i. Sv a ARN nd terade en hvars öfvertygelse, ty han trodde, att alla vilja till samma mål, fastän vägarne kunna vara olika. Om vi gå steg för steg, så komma vi troligen förr fram. Det kunde visst också ske derigenom, att borgareoch bondestånden komme att samlas på samma tum och fösta per capita, såsom han hört att det blifvit i en till konstitutionsutskottet nu ingifven motion ifrågasatt; men detta skulle vara en stor uppoffring af borgareståndet. Om ett sådant förslag blir gilladt, så finge väl sedan adel och prester göra på samma sätt. Emellertid ville Anders Eriksson i allo förorda förslagets aritagande. Falk ansåK att frågan var så utredd, att ingenting mer kunde sägas än som var förut anfördt. Mengel hade erinrat om de svårigheter, som gjordes, då det var fråga om att införa frälseegare i ståndet. Man hade också gjort svårigheter vid antagandet af en förändring i fråga om Stockholms representation; det var således icke underligt om pluraliteten iståndet skulle vara emot denna förändring. Man hade så mycket talat om herrarne; men hade då verkligen herreklasseh i ståndet nedsatt ståndets anseende. Huru var det med Anders Danielsson. Hvär och en et; om -han var bonde eller. herre. Men oaktadt fan var herreman, så måtte han väl icke hafva nedsatt ståndet. Och en annan, som till och med var adelsman — fastän slägten ej blifvit introducerad — von Zweigbergk; han gjorde visst icke ståndet något annat än heder och gagn. Än Dahllöf, som var en fullkomlig gentleman, och nu senast Sahlström, som var respekterad af alla i ståndet. Dessa skrupler emot herremännen måtte ej betyda mycket. Man talar om att de medborgare, som nu äro i fråga att inkomma i ståndet, skulle hafva söner och anförvahåter i statens tjenst. Men hafva icke de flesta af bondeståndets nuvarande ledamöter på närmare håll anförvandter i statens tjenst, och icke äro de sämre för det? Då det således icke funnes ringaste skäl att afslå betänkandet, så ville Falk rösta för bifall. Ola Jönsson var i hufvudsaken förekommen af dem, som yrka bifall, men kunde icke öfverensstämma i motiverna, då man säger, att enda sättet att få en representationsreform är att bifalla dessa små förändringar. Man borde likväl så litet som möjligt orda härom, då det är allmänt kändt och erkändt, att fyrdelniogen är så orimlig, att den ej bör kunna länge göra motstånd. Det stånd, som representerar nio tiondedelar af folket, borde hafva mera förtroende till sin styrka, öch i denna tro förblefve talaren, äfyen örn han skulle derom förblifva ensam. Men att förslagets antagande skulle medföra några olägenheter hade talaren aldrig kunnat tro, då bönderna äro vid valen öfvervägande och få skylla sig sjelfva, om de icke begagna sin makt. Skulle någon gång en ståndsperson blifva vald, så vore det säkert någon särdeles förtjenstfull man, som förvärfvat s:g allmänt förtroende, och visade han sig icke motsvara det, så skulle han aldrig mera blifva omvald. De, som icke velat intaga i ståndsrepresentationen dessa personer, af den orsak, att i så fall skulle påtryckningen utifrån till ståndsfördelningens upphäfvande minskas, hade mycket misstagit sig, ty påtryckningen från en handfull folk gäller ej mycket; men väl en påtryckning från den stora allmänheten. I kustorterna är det en stor del af allmogens söner, som egna sig åt sjömansyrket samt arbeta sig upp till skeppare. För att då erhålla rättighet ått segla på utrikes orter, blifva de borgare i närmaste stad; men sedan desammansparat ett belopp så stort, att de ej längre behöfva fara på sjön, köpa de sig hemman för att åter blifva bönder. De hafva då icke någon rättighet att deltaga i representationen endast derföre att de, medan de seglade, innehade burskap i stad. Sådant vore både obilligt och oklokt. Måhända hade talaren ej nog insigter för att rätt bedöma frågan, men han hade noga tänkt sig för och funnit sig böra rösta för bifall. En talare hade sagt, att