sin representationsrätt så pass förnuftigt reglerad, att sjelfskrifvenheten för adelns hufvudmän upphör och val inom ståndet i stället införas? Fvarpå utgår allt sådant, om icke på ståndsskilnadernas bibehållande och bevarande af ett orättmätigt och skadligt stort inflytande på grund af örd och embete? Nej, må man vara öfvertygad, att adeln och presterna förorda icke den nu ifrågavarande förändringen för att på krokvägar komma till det mål, som vi eftersträfva, er fullständig representationsreform, ty ville de en så dan, så vore det för dem mycket simpelt att gå sraka vägen genast och med oss förena sig om beslutet att genomföra densamma, De hafva andra syften, och dessa äro skåndsskilnadernas och ståndsföreträdesrättigheternas upprätthållande. Förslaget väcktes vid sednaste riksdag af en adelsman och förordades af de privilegierade ståndens konservativa medlemmar af konstitutionsutskottet samt antogs af samma stånds majoriteter och genomdrefs genom omröstning i förstärkt konstitutionsutskott. att blifva hvilande emot bondeståndets vilja med 60 röster emot 19, hvilket tyckes bevisa, att äf. ven den aflagda sedeln tillhört bondeståndet. Kar man verkligen föreställa sig, att de priFilegierade stånden göra sig så mycket omak för att på krokvägar, komma till en fullt rättvis representationsreform? Jag åtminstone kan icke tro det, fastän det är både möjligt och troligt att så väl motionären, som förslagets nuvarande ifrigaste förespråkare fö ställa sig; att denna förändring skall leda till en sådan reform, som hvardera af dem önskar, men som säkert är helt annorlunda än den vi och svenska folket eftersträfva. Hr Gustaf Cederschiölds mening i detta afseende är åtminstone tydligt uttalad i fredags på riddarhuset uti följande ord: Blefve det hvilande förslaget antaget, skulle derefter endast återstå ett enda steg att uttaga, för att få hela nationen, den del deraf nemligen, som eger skälig rätt att representeras, inrymd i borgareoch bondestånden. Detta steg skulle derefter icke förefalla svårt att våga. Det bestode endast deri, att befintliga undantag upphäfdes, och det förklarades, att valberättigad och valbar voreen hvar husegande eller näringsidkande 1 stad och fastighetsegare å landet, ehvad han tillhörde annat stånd eller icke.n E3Enligt hr Cederschiölds mening skulle det således icke ens behöfvas att adelns sjelfskrifvenhet upphäfdes eller att rösträtt efter hemmantal afskatfades, utan de adliga possessionaterna skulle, jemte det de utöfvade sin representationsrätt på riddarhuset, äfven få rösta för sina gods efter deras stora hemmantal till riksdagsmän i bondeståndet. En verkligen skön samfäld valrätt, follt värdig att sättas vid sidan af de valordningar för städerna, som mäta medborgares politiska värde och rösträtt efter skatteriksdalern, eller bruksegares, som uppskattar den efter riksdalertalet af deras tillverkningssummor. En sådan representationsreform kan bondeståndet aldrig hafva afsett, utan tvärtom en sådan, som erkänner menniskan och medborgaren, men icke tillåter kassakistans tyngd bestämma öfver fäderneslandets välfärd. F: Vidare skulle, enligt hr Cederschiölds mening, den mängd medborgare, som icke äro fastighetsegare och ej heller näringsidkare i stad, och till hvilka man kan räkna, utom den stora arrendatorsklassen, de mest upplysta klasser, såsom ofrälse vetenskapsmän, litteratörer och konstidkare, läkare, jurister, kameralister och officerare m. fl., icke få gälla så mycket som egaren af en träkoja i Skinnarviksbergen. Är det till en sådan representationsreform äfven de öfriga anhängarne af nu ifrågasatta förändring vilja komma, så må vi med skäl bedja Gud bevara oss derifrån. : Förändringen, sedd från synpunkten af eni sådant syfte framställd representatiousreform, vore visst icke hvarken nödig eller nyttig, utan ett hån emot det allmänna rättsmedvetandet. Men förändringen visar sig äfven. från synpunkten af en sann, rättvis och naturlig representationsreforms intressen fullkomligt värd att förkastas. Det