sin plats inom representationen, såvida det kommer att fortfarande bestå af fria och sjelfständiga bön der. Det har varit den återhållande kraften emot anspråk från flera håll och det skall så förblifva. Talaren värderar visserligen bildning och förmögenhet, men man får icke heller underkänna den redliga viljan, nitet vch fosterlandskärleken, om dessa än icke kunna uttala sig i långa föredrag, som söka öfvertyga Om nyttan af likt och olikt, och som sålunda kunna betraktas såsom skal utan kärna. Det var en tid, då herrarne lagstiftade, utan att bonden hade sin röst med i laget. Den tiden är nu förbi, och bonden tger att utan intrång yttra sin mening. Den rätten skall icke heller någonsin kunna bestridas honom, såvida han fortfar att bevara sin representationsrätt. Om förändringen innebure, att den nu ifrågavarande medborgareklassen skulle intagas i presteståndet, då skulle vi få höra larm i lägret och en annan ton än professor Carlson på riddarhuset uppstämde. Talaren trodde icke att förslagets antagande skulle befrämja en genomgripande representationsreform, ty med detsamma skulle bondeståndets makt vara förbi och herrarne nog blifva öfverens om en valcensus, Som skulle: utestänga den mindre hemmansegaren, den egentliga arbetarebefolkningen. Talaren vet och tror, att folket icke vill denna förändring,-som icke hunnit stadga sjg i folkets öfvertygelse, åtminstone icke hos dem, söm representeras af bönder. Det kunde således icke vara någon fara att låta förslaget nu falla, för att en annan gång komma tillbaka om det verkligen innebure något godt. Då ett förkastande icke innebär någon våda för fädermneslandet, så ville talaren nu rösta nej. I fråga om det formella ville Nils Svensson instämma med Jöns Persson, ty ordalydelsen vore nu icke lika med det förslag, som blifvit antaget att hvila vid förra riksdagen. På det formella ville han likväl icke nu hålla, då han förmodade, att förslaget skulle bli förkastadt på grund af helt andra skäl. Anders Persson, Håkan Olsson, Olof Larsson, Sven Gustaf Johansson m. fl. instämde. Per Nilsson i Espö hade vid föregående riksdag uttalat sig emot denna förändring och hade ännu äcke funnit några skäl framdragna hvarken i de slänsande talen på riddarhuset eller i detta stånd, hvilka kunnat verka hos honom en annan öfvertygelse. Man uppgaf att detta förslag afser en förstärkning, men man kan likväl icke neka, att det verkligen innefattar en minskning i bondeståndets representationsrätt, då, oaktadt de nya elementerna intagas, ståndet likväl icke får mer än sin fjerdedels röst. Förespeglingarne, att bondeståndet genom förslagets antagande skulle kunna komma att öfverflygla de privilegierade stånden kunde icke hos talaren vinnna någon tilltro, då man aldrig förr erfarit att de två privilegierade stånden velat förstärka bondeståndet för att detta skulle kunna störta deras privilegier. Han trodde, att förslagets egentliga syfte var blott att kasta i bakgrunden den allmänna rePresentationsreformen, som lifligt önskas af hvar och en fosterlandsvän. Kanske kunde det ha varit skäl att bifalla förslaget, om det gått ut på att gifva bondeståndet samma rätt som borgareståndet att invälja äfven adelsmän och prester. Men såsom det nu framkommit fann talaren det icke värdt något bifall. Bondeståndet representerar egentligen den arbetande klassen ; bonden är van vid arbetet, han känner dess förhållanden. Så är det icke med ståndsPersonerna, som icke äro bönder mer än vid riksdagarne, utan när de komma hem gerna vilja vara herrar och possessionater. Ifall förändringen bifölles, borde ståndet icke merakallas bondeståndet, utan jordbrukareståndet. Per Nilsson förordade afslag och Lindström, Öbom, Olof Andersson, Johan Petter Andersson m. fl. instämde. flLars Ersson från Södermanland uppmanade ståndsbröderna att icke vara mycket vidlyftiga i sina yttranden, då han förmodade att något hvar bestämt sina åsigter och icke