1 vå er tt ej stå dsfö rdelningen, så att den må nödtorfteligen n ; hänga ihop ännu några decennier. Skall det icke förlora, jemte tiden att komma i besittving af tillbörligt stort inflytande för sig sjelf, äfven aktningen a. loch sympatierna hos de stora och vigtiga samhällsa, klasser, hvilka lika rättmätigt som någonsin hemn I mansegare, hvilka tillhört annat riksstånd eller var I rit i statens tjenst, yrka på delaktighet i represena I tationen? Skall det icke framstå såsom kapitulecande med heliga grundsatser för att smeka adelus och presternas ståndsintressen? Må bondeståndet nse, att förlusten af den aktning bondeståndet rättvisligen åtnjuter, då det icke åtnöjes med mindre än en representation, som är ett sannt uttryck af folkets vilja, men. icke en blandning af ständens enskilta och stridande intressen, då det ställer sig på rättvisans och den allmänna jemlikhetens stindpunkt, är vida större än den vinst ståndet kan hafva utaf anderstödet från några få f. d. tjenstemän el:er hemva segare, som tillhört annat stånd. Nej, jag måste äfven från bondeståndets enskilta fördelars synpunkt afslå förslaget. Jag vill nu slutligen betrakta förslaget äfven ur synpunkten af de grundlagliga formernas helgd. Pet förslag, som nu är i fråga att bfallas eller förkastas, är icke ordagrannt detsamma, som vid förra riksdagen antogs att hvila:; -Konstitutionsutskottet bar sjelf i en anmärkning derpå fästat uppmärksamheten. Jag medgifver villigt. itt den förändring uti förslaget, som af nuvarande konstitutionsutskottet blifvit vidtagen, är en förbätt ving, ehuru den icke varit alldeles nödvändig, och itt för den nu ifrågavarande saken förändringen icke kan anses vara af någon våda. Men är det tillbörligt att i en så grannlaga fråga, som en grundlagsförändring, tillvägagå med en sådan osäkerhet? Kan det icke för en annan gång vara farligt, om rikets ständer nu skulle antaga ett förslag till grundlagsext, som icke ordagrannt lika varit hvilande från dag till riksdag, såsom grundlagen föreskrifver, och unda gifva ett prejudikat? Förekommer en annan g et sådant. förbållande, så kunna meningarne ara delade om förändringen af texten är behöflig, ler obehöflig, nyttig eller skadlig, vigtig eller ovigig; skall man då öfverlemna åt stundens majorieter att, med åberopande af nu gifvet prejudikat bifalla en förändring, utan att micoriteternd fått åtnjuta den af grundlagen dem tillförsäkrade tid för less begrundande? Man vet huru ett oriktigt placerande af ett skiljetecken kan i grundlagen åstadzomma missförstånd om dess mening. Huru ofta skulle icke de:s syfte kunna blifva förvridet, om flera ;rd blifva tillagda eller borttagna? Jag vågar icke beträda denna väg, och således förkastar jag förslaset äfven ur rent formell synpunkt, emedan det icke onligt 81 regeringsformen i sitt nuvarande skick örklarats -hvilande af rikets ständer. Må vi, istället för att bifalla detta förslag, i rättvisans heliga intresse med kraft verka för genomörande af den stora reform, som nu i 50 år utgjort föremålet för svenska folkets lifliga längtan och var naste förhoppningar. Erik Hansson från Gefieborgs län anförde: Vid 1840 års riksdag och några derefter följande var vondeståndet nära att göra ett stort steg till sin :mancipation och till utvidgande af sina råttigheter, men som man känner, gick det nya representationsförslaget icke igenom, och alltsedan har denna vigviga reformfråga småningom blifvit undanskjuten. Man har visserligen erkänt en efter samfälda valprincipen omvildad representation vara högligen af behofvet påkallad, men längre har det.icke Heller kommit. Den grundlagsförändring, som vi nu gå att endera antaga cller förkasta, afser förändringar inom ståndens valoch öfverläggningsrätt, och de öfriga riksstånden ha med mycken ifver och värma förordat antagandet af förevarande förslag. Man har nemligen sagt, att om vi nu bifalla detta förslag, så skall det sedan gå lättare att få en ombildning af hela representationen; derom kan jag icke anse