ken läto sig dessa tillfälliga skymtar förnimmas; slutligen skulle man med en god kikare hafva upptäckt Beauvallets trumpet — han håde kastat den tillbakapå ryggen — länsande i solen fram mellan ettpar åt sidan skilda buskar, alldeles uppe på sjelfva höjdens topp... Truppen var nu vid målet. Den var ännu betickt af en temligen tät häck; ett halft böss-skott borton denna såg Beauvaltet de österrikiska kanonerna, det var ett helt batteri; han hörde dem också, det måste man bekänna, men just detta gjorde att österrikarue icke hörde honom. Lättast hade varit att på en gång rusa öfver dem, detta är gammal zuav-vana; men olyckin ville att de voro betäckta af ett regemente infanteri. Liksom vid Palestro, skulle detta först b Bort: Österrikarne voro femdubila styrkan. Lika mycket! Alla mössorna upp i häckarne, och så — ventre å terre var Beauvallets order, som i e, sekund gick från man till man. På en gång hade zuaverna slängt sina fe2zzer upp i topparne af bäcken, som de hade framför sig. Derefter kastade sig hela truppen ner på magen och kröp behändigt frani till allra yttersta kanten af buskarne — det var ett ögonblicks verk — och då i ett nu tvåhundra skott, väl och säkert rigtade med skarp örnblick mellan häckens grenar och stammar! Det österrikiska regementet gjorde lika plötsligt höger om, och en fruktansvärdsalfva besvarade helsningen. Narrade af fezzerna, hvilka. ensamt genom krutröken från zuavernas musköter visade sig här och der gungande -småförnuftigt uppe på buskarnes toppar, hade österrikarne emellertid lagt an allt för högt, och kulorna gingo ganska lustigt och oskyldigt öfver. auaverna utan att tillfoga dem någon synnerlig förargelse. Ännu en gång låt oss knäppa till dem, ropade Beauvallet; det här är på min ära en munter lekl z