i I liga förhoppningen, att ståndets ledamöter icke skulle t I låta leda sig af några inflytelser, utan bifalla grund; lagsändringsförslaget, och slutade under lifliga bi äfallsrop. Anders Eriksson från Elfsborgs län ville besvara Bergströms farhåga för att bönderna skulle blifvc ur bondeståndet småningom utträngda, ifall den ifrå gavarande grundlagsförändringen antoges. Talaren T kunde icke göra klart för sig huru detta skulle kunna ske, då man bibehåller öfvervägande kraft att välj: hvem man vill. Finner man en af dem, som nu skulle få representationsrätt icke lämplig till riks dagsman, så kan man jw fritt utesluta honom från detta förtroende. Man har emellertid vunnit på två håll genom grundlagsförändringen, då både en större massa egendom och-en större numerär blifva representerade. Detta gör bondeståndet starkare än det hittills varit, synnerligen som man dermed förvärfvar sig rättighet att välja personer, hvilka i allmänhet hafva mera bildning än de egentliga bönderna. Man får både utvidgadt .valområde och vianer nedsättning i allmogens riksdagskostnader, emedan det blir mera egendom, som uti denna kommer att deltaga. Då man nu sökt under två decennier att vinna en genomgripande representationsreform, men icke lyckats på raka, radikala vägen komma till målet, så måste man välja sig en omväg. Man måste först söka sammanblarda stånden sinsemellan för att sedan sammansmälta dem tilltvå kamrar. Då man antagit att bondeståndet skulle hittills varit representeradt af endast bönder, hade man häruti bedragit sig; man hade i detta stånd haft många examinerade personer, tjenstemän och till och med lärda mågistrar, och de hade synnerligen bidragit att höja ståndets anseende och inflytande. Då man nu uppställer så många svårigheter och betänkligheter, så påminner sig talaren lifligt att man gjorde detsamma då egare af frälse-.och säterihemman blefvo delaktiga i bondeståndets representationsrätt. Af den reformen har bondeståndet baft endast nytta, och talaren var öfvertygad att det skulle så gå äfven nu. För öfrigt tyckte talaren att deticke Istår väl tillsammans med de åsigter bondeståndet vid början af riksdagen uttalat inför tronen, då det förklarat sig önska en genomgripande representationsreform, om man nu skulle vägra att beträda den ehda väg, hvarpå en sådan kan vinnas. Huru skulle man kunna blifva trodd på sina ord, att man vill antaga ett radikalt förslag, då man vägrar att antaga en liten förbättring? Hvad de farhågor beträffade, som anginge f. d. tjenstemän, att de såsom pensionärer skulle verka för höga pensioner, eller för ökade löner åt de söner de kunde hafva i statens tjenst så ville talaren endast erinra att äfven många af det nuvarande bondeståndet hafva söner i statens tjenst, och således kunde drifvas af samma enskilta intressen. Slutligen ville Anders Eriksson förklara, att han ansåge, att den talare icke uttryckt allmänna meningen inom bondeståndet, hvilken förordat afslag, och uttala den önskan, att man måtte beträda sidovägar, då man ej på den raka, radikala vägen kunde framkomma till en fullkomligare representation (lifliga bifallsrop). Sven Rosenberg från Kristianstads län hade,l innan han reste från hemorten för att deltaga iriks-). dagsarbetet, försökt göra klart för sig huru man borde sträfva att lösa åtskilliga vigtiga frågor, som länge stått på dagordningen, deribland den mest brännande, den om nationalrepresentationens ombildning, hvilken fråga han med synnerlig förkärlek och uppmärksamhet följt i flera år. Han hade insett de stora svårigheterna och hindren för att, såsom en talare nyss kallat det, framföra den till en önskvärd lösning på den raka vägen, öch han trodde derföre, att, om man icke kunde hinna målet på denna raka väg, så vore det icke olämpligt att försöka komma fram till detsamma på sidovägar. Hade man ständigt strängt hållit på ståndens så kallade renhet, så trodde talaren att nu icke så många hinder skulle hafva upprest sig emot en radikal reform, ty den yttre