arresterande i 1 t utanför Rostock, bevaka honom och åtfölja honom till Stralsund. Under det tyska fälttåget lyckades det G. Hiertas ansträngningar att rädda svenska armåns hela tross, hvilken han, skickad i ett uppdrag till Berlin, påträffade, lemnad vind för våg i Roslau efter fransmännens utfall från Wittenberg, och hvilken han, efter att förgäfves ha begärt bistånd af flera preussiska generaler, lyckades oskadd föra till general Adålercreutz i Cöthen. Under fälttågeti Norge fortfor Hierta att vara adjutant hos general Posse, och vid armåns hemmarsch qvarstannade han i samma egenskap hos riksståthållaren grefve v. Essen. Under denna tid hade han äfven anbud från Cardell att bli hans adjutant, hvilket ban dock, till dennes stora förtrytelse, afböjde. Han utnämndes 1816 till kapten i generalsta en, 1818 till major vid Westgöta Dals regemente och 1821 till bataljonschef vid Lifbeväringsregementet. Samtidigt och i samma anda som C. H. Anckarsvärd uppträdde Gustaf Hierta såsom fepresentant på riddarhuset, och blef genast en af dess verksammaste och inflytelserikaste ledamöter. Crusenstolpe yttrar, i ett äldre arbete, rörande dessa båda parlamentariska förmågor: Då den cpa fjättfar uppmärksamsamheten genom sitt imposanta skick, genom det högtidiga allvar, hvarmed han behandlar äfven den ringaste småsak, lockar den andra tillgifvenheten, genom det äiskvärdaste lättsinne, genom den leende vårdslöshet, hvarmed han stundom uttalar sin mening öfver föremål, vid hvilka man plägar fästa den största vigt. Och ifrån denna glädtiga åsigt öfvergår ban ej sällan, medelst ett enda förvånande luftsprång, till den bittraste ironi och det våldsammaste utbrott af en lågande känsla. Vid 1823 års riksdag, d. v. s. vid 32 års ålder, var Gustaf Hierta riksdagens verksammaste och ibärdigaste representant. Han öfverhopades ock med alla de förtroenden adeln kunde lemna, var ledamot af både statsoch konstitutionsutskottet och utsågs till bankofullmäktig. Han uppträdde i en opposition, grundad på en outtömlig massa af fakta och sakupplysningar och understödd af en lysande vältalighet. Förgäfves användes mot honom både hotelser och lockelser; han blef orubblig. Öfter att redan vid 1818 års riksdag varit bland de få, som uppfattade nödvändigheten af myntoredans afhjelpande, och under de följande åren hafva arbetat sig in i bankens angelägenheter, så vidt hemligheten i dessa medgaf, var det han, som vid 1823 års riksdag genomdref förslaget om offentlighet i alla bankoären (utom de enskildas kreditförhållanden) föranledde införandet af denna, den största garantien för riksbankens styrelse och förvaltning till det allmännas båtnad. Vid sistnämnde riksdag ledamot i finansafdelningen af statsoch bankoutskottens arbeten, tillkommer obestridligen, efter hvad protokollerna utvisa, honom i förening med prosten grefve F. N. v. Schweriu största andelen i verksamheten för myntbestämningens förberedande, och såsom ordförande på den afdelning af stats-, lagoch bankoutskotten, som hade att pröfva med bankofinansen samband egande lagförändringar, var det han, som jemte dåvarande revisionssekreteraren Stråle och professor Fröberg från Westerås stift utarbetade det förslag til lag för icke-sedelutgifvande privatbanker, som regeringen genom 1824 års kongl. förordning stadfästade, äfvensom förslaget till en friare enskild assignationsrätt från honom utgick. Det är kändt, buru derefter bankostyrelsen, i hvilken han såsom ledamot i omkring I år verksamt deltog, lyckades att förstärka bankens metal liska fond och derigenom bereda möjligheten till den definitiva myntbestämning, hvilken han redan år 1823 påyrkade. Vid riksdagens början år 1828 ingaf han ett förslag till myntsystem och bankoordning som, om äfven icke genast vid den riksdagen antaget mer än till sina grunder, likväl numera visat sig vid sjelfva utmyntningen af myntet och beträffande departementalformen inom bankoförvaltningen i många detaljer gilladt af eftertiden. Vid sistnämnde riksdag var det han som, i andan af en mera bankmössig rörelse för rikets ständers bank, föreslog inrättandet af handelsoch näringsdiskonten, hvilken, nu uppgående till omkring 11 millioner, beredt banken en så betydlig räntevinst, och som genom uppoch utlåningsrörelsen verkat cå välörande för många delar af vår sationalindustri. Den ordnades äfven under hans ordförandeskap i bankodiskonten. En annan vigtig förändring i vår bank och vår penningrörelse, nemligen filialbankernas uppkomst, redan förordad i ofvanberörde 1828 års förslag, har, såsom för mången kändt är. sitt egentliga ursprung från hans enskilda bemödanden. Få bafva äfven, såsom han, inom publiciteten sträfvat för bekämpandet af de falska finaneiella satser, hvarmed mar sökte motverka realisationen, och ingen torde förheka det nit, hvarmed han medverkat så väl såsom medlem af bankostyrelsen som publicist för denna stora och vigtiga framtidsangelägenhet. i En annan stor och vigtig?samhällsfråga, åt hvilken Gustaf Hjerta kan anses hafva under vårt nya statsskick gifvit den första impulsen vid våra riksdagar, var frågan om undervisningsväsendets förbättring, en fråga i hvilken. han för mer än 30 år sedan framställde näsfar enahanda åsigter, som sedermera allt mer och mer röjt vägen för en förändrad organisation. Såsom talare var Gustaf Hjerta en bland de mest angenäma. Hans föredrag var lifligt, å samma gång det var lugnt och sakrikt. Han kunde vara ganska skarp i sak, mer sällan i ord, aldrig i personliga anfall. Dr före var han såsom representant aktad och omtyckt både af vännen och motståndaren. Ett älskvärdare, mera humant väsende, både i det enskilda umginget och vid det offentliga upp trädandet, skall man hafva svårt att finna. Med 1830 års riksdag slutade Hjertas TT. 1 FÖRRE CEN Mr NA