensk Kyrkotidning. Men hvad den afhandlade kongl. förordningen vidkommer, så har, om vi icke bedraga oss, vid innevarande riksmöte en motion blifvit väckt till närmare förtydligande af densamma. Vi tillåta oss att med anledning deraf anmärka vid densamma en väsentlig brist, nemligen att hon ingenting bestämmer rörande rättigheten att lita sina barn beredas till Herrans nativard och konfirmeras af prest i annan församling; en rättighet, som dock är af vida mera vigt än den att låta sitt barn döpas af prest i annan församling. Ofelbart skola rikets ständer vid den nu innevarande riksdagen icke underlåta att anmärka och rätta denna brist, när ärendet hos dem förekommer till behandling. Finlands statsrättslisa ställning.