är oförnekligt, att böndeståndet för det närvarande alltid för en sådan genomgripande representationsreform lägger sin fjerdedel i vågskålen. Denna nedtyn: es derjemte af de orepresenterades rättmätiga anspråk på att vinna inträde. Skulle .nu en-betydlig del af dessa orepresenterade förenas med bondeståndet, så förlorade den yttre påtryckningen betydligt i vigt, utan att bondeståndets fjerdedels röst i ringaste mån ökades. HiOm i en tid som denna, då de tre ståndens vid sednaste riksdag mot bondeståndets besparingsanspråk trotsande anslagsslöseri åter gifvit reformvännerna ett hopp att omständigheterna skola föra den genomgripande reformfrågan fram i förgrunden, den nu ifrågasatta obetydliga förändringen blefve bifallen, så skulle ofelbarligen yrkandet på en genomgripande reform från motståndspartiet mötas med det vanliga: Vi hafva nyss beslutat en förändring; vi vilja nu först afvakta dennas sanktion af konungen och sedan dess verkningar. Det öfverdrifna berömmet öfver det skedda storverket skulle åter insöfva eller splittra reformvännerna, och när efter förloppet af ett rundligt antal riksdagar reformkrafterna ånyo hunnit samlas, skulle det åter heta: Vi böra fortgå på den förut beträdda banan; vi skola tillse att förbättra adelns representationssätt. Eller: Det är måhända nu nödigt att utskotten få välja sina ordförande, eller något annat dylikt, som endast innefattade en skeneftergift i jemförelse med hvad afseendet på fäderneslandets väl och medborgares rättvisa anspråk kunde kräfva. På detta sätt skulle man ännu ett halft sekel få behålla sina kära ståndsföreträden, i fall ingen häftig omstörtning i utlandet komme att gifva impulsen till en dylik äfven i Sverge. Vore det då icke bättre att nu i de lugna dagar, då en genomgripande reform kan utan någon våda utföras, se till att en sådan också blefve vidtagen, i stället för dessa små jemkningar, som alltid hålla den rättmätiga missbelåtenheten vid lif, hvarigenom i orons ögonblick man skall få svårt att stäfja anspråken inom tillbörlighetens gränser? Våra grundlagstiftare hyilade åtminstone 1809 den åsigten, att stora och genomgripande förändringar uti statsförfattningens grunder böra ske, icke i tider af häftig skakning, utan tvärtom under en period at stadgad säkerhet, då den lugna pröfningen icke 1öper fara att förvillas af lössläppta passioner; och jag tror att denna åsigt har sin fulla giltighet ännu i dag. Hvarföre då förspilla tiden med dessa små förändringar, som utan sammanbang med hela det system, hvarpå statsförfattningen är bygd, blott förrycka frågan från det mål, hvartill man vill komma? Icke kan det vara af fruktan för de vådor, som vissa af talarne på riddarhuset förespeglade. Dessa vådor, af hr Cederschiöld betecknade med orden :omvexling emellan revolution och reaktion, visa sig mycket små och obetydliga, om man besinnar att det är nationens stora majoritet, millionerna, som gör anspråk på den genomgripande förändringen, och att det är blott de få tusentalen i de privilegierade stånden,.som skulle derpå förlora samt derföre nu söka finna krokvägar för att undgå densamma. Att hotände antyda revolution af dessa tusental förefaller derföre, som om vindarnes gud botade med storm i ett vattenglas. Faran deraf, jemförd med faran af att folket alltjemt efter ett halft sekels förlopp ser sig gäckadt i sina rättmätiga anspråk på undanrödjandet af ett litet, med otillbörliga företrädesrättigeter utrustadt fåtals välde, förtjenar uppmärksamhet endast såsom en illa använd vältalighetsfras. ERPå grund af allt detta förkastar jag, ur den politiska synpunkten af den stora reformens framgång, den föreslagna förändringen, EEMen jag vill se saken äfven från bondeståndets enskilta synpunkt — söka utreda hvad ståndet kan vinns förlora på denna förändring. Jag har reda anmärkt, att bondeståndet skulle förlora någon de af sin fjerdedel inom riksförsamlingen. Men denns förlust är i sjelfva verket så obetydlig, att jag der vid aldrig skulle fästa mig, om det ej göllde er