pel förhatligt, emedan det innebär ett begär att ver ka i regeringsåtgärder, som uteslutande tillhöra konungamakten. Hvarje sådant försök bör i sin fö delse qväfvas, ty erfarenheten har i Sverge till fullo visat de menliga följderna deraf, och om-man blott en gång tillåter dylika inblandningar, skola de uta tvifvel snart förnyas och dymedelst kunna rubba den nödiga jemnvigten emellan statsmakternas åliggandeb. Pet är framförslit vid fattandet af vigti beslut: som man bör med lugn förfara, och det ä just genom agitation som detta lugn betänkligt stö res. All agitation, så väl utgående ifrån den ena som ifrån den andra statsmakten, bör således noggrannt undvikas Dessutom bör man i förevarande fallihågkomma att, enligt 11 regeringsformen; konungen eger att bereda och handhafva diplomatiska ärenden huru honom lämpligast synes, och att dessa således icke falla inom gränsen af rikets ständers verkningskrets förr än de, på sätt som grundlagen föreskrifver, i anmärkningsväg blifva upptagna. Ett ytterligare skäl att ej vid motionen fästa afseende hemtas deraf, avt rikets ständer ännu på intet sätt erhållit ofliciel kännedom om huruvida Sverge kommeratt genom något ombud deltaga i den tillämnade kongressen eller ej. Dylika beskickningar äro kostsamma och stå icke väl tillammans med de inskränkta tillgångar som hos oss kunna användas för utomordentliga diplomatiska behof; och skulle dessa tillgångar ytterligare komma att förknappas, kan man vara temligen förvissad om att frågan om ex traordinarie missioners afsändande i fe allra flesta händelser måste förfalla, äfven om risken af att Sverges politiska inflytande i den stora europeiska rådsförsamlingen ännu ytterligare skulle komma att minskas. Om nu något ombud bör afsändas, samt i sådan händelse hvad språk det bör föra, kan endast af konungen fullständigt bedömas. Min vördsamma önskan är således att riddes:-kapet och adeln, utan -att såsom riksstånd fälla något omdöme i frågan, måtte lägga motionen till handlingarne, samt att detta mitt yttrande måtte få afsändas till det utskott, som kommer ätt behandla ämnet. Er W. F. Dalman hade icke kunnat rätt höra den föregående talarens yttrande i dess helhet, me; hade likväl iakttagit att han önskade motionens lä gande till handlingarne. Talaren vore af en motsatt mening. Väl visste han, lika med friherre Paykull, att K. M:t egde rätt att, på sätt honom lämpligast syntes, handhafvarde utrikes angelägenheterna. Men ban visste tillika att, enligt grundlagen, rikets ständer egde rätt att till K. M:t frambära sina önskningar i hvilket ämne som helst. Talaren ansåg det särdeles lyckligt, att ett tillfälle nu erbjöde sig för stenska folkets representanter att. i en fråga, rörande äfven utrikes förhållanden, der det egentligen icke gällde Sverges intresse och öppenhjertigheten således i intet känseende satte diplomatien i förlägenhet, få öppet och varmt uttala sitt deltagande, sina lifliga önskningar för grundläggandet af npationel frihet hos ett annat ädelt folk, som så länge suckat under förtrycket, men som ändå nu visade sig så värdigt friheten, att sjelf få bestämma öfver sitt öde. Talaren vore öfvertygad, att han härmed uttryckte icke blott ridderskapet och adelns, utan äfven konung Carl XV:s och hans rådgifvares tänkesätt och åsigter. Det kunde väl dä icke finnas i något hänseende stridande mot grannlagenhet att representationen uttryckte detta tänkesätt, och talaren trodde alltid, att ett fritt folks sympatier och öppet uttalade opinion städse vore det säkraste stöd både för thronen och diplomatien. H. exc. frih. Nauderström. Jag kan för min del icke finna annat, än att rikets ständers rätt, att till K. M. framföra deras önskningar i hvilket ämne som helst, är af grundlagen dem så uttryckligen tillförsäkrad, att jag icke kan dela en föregående talares uti detta afseende yttrade tvifvelsmål. I min tanka finnes intet hinder för att den nu föredragna motionen kan och bör af vederbörande utskott behandlas. Men på samma gång jag medgifver rikets ständers obestridliga rätt härutinnan, måste jag äfven förbehålla K. M. dess genom 11 4 R. F. förvarade rätt, att på rikets ständers framställning fästa det afseende honom lämpligt synes, hvarvid aldrig kan förstås annat än hvad han finner med rikets sannskyldiga bästa öfverensstämmande. Hvad åter vidkommer Sverges deltagande uti den kongress, som blifvit kallad att den 5 instundande Januari sammanträda i Paris för att rådpläga om de italienska angelägenheternas ordnande, så tror jag, att, då Sverge i dess egenskap af kontraherande makt vid Wienerkongressen år 1815 blifvit inbjudet att i denna kongress deltaga, det skulle varit illa förenligt med fäderneslandets sannskyldiga intressen, om K. M. hade afböjt det deltagånde i Europas rådslag, hvartill K. M. sålunda blifvit inbjuden, och jag är i tillfälle underrätta ridderskapet och adeln, att H. M. konungen redan i dag utsett de ombud, som vid ifrågavarande tillfälle skola representera Kongl. Maj:t. Hvad de instruktioner vidkommer, som för dessa ombud blifva meddelade, så förbjuder mig min pligt att derom meddela några upplysningar, men jag tror mig känna med full tillförsigt antaga, att ingen inom detta hus eller inom representationen kan betvifla att deras innehåll skall blifva sådant, som är förenligt med Kongl. Maj:ts värdighet och med dess rikes sanna konstitutionella intressen. Grefve af Ugglas trodde ej, att många skulle finnas som ej delade den känsla af sympati för mel lersta Italiens folk, som ingifvit hr Lallerstedts motion. Denna känsla bade blifvit ännu mera stärkt genom den hållning som detta folk under de mest pröfvande omständigheter iakttagit och som tillvunnit det Europas aktning. Att se ett sådant söderns folk som det italienska, med den gamla ordningens band brutna, likväl iakttaga hofsamhet och lydnad för lag, vore ett i sanning stort skådespel. Då han sålunda lifligt instämde i de åsigter, som motionen uttryckte, kunde han likväl ej gilla den form för deras uttalande, som der föreslås; mindre dock för frågan sjelf än för det prejudikat som derigenom uppställes. Statsministern för utrikesärendena hade sagt, att ingenting i grundlagen funnes som lade hinder i vägen för ständerna att till regeringen uttala önskningar i hvilken riktning som helst, och det vore sannt. Men lika sannt torde det äfven vara, att då grundlagen, i fråga om sådana angelägenheter som denna, är så grannlaga, att den ej ens tillåter deras behandling i statsrådets plenum, det ej kan vara öf verensstämmande med dess anda att ständerna, af hvilka flertalet ej kunna besitta nödig kännedom i hithörande ämnen, taga initiativet i en fråga af denna art. Långt ifrån således att våra grundlagsstiftare skulle afsett något sådant, kan man tvärtom hos dem skönja en fruktan, att ett sådant steg från ständernas sida skulle utveckla sig till olycksdigra följder Och ej blott vår egen grundlag, utan äfven hvarje konstitutionel praxis är i strid mot ett sådant förfarande. I engelska parlamentet t. ex. ställas aldrig interpellationer till ministrarne i fråga om förhandlingar som stunda, utan endast rörande bandlingar som redan skett. Der ifrågasättes aldrig att till behandling upptaga ett ärende rörande la: dets utrikespolitik, som ej af kronans ministrar: fö