mig öfvertygad, snarare tror jag, att det efterlängtade målet mera aflägsnas, och den nu visade värman för en genomgripande reform snart nog kallnar, om förslaget antages. Jag kan icke heler inse hvad nytta detsamma skulle tillskynda detta hedervärda stånd, eller hvad styrka och stöd derigenom skulle vinnas, att inom sig inrymma t. ex.y en klass afskedade statens tjenstemän med dera, som måhända ifrån sin spädaste barndom lefvat endast bland de högre sambhällsklasserna, utan kännedom och erfarenhet af hvad den verklige hemmansegaren göres behof, till lindring af de tryckande skattebördorna och för sin utkomst m. m. Icke heller får bondeståndet derigenom mera än en fjerdedel i representationen, hvilken andel vi redan ega. Och förvissade kunna vi äfven vara, att hädanefter icke mera än hittills, skall saknas framstående män med förmåga, ty ibland de gamle odalmännen funnos många, som ingalunda skämde bort sin sak, och huru långt ledamöter af bondeståndet kunnat komma, och huru mycket godt de kunnat uträtta, derpå ha vi många exempel. Det är mindre lärdom än ett sundt förstånd och en redlig vilja vi behöfva, och detta finna vi uti det friska och fria bondestånd, som aldrig ännu saknat kraft att försvara sina rättigheter, och som, så långt historien går tillbaka, alltid varit monarkens sanna stöd; detta stånd, som inga Krig kunnat utplundra eller nedslå, ingen adel vanhedra eller undertrycka, inga religionstvister beröfva dess sunda förstånd, och som är den rot och kärna, ur hvilken ett nytt fädernesland än en gång skall uppväxa, om detta folk vet att försvara sin andel i makten och sin politiska frihet. Med hvad jag sålunda anfört tror jag mig hafva ttryckt såväl mina egna som mina kommittenters cankär och yrkar derföre afslag af betänkandet. Östman respekterar både dem, som tänka lika, och dem, som tänka olika med honom: Alla förebringa de sina skäl. Han erkänner att flera elementer, som nu stå utom representationen, böra intagas; men frågan är af hvilket stånd de böra upptagas. Enligt talarens åsigt borde de intagas af ridderskapet och adeln och ej i något annat stånd. Det tillhör adeln att föregå med exemplet att offra på fäderneslandets altare. Nu har man börjat på den ända, der man borde sluta. De elementer, som undra stånd icke vilja upptaga, dem sänder man till bondeståndet, som är gästfritt, och som man tror skall taga emot dem. Talaren tror emellertid att sådant skall motverka den större reformen, ty man lir nog nöjd blott man får någon slags rättvisa. Man säger visserligen, att detta skulle blifva en föreredelse till den stora reformen; men det tror icke Östman. Det låter visserligen vackert; men den, som erinrar sig huru det gick sedan bondeståndet 1809 låt öfvertala sig att låta sin talman undereckna regeringsformen, oaktadt 114 S icke blef uppnäfven, och ser att denna 114 ännu står qvar orubbad, oaktadt de då gifna löftena, den kan icke sätta mycken lit till de nu gjorda förespeglingarne. Ta taren voterar derföre för afslag. Gross hade sedan han kom till riksdagen rönt nycken vänskap, och det var derföre oväntadt, att nu få höra en mängd insinuationer emot ståndspersonernpa. På sådana ville han emellertid icke svara, hvarken nu eller framdeles. Han ville i stället upptaga några anmärkningar emot förslaget, Finnes det någon f: d. tjensteman, som skulle få förtroenlet att vara riksdagsman, så skulle han nog med heder försvara sin plats. Man har sett, att det sätt, varpå de så kallade bönderna förra riksdagen gjorde n sak, ledda af Ola Månsson, ingalundå ledde till besparingar. Man vill, säger man, vara med om ett radikalt förslag; men det förslag, som af grefve Spens vid 1834 års riksdag framställdes och som var måhända det mest radikala, blef likväl icke af bondeståndet gilladt Det tycktes derföre som det icke skulle vara så mycket allvar med yrkandet på den stora reformen. Talaren röstade för bifall Trik filscan från Nerike ville ei rösta för förp a br a TIN LE mn or vr a 0 IDA RUE (ra LA Ht LK OO