kommittenterna skulle blifva missnöjda, om förslaget antoges; men talaren hade före sin afresa från hemorten föranstaltat ett sammanträde med sina kommittenter för att höra deras mening i åtskilliga frågor, och de hade dervid förklarat att man måste af alla krafter och med alla lagliga medel söka verka för en radikal reform, men derföre icke kasta ifrån sig de mindre förbättringar, som kunde komma i fråga. Han röstade således; både på grund af egen öfvertygelse och kommittenters uppdrag, för bifall. Ola Larsson från Skåne var öfvertygad, att en hvar skulle rösta efter sin öfvertygelse, och man behöfde derföre icke långa diskussioner. Förhållandet är i allmänhet sådant, att den fattige bondens stuga skall stå öppen för alla. Detta vore visserligen vackert, då det är gästfribeten, som ligger till grund derför; men gästfriheten bör ej gå så långt, att man sjelf icke blir herre i eget hus. Ehuru talaren all deles icke förnekade de orepresenterade medborgarnes rätt att vinna inträde i representationen, så ville han likväl icke, då bondeståndet blott har en fjerdel deraf, bifalla förslaget. Deremot skulle det vara skäligt, att de andra stånden upptoge dem, och kunde dt blifva en kammare, i hvilken bondeståndet hade sin tillbörliga del, så skulle han gerna se att alla nu orepresenterade deruti upptoges. Ola Larsson röstade för afslag. Rosenberg från Skåne hade i början ropat på votering, ty hvar och en hade stadgat sin öfvertygelse. Sedermera hade andra påyrkat korthet, men ej sjelfva handlat enligt denna uppmaning. Talaren ville ej fästa sig vid en del stickande uttryck; men kunde ej förbigå att en talare ordat om attherrar trängt sig in i bondeståndet; han hoppades att man ej dermed ville formulera en anklagelse. Man borde, såsom talaren förut en gång erinrat, ihågkomma det föregående valet, och att ingen blir vald till riks dagsman utan att ega de väljandes förtroende, och sådant kunde väl ej kallas att tränga sig in. Visserligen kunde väl någon gång en öfverrumpling ske; men det kunde likväl icke inträffa ofta, och talaren tror, att bondeståndet äfven hädanefter skall behålla sin sjelfständighet. Valen vore förenade med sådana omvägar, att man derföre ej behöfde befara öfverrumplingar. Farorna af förslagets antagande hafva ej blifvit så framhållna, att de blifvit riktigt tydliga. Deremot voro fördelarne deraf fullkomligt klara. Den största af dessa vore dock, om man kunde få in så mycket bildning, som möjligt. Det bar funnits en tid, då ingen bildning fanns i bondeståndet och regeringen stödde sig på adeln samt presteståndet. Om de begge folkvalda stånden blefve i besittning af så mycken bildning som möjligt, så skulle regeringen kunna i stället stödja sig på dem, till och med om adel och prester icke vore med. Borgareståndet har redan tillegnat sig många bildade och sjelfständiga elementer, och detta hade gjort detta stånd mycket starkare. Det vore väl, om bondeståndet följde exemplet, så att regeringen samt borgareoch bondestånden kunde fatta goda beslut utan beroende af de andra stånden. Talaren önskade visserligen lifligt en genomgripande representätionsreform, men tant intet hinder för en sådan uti detta förslags antagande Han ville icke förlänga diskussionen, utan gat blot åt Nils Larssons förklaring öfver den anmärkta för menta olikheten i förslagets redaktion ett ämuh: gripligare förtydligande genom att erinra, detkons tutionsutskottet kunnat, om det så velat, låta med streck antyda den delen af lagtexten, ej vore i fråga att förändras, i hvilken händ 1se ingen kunde hafva gjort någon annlärkning. Rosenberg förordade förslagets antagande. August Andersson från Östergötland var före kommen af flera föregående talare, som yttrat sig för bifall, synnerligen af vice talman Ola Svensson Då så mycket varit i saken ordadt. blott tillkännagifva att han med Nifiig ! rätta deruti ville bifala förslag Anders Gudmund I ov om or pe Fö Lig fas Cl