sulle blifva skonsammare behandlade af er tim endtlig här än deras förfäder voro vana skv lifva det af sina egna krigare. sig ;:Men om också icke historien sjelf uttalad: I g i denna anda, så skulle dock afskräckCit ingsteorien: icke kunna hålla stånd för pröf-Å7 ingen. Ty det är klart, att i samma mm? m fruktan för att blifva plundrad ån sräckte de svagare, i samma månsk 40 al et om rof locka de starkare at -ullehopde m nmenniskorna äro så usla börja krig. Jaf ingsteorien framställep — SOM afskräckI! enom fruktan för de dem, om de endast I 2 fvänjas från det svåraste lidanden kunna j?dS et svårt att ir olodiga krigförandet, då är ålla dem se, hvem eller hvad som skulle ch mi 1 tygeln, hvilka känna sig säkra ich — uktiga, eller äro lättsinniga nog att aa en dylik fruktan, Ett folk, som börjar ett krig, betraktar städse såsom otvifvelaktigt att det skall segra; eljest skulle det ej dräga svärdet. Då Napoleon drog mot Ryssland, hade han väl beräknat hvad han skulle Aretaga i Moskwa; men eventualiteten afryssarnes intåg i Paris bade han svårligen på förland tagit i betraktande. Den mäktiges krigslystnad ser alltid endas: medaljens glänsande sidan. Fruktan för möjliga nederlag och dermed förenade lidanden ären vanmäktig rådgifvare. Så har det varit och så skall det blifva, så länge menniskobjertat ej varder annorlunda organiseradt. Är det väl nödvändigt att hänvisa derpå, att afskräckningsläran, om den passar för bafvet. icke mindre måste kunna tillämpas på fasta landet? Att, om den vore riktig, alla menniskovänner borde sträfva till aft äfven vid krig till lands återgå till dessa medeltidsvanor, för hvilka det civiliserade Europa sedan flera meitiniskoåldrar har blygts? De krassa systematici skola måhända svara: Visserligen, och det vore väl om så skedde; men en så afskyvärd sats behöfver ej vederläggas. Hvarje oförvillad menniskas naturliga känsla är tillräcklig att fördöma densamma. Icke heller det påståendet, att köpmännens handelsafund skulle drifva dem så mycket besinningslösare att vilja framkalla krig, om de dervid icke had2 något att direkt riskera, håljer profvet inför en opartisk pröfning. Tvärtom, så länge folkrätten medgifver ett våldsamt tillintetgörande af fiendens sjöfart, så länge har handelsafundens krigslystnad näring i den skada, som kriget tillfogar den täflande handeln. Om folkrätten deremot undanrödjer äfven det privilegierade sjöröfveriet, så skola krig till följd af handelsafund blifva långt sällsyntare än tillförene. DS Den engelska veckoskriften ;Economista, som. i likhet med limes,, i allo gillar Bremerförslaget, erinår för öfrigt, dels att de nu gällande stadgandena bufvudsakligen utfalla till fördel för Förenta Staterna, enär, vid stridigheter inom Europa, hettrala fartyg, som icke blött sjelfva äro skyddade, utan äfven skydda krigförande staters gods, blifva: företrädesvis eftersökta; — och För ita Staterna äro säkra att ständigt kunna i våra stridigheter förblifve neutrala, medan ingen kan vid en hotande Fk konflikt veta huu många af Europas stater. m deri kunna blifva invecklade; — dels ock. alt äfven om det skulle ba legat någon sanning uti afskräckningsteorien, om genom köpmännens ruinerande och konsumenternas ställande på förknappning en stat lättare skulle för mås till fred, så har teorien likväl numera, till följd af andra punkten i pariser-deklarationerna. förlorat all tillämplighet. Denna puukt skydda; mot uppbringning en krigförande nations gods. såframt det befinner sig om börd på neutral fartyg. Till följd häraf — säger Economist — kan ett krigförande folks handel — såvälinförsel som utförsel — fortfarande bedrifvas alldeles sådan den brukade vara under fredstid; förutsatt att den ej drifves medelst samma folks egna fartyg. Aila den exporterande och den importerande köpmannens affärer — hela det krigförande landets konsumtion kunna och, med undantag för det fallet att städer blokeras, skola hädanefte, fortgå alldeles såsom det var vanligt före kriget. Det är derföre pu ej längre möjligt at! godkänna det andra af de välkända argumenter, hvilka vi omnämnt. Handeln är ej längre en sårbar punkt. Vi ha medygifvit, at! allt hvad som är vigtigast för affärsverksamheten icke bör löpa någon fara under krig. Om en nation genom motgångar till sjös skall förmås att göra fred, så måste detta ske genom att göra hela hennes köpmanssår afbräck och inskränka tillgången på, den stor: massans af folket lifsförnödenheter. Men vi ha ej längre någon utväg att göra detta. Vi ha medgifvit, att köpmannens inkomster skola bli desamma som vanligt. och likaså folkets tillgångar å lifsförnödenheter. Den ende,som hädanefter lider något verkligt mehn, är det krigförande landets skeppsredare; hans skepp kan uppbringas och konfiskeras; den handlande inom dennes eget land, som varit nog oklok att afsända sina varor på hans skepp, skall likaledes göra förlust; men detta är ej olyckor. som skola förmå en nation att sluta fred. Skeppsredarne utgöra blott en fåtalig klass och man skall ej bekymra sig om deras mot. gångar. Om tillgång finnes att tillfredsställa landets dagliga behof, och vinsten af handelr är god, skola inga klagomål förnimmas. Vi ha siledes kommit till den slutsatsen, att vår: nuvarande sjörättsstadganden icke äro billiga tan obilliga. Allt ondt, som under krig till soch som ej afcer att åvägabringa fred. är rent as ett brott. Konfiskation af ett krigförande folks fartyg är af denna natur och bör derföre icke längre tillåtas att ske.n Emellertid, huru sann denna Economists, argumentation än i allmänhet må vara, lär: dock mot dess godkännande, med specielt af geende på England, koma att möta mång: betänkligheter. Vi ha redan anmärkt, at Times ganska oförbehållsamt uttalat att dess hufvudsakliga skäl eract den nya grundsatsen. är att den strider mot Englands intresse. Frågan innebär,, säger Times, en revolution AN ÖL st 2 Rn Annh skulle foga