seende på itahen? Frihetens vänner och des-. potismens längta säkerligen lika ifrigt att fin na ordet till densamma. Klart är nemligen, att om det visade sig att den man, som har till sitt förfogande Frankrikes väpnade legioner, endast icke bestimdt motsatte sig upprättandet af ett fritt och sjel ständigt rike i mellersta I alien, skulle ita nes egen fasta kållniog, stödd af den all na meningen inom alla konstitutioncHa stater i Europa, med den största lätthet göra denna tanke till en verklighet. ÅA andra sidan: motsätter han gig bestämdt italienarnes önskningar, ämnar han verkligen på allvar verka för uppfyllandet af Villafranca-öfverenskommelserna, så inna despotismen och dynastipolitiken derigenom natumigtvis ett kraftigt stöd, och följden blir antingen deras omedelbara seger, eller nya, vidtuseende förvecklingar, hvilkas resultat ingen kan förutsäga. Under sådana omständigheter är det gifvet. tt man från alla sidor lika ifrigt motsett de antydningar, som i detta hänseende kunde komma att lemnas uti den brochyr, som man sedan några dagar väntat af denne samme de la Guerronniere, hvilken kejsar Napoleon tillföre .e begagnat såsom språkrör för utkastandet af idger, hvilkas effekt på den allmänna meningen han velat på förhand utröna. Hr de la Guerronniere har nu talat. — agens telegram meddelar hufvudsumman af hans förslag: Romagnas afskiljande från Kyrkostaten på det sätt, att påfven förblir regent deröfver, men förvaltningen öfverlemnas åt lekmän, hvaremot hela. katolska kristenheten skulle -betal. en bestämd tribut till påfven. Då man i hr de la Grerronnidres föregående; brochyr, Napoleon III och Italien, sett framkastade tankar, dem man sedan funnit gå igen i traktaterna, t. ex. förslaget om påfvens hederspresidentskap, och då det för öfrigt allmänt antages, att han skrifver på hög befallning, så kan man icke undgå att äfven denna gång fästa ganska stor vigt vid hans meddelanden. Men vid deras bedömande torde man dock icke köra förbise, att de mindre äro att anse såsom den franske herrskarens officiella program, än såsom projekter, hvilkas intryck på den allmänna meningen så väl inom som utom Frankrike man velat utröna; projekter, för hvilkas förverkligande man kan vänta att få se kejsaren använda sitt inflytande om förhållandena visa sig för dem gynsamma; men för hvilka han i motsatt fall icke bar någon ansvarighet och dem han derföre kan låta förfalla, utan att på något sär kompromettera sig. , Telegrammet upplyser icke, om brochyren uttalar någon mening i afseende på de fördrifna furstarnes återinsättande. Huruvida åter det framkastade förslaget i afseende på Romagna. derom telegrammet uteslutande talar, verkligen kan anses komma att af Frankrike framställas och allvarsamt vidhållas på kongressen, är icke godt att afgöra. En omständighet, som talar för en sådan förmodan, är den benögenhet, som man länge spårat hos Napoleon II, att stödja sig på det katolska presterskapet och att derföre vid alla tillfällen skona detta presterskap och följaktligen äfven påfvedömet. Mellan dem har till följd deraf uppstått ett slags solidaritet, som gör det ganska antagligt, att kejsaren icke heller denna gång vill eller vågar motsätta sig det romerska hofvet, der, att-sluta af nyss offentliggjorda påfliga skrifvelser, man anser det allra ringaste in: grepp äfven i påfvens verldsliga makt såsom ett brott mot den heliga religionen. Men då å andra sidan de protestantiska makterna väl icke kunna göra någon skilnad mellan romagnolernas rätt att sjelfva bestämma öfver sitt öde, och den rätt, som i detta hänseende kan blifva hertigdömenas invånare tillerkänd, samt då det icke heller kan väntas att de förra skola mer än de sednare finnas villiga att utan till följd af våld återgå till den gamla sakernas ordning och ånyc emottaga bland sig påfliga schweizertrupper och påfliga styresmän, så kan man dock ännu hafva någon anledning hoppas; att kejsar Napoleon icke, för genomdrifvandet aj den i La Guerronnieres skrift framkastade iddn, skall drifva sakerna fill det yttersta — ett förfarande genom hvilktt hån så lätt kunde i Italien och i Europa tända en brand, at hvilken ban nog lärer inse, att han icke sjeli är deny som har minst att äfventyra. Således: fastän vi visserligen icke betvifla den la Guerronniereska idens höga ursprung, eller den högsta viljans i Frankrike benägenhet att på detta sitt gå den romerska stolens önskningar till-mötes, tro vi dock att de protestantiske makterna genom en fast bållning skola lätt nog kunna göra om intet den ifrågavarande planen. I afseende på den tribut, som den katolska kristenheten skulle åtaga sig såsom skadestånd åt påfven, så lärer detta blifva en fråga, som ensamt angår dekatolska makterna. Måhända ligger just i denna del af förslaget en tanke, hestämd att i framtiden bära frukt. Måhända har man just der lösningen af mån: get kinkigt problem. Om påfven kan genom en tribut goctgöras för en del af den makt. han förr utöfvat öfver Romagna, hvarföre skull han icke kunna på samma vis ersättas för afståendet af all verldslig makt? Hvarförc skulle icke hela Kyrkostaten kunna på samme sätt friköpas från det prestvälde, som innevånarne så bittert hata, så djupt sfsky, och som derföre utgör en ständig fara för lugneti Europa? H. M. konungen har i dag hållit konselj. — Kongl. Maj:t bar, under den 16 i denna månad, till hedersledamot af Landtbruksakademien, i ledigheten efter framlidne friherre L. H. Gyllenhaal, utnämnt f.d. ryttmästaren, frih. W. F. Tersmeden.