och insigt. Men nastan lika besynnerligt T0sefaller det, att en f. d. medlem af konungens konselj, numera landshöfdingen Fåhreeus, motsatte sig förslaget och tycktes vara den, hvilken bestämde ridderskapet och adelns beslut. För hr Fåbreus borde det likväl icke vara obekant att det hittills varande hemligbetsmakeriet inom konseljen i allt som angår landets diplomatiska angelägenheter både måste vara: ytterst sårande för de konungens rådgfvare, som icke erhålla förtroendet, och skulle kunna leda till de mest vådliga följder. Han vorde icke hafva kunnat förbise, att afhandlingar och förbund med en frän mande makt ofta kunna vara bestämmande för ett lands icke blott yttre, utan äfven för dess inre förhållanden under en lång följd af år och således ojemförligt mera ingripa i dess öden än t. ex; utfärdande af en allmän författning eller förändring deri, för hvars vidtagande likväl, enligt regeringsformens 8:de S, erfordras, att statsrådets samtlige ledamöter, der de icke saga förfa!l ega, skola höras och äro skyldiga afgifva sina-råd eiler föreställningar. Nyare tidens lättare och lifligare förbindelser folken mellan hafva gjort deras känsla af sin inbördes ställning till hvarandra klarare än förr, och det förbund, konungen i folkets namn afsluter med främmande styrelser t. ex. om gemensamma garantier, gemensamt försvar, möjligen gemensamt anfall, skulle kunna medföra icke blott stora utgifter för rustningar, hvarpå vi icke sakna färska exempel, utan äfven oberäkneliga vådor och förvecklingar, derest det 1. ex: vore uppgjordt utan en omsorgsfull och noggrann pröfning, ej blott af landets resurser och intressen utan äfven af nationalkänslans oafvisliga fordr ngar. I sådana fall, om någonsin, är det af vigt, att konungens beslut grundar sig icke på en personlig sympati eller antipati, eller på en ögonblickligt uppbrusande känsla, utan på en mångsidig: öfverläggning samt mogna och fosterländska råd af de ansvariga rådgifvare, som, under förutsättning af ett verkligt konstitutionelt system , äro ämnade att.vara nationens representanter hos konungen. Alt. lägga detta. ansvar ensamt på utrikes statsministern med biträde endast af en kollega, synes oss nog mycket härma sig den förhätliga gamla kabinettspolitiken. Om den förre embetsmannen ock under ctt mångårigt vistande i främmande länder förvärfvat utmärkta diplomatiska egenskaper, kan han dock ofta vara mindre förtrogen med landets inre förhållanden och det hos folket rådande tänkesättet, hvaremot den andre tillkållade ledamoten under de ministeriela målens nuvarande ensidiga behandlingssätt, aldrig varit i tillfälle att angående dessa förvärfva en mera omfattande kännedom. Man kan med skäl fråga: kan det väl ur konstitutionel synpunkt försvaras att en så vigtig notvexling. som föregick t. ex. November-traktaten k vara och, efter hvad vi tro oss veta, jemväl verkligen varen hemlighet för konungens konselj med undantag af tvenne dess ledamöter — ja att sjelfva traktaten var officielt obekant inom konungens egen rådkammare allt intill dess den kungjordes i det officiella bladet? Kan väl. det försvaras att t. ex. konungens egna rådgifvare: först genom utländska tidningar få kännedom om så beskaffade cirkulärnoter som t. ex. den utomordentligt vigtiga och för hela landets ställning och framtida politik i vissa händelser afgörande not, som delgafs våra diplomatiska agenter såsom ett slags förklaring eller närmare utveckling af Novembertraktaten. Och i närvarade ögonblick då Sverge är kalladt att deltaga i Europas rådslag, deri det sedan 41 år icke haft någon talan; månne det icke. skulle vara maktpåliggande, att de instruktioner som komma att meddelas Sverges representant vid den förestående kongressen blefve noggrannt diskuterade i konungens konselj, så att det icke nästan uteslutande finge bero på en enda embetsman att deruti gifva konungen råd? iLikartade med flera skäl, om icke just uttryckta på ofvanstående sätt, utvecklades i konstitutionsutskottets betänkande i ämnet vid förra riksdag och jemväl nu under debatten på riddarhuset på ett ganska energiskt sätt a! ordföranden i nämnde utskott, landshöfdingen grefve Lagerbjelke, hvarför man måste uppriktigt hålla honom räkning; men f: d. statsrådet Fåhreus var döf för allt sådant. Konungens öfrige rådgifvare iakttogo tystnad. och utrikesministerns klena språkrör jemte avdra talare mot den föreslagna ändringen hade deremot att anföra ensamt de mest unerhaltiga skäl. Så påstodst.ex., att i detifrågavarande förslaget till 12 S ordalydelsen skulle stå i strid med 11 S, hvilken stadgar att konungen eger att i ministeriella mål? fatta beslut, efter att hafva hört ministern för utrikes ärenden och någon annan statsrådsledamot; men detta visade grefve Lagerbjelke vara oriktigt, emedan ministeriella mål icke wore liktydigt med frågan om traktater, för, und och afhandlingar, hvilka erfordrade defnitiva beslut. Dessutom undanröjes detta in kast helt och hållet, då man tager i betraktande att 11 omfattar den allmänna regeln för behandling af så kallade ministeriella nål?, då deremot den 12 innehåller undantaget för frågor ?om förbund och afhandlingar? med främmande makter, hvilka ärenslen också af grundlagsstiftaren ansetts vara f den vigt, att de omedelbart efter 115 blifvit särskildt omförmälda i den 12, oaktadt densamma den tiden, eller för ett halft seel sedan; då diplomatien innehade en hel annan betydelse än nu, ansetts böra besandlas på enahanda sätt som öfriga mini:teriella mål. Vidare påstods, att stadgandet icke kunde efterlefvas, då konungen ginge i fält eller vistades i Norge; men detta vederJades med den upplysningen, att konungen då, enligt 3s regeriugsformen, i detta som i andra regeringsärenden, egde fatta beslut med de fyra statsråd, som. åtföljde honom. Vidare framställdes den invändningen (af hr Sandströmer), att man väl borde antaga att!; vfverensstämmelse i de större frågorna skulle I, vara rådande i statsrådet inom ett konstitutio