den endas. var så godt som en tiggarunge. Ni vet väl hvilken ny olycka, som drabbat henne, eller, rättare, ieke någon ny, ty från dea förra har ni ju räddat henne; ni känner ju detta genom ryktet? Nej, min fru! Hela hennes familj, en välmående och hederlig landtbrukarefamilj vid Mortara, har blifvit nerskjuten af Urbans soldater. Och detta visste ni ej? Den arma flickan, o min stackars Lauretta, är den enda af hela denna slägt, som blifvit qvar. Och knappast hon, om ej ni varit, ty hon skulle ej bafva öfverlefvat sin vanära. Ve denne förförarel Coquin, min fru! Prest, men maladettol Alltså, hon har funnit en fristad i -hvad var det ni sade? i — Santhiå. Ah, hon har dock der en tant, det är sannt! En syster till hennes far eller mor, jag erinrar mig detta. Jag vill straxt skrifva till henne. Jag vill, — ab, ursäkta mig, monsiew! Men jag ban icke hemta mig fråu allt detta ... Min fru, ni skall sända henne tillbaka den hårlock af er, som bon så troget gömt och som hon i hastigheten, då hon gaf mig denna lilla gåfva, förglömde att taga ut och bevara. Men korset, min fru, är mitt, och jag — behåler det. O hur skulle ni annat? Vet: denna flicka är lika god som hon är vacker, lika mycket värdig en tapper mans aktning som hon är anspråkslös och tillbakadragen! Det är en liten skatt, det är en perla, det är min vän, och låt henne förblifva er!:.....n Vi, min fru, träffas knappast mer i detta lifvet, hon och jag; om allt vill väl, stupar jag en dag, som de andra, på ärans mark, wen detta lilla kors skall följa mig så länge jag andas .... La Sandrina? steg upp och gick fram till fönstret, synbart hvälfvaude tusen tankar i