påtryckningen på riksstånden skulle då haft den kraft att den ej kunnat besegras af fyrdelningens motstånd. Men att räkna på en sådan yttre påtryckning nu syntes talaren vara något för sent, då stånden tid efter annan upptagit en mängd utanförstående elementer. Presteståndet hade med sig förenat många. berättigade intressen, och borgareståndet hade nyligen förstärkt sig med ännu flera. På den vägen borde man sålunda fortgå tills ingen stode utanför. Det skulle sedan icke vara svårt att sönderbryta de skrankor, som skilja de fyra stånden från hvarandra. Talaren hade sökt utforska andras opinion om den nu ifrågasatta förändringen; men den ene hade svarat bifallande, den andre afstyrkande, så att talaren funnit sig föranlåten att sjelf tänka sig in i saken och bilda sitt omdöme hufvudsakligen på egna slutledningar. Han hade frågat sig, om det kunde vara någon fara uti en sådan förändring; men fara deruti kunde han icke finna. Det skulle vara att bandla mycket illa, om man ställde så till att pluralitetens mening ibland bönderna blefve utträngd från riksdagen, men de, som befarade detta, hade säkert förbisett det riksdagsarbetet föregående moment, som utgöres af sjelfva valet, vid hvilket den naturliga rätten, att utse till riksdagsman den man hade förtroende för, kunde göra sig gällande. Isin trakt kunde talaren icke finna någon fara för påtryckning af de nya eleraenterna, då man bland dervarande 36 elektorer alltid borde kunna påräkna, att de allra flesta skulle tillhöra det egentliga bondeståndet. Och hvad beträffade valet af riksdagsman, så berodde deti de flesta fall på den valdes förut ådagalagda handlingssått.. Hade man icke deruti en garanti för hans blifvande verksamhet, så kunde man icke på förhand beräkna hurudan denna skulle blifva. Man hade fästat sig vid btt pensionstagare skulle kunna komma in i bondeståndet och att f. d.tjenstemän skulle söka verka till löneförhöjningar för söner, som kunde vara anställda i tjenst. Sådant kunde visst vara möjligt äfven af ledamöter utaf det nuvarande bondeståndet. Slutligen ville talaren sägå, att om det ifrågavarande grundlagsförändringsförslaget innefattade någon fara, så borde det förkastas; men innefattade det icke någon fara, så borde man icke sätta sig emot det. Och då talaren deruti fann ingen fara, men väl flera fördelar, bland andra den, att flera hemman komme att deltaga i riksdagskostnaden, så ville han rösta för detsamma. (Bravorop.) Hr W.F. Dalman hade begärt ordet endast af den anledning, att han vid förra riksdagen varit motionär i konstitutionsutskottet till det nu diskuterade grundlagsändringsförslaget; och derföre ansett sig skyldig att försvara sin motion. Men sedan detta försvar blifvit af andra talare utfördt på ett så lysande sätt, att det öfverstege bådefhans förmåga och hans förhoppning, ville han ej uppehålla .tiden med återupprepande af de skäl, som förut blifvit anförda för förslagets antagande och vederläggning af de deremot gjorda inkast. Han ville endast åt de medlemmar af bondeståndet, som här uppträdt för förslaget, hembära sin varma, innerliga tacksägelse och uttrycka sin glädje öfver den fördomsfria och foster: ländska anda, som röjt sig i deras tal. Lika med dem vore han öfvertygad, att förslagets antagande skulle leda till fördel icke blott för bondeståndet, otan för, hvad mera är, hela det älskade fosterlandet. Det vore ett stort steg, om ej på den raka och radikala, åtminstone på den rätta vägen, för att bilägga stridigheterna och kifvet om en representationsförändring och småningom i lugn leda till ståndsskilnadernas försvinnande vid våra riksdagar, så att i en framtid högloflige ridderskapetZoch adeln, högvördige presteståndet, välloflige borgareståndet och hedervärde bondeståndes i godo förenade sig i en nationalförsamling, der, likasom i afton, ingen skilnad förefun nes mellan stånden. Anders Gudmundsson från Halland anförde derefter skriftligen : men mh big Rd 9. få mo oo Jå, BR FR 7 Ra ann An mr rr et HR Då AA nanm bn