sjelftafger en öpinionsyttring derom. Man ka svara härpå, att det är en stor skilnad mellan Eng lands parlament och vår riksdag deruti, att hos os ioga interpellationer kunna ställas till regeringe tligen ej heller några upplysningar af henn meddelas representationen, äfvensom deruti, al i England ministeren endast qvarsitter så läng den har majoritet för sig i underhuset. Detta vor sånnt, och talaren medgåfve äfven, att två fall kund gifvas, då en sådan framställning från ständerna sor den nu föreslagna kunde ha skäl för sig. Och de vore först och främst, om rikets ständer bade anled ning till misstroende mot regeringens utrikespolitil Detta fall funnes dock ej här för handen, och or ett sådant misstroende funnits, skulle det blifvit hel ech hållet untanröjdt genom den förklaring frih Manderström nu afgifvit. Vidare kan man tänkaysig att ständerna vid en förvecklinpg kunde önska ge et stöd åt regeringen genom ett sådant uttalande. Me: då måste de äfven ihågkomma, att bakom ordetskal stå en handling, och att de i och med detsamm: förbundit sig till alla de uppoffringar, som deraf kund lifva en f På grund af dessa skäl kunde tala ren ej tillstyrka bifall till motionen. Trodde likvä tt mellan fullkomlig passivitet i frågan och den m föreslagna åtgärden es medelväg skulle kunna finnas Och en sådan medelväg såge talaren deruti, om eko nömiudtskottet, meddelande rikets ständer det nu a friherre Manderström afgifna yttrande. hvari ham, så tydligt som han kunnat, uttalat regeringens sympa ter för det italienska folkets sak, hemställde, att nå got skäl icke vidare förefennes till den af hr Laller tedt föreslagna framställningen till K. M:t. Talarer ille slutligen lägga ekonomiutskottet på hjertat at Mvarligt öfverväga frågan med afseende på det preju at, som derigenom skulle uppställas, och attötver väga huruvida den föreslagna åtgärden är sädan at! rikets ständer böra ingå på en bana af denna art. Hr NM. Brakel ansåg den ifrågavarande motio uen kunna betraktas ur tvenne synpunkter, laglighe rens och nödvändighetens. Lagligheten deraf hade blifvit bestridd af friherre Paykull, men h. exe. ut rikesministern hade, då han förklarat frågan laglig wikat vår grundlag bättre än friherren. 60 riks lsgsordningen säger ju uttryckligen: FVilja riket ilket ämne som helst, f ålles dermed på et sätt reg-1 nosformens 89 stadgar, och göre derå lonungen, sedan statsrådet blifvit. hördt, det afseende han för riket nyttigast finner Ett sådant förfarande Oofverensstämmer dessutom helt och hållet med gam mal häfd, och äfven till Sverges mest enväldige ko song, Carl XI, framförde 1713:års ständer en un erdånig anhållan att konungen måtte sluta fred. Detta framställande af ständernas önskan är en med Jet konstitutionella statsskicket fullkomligt öfverchsiämmande sak. Talaren kunde icke instämma i refve Ugglas yttrande rörande det engelska parlaentet. Mellan Englands förhållanden och våra är en väsentliga skilnaden, att i England det är parmentet, som tillsatt ministeren, och om det tviflar å att ministåren bandlar i öfverensstämmelse med ss fönskningar, så interpelleras ministrarne, om det än är sannt, att dessa dervid kunna svarä undikande, men om parlamentet ej är tillfreds dermed, åå blir följden en ministerförändring. Hvad åter nginge sjelfva saken, så ville talaren erinra, att när den franska armån i somras gick öfver Ticino, klappade alla svenska hjertan af deltagande och förhoppningar för dess framgång, och att den svenske kongen tänker lika med sitt folk, derför är hans högsinthet, hans personlighet och hans egenskap af konung öfver ett fritt folk oss en säker borgen. När ienna samma armå sedan stannade vid Mincio, väckte detta vår förundran, och vi visste