läte rubba sin öfvertygelse numera, sedan alla skäl, som kunde andragas, blifvit å ömse sidor framhållna. För sin egen del instämmande med Nils Svensson och Per Nilsson, önskade han att 15 riksdagsordningen måtte förblifva orubbad, enär han trodde att, om förändringen antoges, ståndet skulle förlora sin grundfärg och den nuvarande enigheten upplösa sig i en babylonisk förbistring. Många instämde med honom. Olof Persson från Gefleborgs län uppträdde derefter med ett skriftligt anförande, tillstyrkande afslag. Af detta anförande skola vi försöka tillen annan dag få del, då sedermera under diskussionen flera åberopade detsamma och deruti instämde. filönnp från Jönköpings län tillstyrkte äfven afslag i ett skriftligt anförande. var af samma tanka som Lars Ersson, att man borde vara så kort som möjligt och helst utan vidlyftigare diskussion skrida till votering genast. Han ville emellertid förklara sig instämma med Nils Larsson. Ville man vinna en ändamålsenlig r: presentationsförändring, så ginge det icke an att siga allt eller intet..Ville man hafva allt, så ginge det icke an att gå in på intet; man borde tvärtom draga åt sig ett strå i sender ur stacken, så att man slutlisen kan få allt. Talaren trodde icke att denna föråndring skulle försvaga, utan tvärtom förstärka bondeståndet. En sådan förstärkning önskar talaren, och Get till och medpå adelns och presteståndets bekostnad. Derföre hade han också röstat emot presteståndets förstärkving med skollärare, ty de stånd, som upptaga de nu orepresenterade elementerna, få cn ökad betydelse, Presterna, som äro egentligen blott tjenstemän, borde icke få någon ökad vigt, ty tjenstemännen borde icke hafva rätt att såsom stånd deltaga i lagstiftningen. Presterna böra återföras till sitt egentliga kall såsom själasörjare; allmänheten fordrar nu mera och kraftigare andlig spis än den bestås, då presten sköter sitt boställe och ursäktar sig med att han ej har tid att egna sig åt sitt kall, hvilket föranledt att andra kockar, som gått från mästaren i förtid, tagit anrättningen om hand, så att maten blifvit vidbränd och skadlig. Talaren tyckte för öfrigt att det icke skulle vara illa att få bondeståndet utspädt med elementer från andra stånd, och att en och annan adelsman äfven kunde i bondeståndet inkomma, men en sådan reform kunde komma sedan; nu ville Uhr bifalla den föreslagna. Paul Hedström bade funnit stort intresse uti att höra de åberopade skälen för antagandet och de vackra förespeglingarne om fördelarne deraf, och han skulle måhända kunnat blifva öfvertygad, om ban icke förut varit stadgad i sin öfvertygelse. Men dä de flesta, som yttrat sig för förslagets antagande, sjelfva voro herrar och nu ville påtruga bondeståndet ännu mera af den samhällskategorien, så hade deras skäl icke verkat på honom. Han hade två hufvudsakliga skäl att motsätta sig förslaget. Det ena var, att han icke kunnat upptäcka, att de två första stånden någonsin velat påtvinga bondeståndet någon fördel, utan snarare alltid satt sig emot hvad som kunde lända till ökande af bondeständets makt. Det andra, att han i allmänhet var emot alla lappningar På ståndsrepresentationen och ansåg det enda rätta i dessa frågor vara, att med kraft arbeta på eu genomgripande representationsreform. För närvarande ville han icke i bondeståndet upptaga någre herrar, hvilkas nytta derstädes han icke kunnat upp: täcka. Såsom tjenstemän passade de bättre h och presterna, som utgjorde egentliga embetswunnastånd. Hanhandlade efter sin innerligaste öfverty relse, då han gick att afslå grundlagsförändringen antagande att förespeglingarne, att denna förändring skulle främja representationsreformen, endast vore et sätt att lura bönder. (Åtskilliga bravorop.) Nils Olsson från Skåne är icke någon herreman, men han ville likväl bifalla förslaget. Om någor kunnat öfvertyga honom att det skulle lägga hinder i vägen för en genomgripande representationsreform,