vin PEOLe: IIUSLUIAS ABU LATI LR 4 BALEN grund och ändamål anser förf. Lessings be kanta yttrande kunna användas, att nemliger deri finnes åtskilligt både nytt och sannt, me: att det sanna icke är nytt och det nya icke sannt. Den för prof. B: helt och hållet egendomliga läran om staten, såsom en personlighet eller ett sjelfmedvetande väsende, underkastas af förf. en sträng kritik. Så äfver definitionen och läran öfver begreppet lag? påståendet, att på den grund, att hvarje fritt väsende måste sjelft stifta och för sig fastställa sin lag — den positiva lagen i den empiriskt verkliga staten ingenting annat är än sen regerande monarkens offentliga vilja, finne; förf. lika med oss helt och hållet oberättigadt, och anmärker ganska riktigt, att man meå samma skäl skulle kunna påstå, att nyssnämdö lag är ingenting annat än alla embetsmännen: ffentliga vilja. i En regel, som jag blott för mig sjelf har fastställt, är icke en lag, utar en maxim, hvilken kan upphäfvas-likaså godtyekligt. som den tillkommit. : Lagens: pro: mulgation åter är ej annat än en rent formel åtgärd. -Ianalysen af läran om statens monark? ådagalägges, att systemet med afseende ; på sina overkliga . konseqvenser står i en fullkomlig öfverensstämmelse med den nyarc tidens : kommunistiska och socialistiska läror, och att man, för att undgå dessa konseqvenser, sett : sig nödsakad på en fysisk person öfverflytta all den makt; som enligt förutsättningen skulle tillkomma den personliga staten sjelf. Om påståendet, att ministrarne endast äro monarken ansvar skyldiga för sina åtgärder. gör förf. den ganska träffande anmärkningen. att en sådan ministeransvarighet icke skulle kunna sträcka sig till ett enda regeringsbeslut. enär det vore orimligt, att regenten ställde vninistrarne till ansvar för det: de (medelst kontrasignationen) åtlydt hans befallning. Med läran om stånden nagelfares på ett lika obarmhertigt sätt. Hvad adeln särskild: vidkommer, påpekas -orimligheten af, att på samma gång prof. B. uttryckligen yrkar embetsmännens uteslutande från folkrepresentationen, tillerkänner han adeln rättighet att utgöra en särskild afdelning af denna representation just derföre att staten -bland dess medlemmar har att påräkna embetsmän. Satsen. att ingen kan besluta :om rättigheter, som icke äro hans egna, så att t. ex. prester7skulle ensamt få besluta om presternas rättigheter o: s. v. (hvilket ock verkligen är fallet hos os: hvad de fyra stånden angår), skulle, såson förf. riktigt anmärker, konseqvent leda derhän, att fabriksidkare borde få absolut veto emot tullens sänkning, köpmännen ä sida ett lika beskaffadt veto emot dess h g?Den reform? — yttrar förf. — som i Sverg: begynt medelst upptagande af nya elementer de gamla stånden, utgör, om icke det skynd samaste, dock det säkraste och ändamålsen ligaste sättet för öfvergången till en mertids enlig represe station. Att prof. B. måste betrakta hela denna reform såsom ett steg till samhällets upplösning, är lätt att inse och finnes äfven bekräftadt af hans egna ord. Vorc detta verkligen förhållandet, :så skulle mar nödgas antaga, att de europeiska folken redar öfverskridit sin kulmination öch nu befunn sig på förfall; ty hvilka reformer än må förestå, kan man dock med säkerhet förutse, at! de icke komma att ske i den riktning prof Boströfn uppgifvit såsom den enda förnuftiga Emot det bekanta vidunderliga -påståendet, at ihvarje minskning i skatterna är ett begär att komma åt andras egendom för intet, anmärker förf, att man följdriktigt borde begagn: samma uttryck, äfven då regeringen begär ökade anslag, hvilket dock sannolikt icke ens prof. Boström skall göra. Och då han påstår att kommunen är egare till kommmnnalskatte: i dess helhet, likasom presterna till sina tionden, så borde ju häraf konseqvent följa, att de fattiga äfven äro rättmätiga egare af sina fattigdelar. Öch här bafva vi åter? — fortfar förf. -ett bevis derpå huru nära prof. Boström: äsigt står kommunismen, samt huru den, i trots af alla inkonseqvenser till förmån för det bestående, dock oupphörligt kastas in pi densamma. Visserligen synes skilnaden i visst hänseende stor, ja oändlig, då kommunismen upphäfver all privategendowt, hvareimot hos prof. Boström allt är privaträtt och privategendom. Men båda öfverensstämma döck i sammanblandningen af den offentliga och den enskilda rätten; och genom denna sammanblandning öfvergår kommunismens yrkande på egendomsgemenskap till yrkande Få hvarje enskild medborgares rätt till hvad han för sitt uppehälle behöfver, likasom å andra sidan prof. Boströms privaträttigheter ytterst måste anses tillhöra staten, hvaraf alla de privata personligheterna äro organer. I ett ibänseende står dock kommunismen högre än jprof. B:s åsigt; den är nemligen fullt konseevent och försmår alla jemkningar, hvaremot yf. B. jemkar den i grunden destruktiva åsigten till den stelaste konservatism?. Vi ha här endast ofullständigt och i spridda drag antydt några bland resultaterna af herr Borelii iotressanta kritik öfver den Boströmska sstatsläran. I afseende på den egentliga de.duktionen hänvisa vi till sjelfva boken, hviliken vi önska måtte Komrha att läsas af alla sdemi, söm känna VUehof af upplysning i dessa vigtiga frågor. Vi tveka ej att uttrycka det nöje vi erfarit att finnä hvad vi redan i det sunda förståndets namn öfver ifrågavarande system ur politisk synpunkt yttrat, här från filösofiens egen ståndpunkt bekräftadt. . Och vi vilja nu slutligen här meddela de tänkvärda ord, hvatmed förf. afslutar sin innehållsrika skrift. Härmed afsluta vi för denna gång vår kritik af :af professor Boströms statslära; Måhända torde nå ;gön härvid göra den anmärkning, att en så beskafrfad åsigt icke ens förtjent en genomförd vetenskapig kritik. Vi medgifva, att åsigten är så beskaffad, satt dess orimlighet icke gerna kän undfalla någon, ssom med oförvillad praktisk blick betraktar densamma, äfvensom det icke är oss obekant, att den