icke rätt om det kedde af fruktan för Mantuas höga murar, at märta öfver de tillfogade såren, eller af andra okända skäl. Vårt deltagande öfverflyttades emel ertid nu på mellersta Italiens frigjorda folk, som på tt så klokt och sansadt sätt ordnade sina inre angeAgenheter och nppoffrade sina små intressen för kela Italiens frihet: Hvar och en önskar således att le svenska ombuden vid kongressen uttala denna vår mening. Men motionärens mening synes vara den, stt han vill, det de svenska ombuden på denna konress skola uttala sig kraftigt, på det att Sverges ;rd måtte tynga i vågskålen för Italiens frihet. Men can väl detta folk, som årligen har råd att skatta stta millioner för bränvin, men icke har råd till att inder en hel statsregleringsperiod hissa mera än två emtedels flagga öfver t7å femtedels fregatt, föra ett pråk som skulle inverka på Europas öden? Nej, å länge för vårt försvar är sörjdt på det sätt som u är händelsen, så länge landets bufvudstad, medelunkten för både dess styrka och dess intelligens, igger obefästad och öppen som ett lätt rof för den örstkommande, så lävge är det icke skäl uti att vi ala detta kraftens språk. Sedan dessutom utrikesministern afgifvit den förklaring, som öfvertygat oss m regeringens värdiga uppfattning af frågan, så kulle talaren helst velat afstyrka motionen, men edan en annan af ståndets ledamöter upptagit den om sin egen, ville han icke motsätta sig remissen, nen skulle i stället vilja bifoga det amendement ill hr Lallerstedts motion; det ständerna måtte för:lara, att om Sverge genom deras uttalade önskan kulle inledas i förvecklingar och strider, så skall !et svenska folket icke spara hvarken penningar eller lod för att bistå sin konung uti den strid de sjelfva amkallat. Ty skola vi tala ett kraftigt ord, så öra vi också visa det öfriga Europa att det står n man bakom ordet. Hr P. R. Tersmeden. Nära ett halft århundrade r nu förgånget, sedan Sverge sist kallades att delaga i den stora vämnd, som då hade att besluta fver de europeiska folkens öden. Det var nemligen en 1 November 1814 som wienerkongressen för såant ändamål sammanträdde; således jemnt tre dar innan Norges förening med Sverge genom konuneos sanktion kom till stånd; hvarföre ock frågan u en endast kan röra sistnämnde rike. Den konressens skaplynne är allmänt bekant, äfvensom de erpå närmast följande. Det gällde då, som vi veta, tt landskiftei den mest kolossala skala, en utreding af det europeiska boectstillgångar efter den tora Napoleonska konkursen. Folkens önskningar ommo då icke det ringaste i betraktande vid förelningen af den folkstock, som ansågs böra belöpa ig på hvsrje särskilt makt; individerna benämndes kasom med ena egen slags bitter ironi själar, och et hela var ock i sjelfva verket ingenting annat än no stor själförsäljning. På senare tider har man örjat betrakta sakerna — det vill här säga meniskorna — ur en något förändrad synpunkt. Konresserna ha upphört att vara ett slags förnäma egoelningsrätter, att ej säga kreatursmarkpader. Man ar såväl vid detta slags sammanträden — t. ex. på en kongress, som bestämde om Greklands, om Beliens och nu senast om des. k. furstendömenas den — som ock under mellantiderna funnit sig jranlåten att lyssna till en förut inom kabinetterna illan om någensin beaktad stämma, folkopinionens emligen; och denna har till och med på storntakervas rådslag börjat utöva ett visst inflytande. I sngland, der hvarje regering kan sägas stå eller alla med den folkvilja, hvaraf den framkallats, har etta naturligtvis vanligen varit fallet, och berörde aflytande har der städse gjort sig gällande. Men fven Frankrikes nuvarande lika kloke som mäktige aharpeckara harnallt:a atita Krynnhiinkat. frrnjt. no