Karaktersfullmakter och rang-galenskaper. Till Redaktionen af Aftonbladet. I Att lyxen, enligt mångas förmenande, är en parasitväxt, tillhörande civilisationen och Istigande med den, är blott i visst hänseende. ej i alla, en sanning. Att så är, finner man ;Å deraf, att sjelfva den vilda eller den alldeles outbildade befolkningen, den förra i den varmaste södern och den senare i den kalastc norden, eger sin lyx. Den sistnämnde, nemligen Lappen, i sina silfvereller tennprydnader och röda färger, älskar att dermed utsmycka sin beklädnad. Men det är icke Iden yttre lyxen, som svårligen kan eller ens bör hvarken klandras eller undanrödjas, hvarom här är fråga. Friheten att efter godtycke och smak använda sin enskilta egendom har man aldrig, och kommer man aldrig att med någon framgång stäfja. Det är med denna frihet som med samvetsfriheten: den kan e reglementeras, ej af yttre lagar bestämmas eller ens begränsas, så länge denna frihet håller sig inom personlighetens eget, den inre öfvertygelsens oantastliga och oåtkomliga och således helgade inre område. Men det finnes en annan lyx, som ej är beroende af individens eget godtfinnande. Det finnes ett slags statslyg, som är lika, om ej mer demoraliserande och skadlig än den enskilta i klädnad och lefnadssätt. Och det är denna lyx som här åsyftas och som statsmakterna kunna och, efter mångas tro och öfvertygelse, böra reglementera. Också hade vår sednaste aflidne konung ej förbisett denna angelägenhet. Med få undantag var H. M:t sparsam på denna lyx, hvilket uppenbarligen varit välgörande samt åstadkommit allmän belåtenhet, emedan denna sparsamhet stäfjat och nära nog tillintetgjort titelsjukan, flärden och fåfängan. Denna smitta har, lika med flera andra epidemier, hitkommit söder ifrån. Men med dess aftagande i vårt renare klimat har ock de olika samhällsklassernas närmare förening och ömsesidiga aktning blifvit en lycklig och prisvärd följd. Något återstår dock ännu att i samma riktning göra, för att fullfölja och, om möjligt, fullända konung Oscars påbörjade samhällsnyttiga reformer. Några tomma karaktersfullmakter utdelas ännu af konungen och äfven af hofrätterna och biskoparne. Inom militären sker det oftast vid afskedstagandet och iarmåen;inom hofrätterna med utdelandet af vice häradshöfdingsfullmakter, och inom ecklesiastikståndet af prostefullmakter, utan motsvarande hvarken befaitningar och än mindre löneeller tjenstgöringsförhållanden. Sådana tomma, flärd och fåfänga underhållande titlar borde aldrig utdelas inom militär-, civileller prestestånden, hvarest verkliga, af behofvet påkallade befattningar på stat med lön och tjensteåliggande förefinnas. Och än mindre borde dessa flärdens igenkänningstecken tolereras, der desamma alldeles icke tillhöra eller ens ha aflägsnaste gemenskap med personernas i fråga embetsoch tjenstebetattningar. Hit kunna och böra äfven med allt skäl räknas hofcharger, hvilkas godtyckliga och oegentliga rang är lika orimlig 8om förnärmande för statstjenarepersonalen, hvilken ej kan j undvaras. Oegentligheten -och orimligheten i hoftjensternas rang är så ofta och allmänt ådagalagd, att hågon bevisning ej torde vara nödig. Men ctt och annat exempel må dock I åberopas, dervid ej bör glömmasskilnaden i rang och anseende emellan en hofstallmästare och) en skolmästare, den förre med generalmajors så kallad värdighet och den sednare med ingen. Känner man tillika att en öfverhofstall-T mästare har samma, om ej högre rang änf ett statsråd, och 2 å 3 grader högre än enf konungens befallningshafvande, så må man väl vara öfvertygad om oegentligheten, ja, om orimligheten af en dylik rangordning. En kopist, i sin verkliga statstjenst utan rang, är, med J kammarherretiteln, en öfverstes vederlike; och har han eller löjtnanten en hofmarskalks1 karakter, så är han jemnlik med en generalmajor, och med detsamma äfven med biskopen. . Således synas rättvisan och billigheten oemotsägligen påkalla en förändring af dessa missförhållanden, hvilka snarast, lättast och grundligast reformeras derigenom att alla boftitlar upphöra attbegagnasoch medföra någon rang utom hofvet samt att de ej nyttjas i allmänna sällskapslifvet och inga företräden derinom medföra. Men det finnes äfven verkliga och vigtiga befattningar, hvilkas höga titlar så mycket hellre borde upphöra vid afgången eller mottagandet af annan statstjenst, som desammas innehafvare ej hafva dyrttaxerade fullmakter, utan endast förordnanden på tjensten. Sådant är förhållandet med statsministrarne och statsråden, Desse kunde gerna som i andra länder kallas, såsom det sker med statsninistrarne, för excellenser under tjenstetider, men också, såsom i andra länder, förlera titeln så snart de lemnat sina höga befattningar. Så sker det i Danmark, England och Frankrike. Förre ministern i grannriket, Clausen, är och kallas nu åter professor, likasom den utmärkte förre statsmannen och excellensen Guizot i Frankrike. Också har man med tillfredsställelse erfarit att nuvarande högste embetsmannen i Sverge delar samma åsigt, och hvar och en flärdlös borde så mycket hellre göra det, som hvarken de enskilda eller statslönetillgångarne annat än sällan motsvara de anspråk en hög rang medförer å bostad och lefnadssätt och dessutom försvårar den, frivilligt eller ofrivilligt, afgående ministerns anställning på annan plats med mindre rang, men dock med värdig, nyttig och behöflig samhäöllsställning och tjensteutöfning. Vinsten af denna reform både för den enskilte och det allmänna vore uppenbar, och förlusten blefve ingen annan än att man ej mer egde några f. d. statsministrar t ler f. d. excellenser och f. d, statsråder. Deremot komme det enskilta och offentliga samhällslifvet att med d niog i flärdens attribui deraf hBhärrörande