Såsom ett ytterligare prof på den högsinta anda; i förening med aktning för borgerlig ordning, som utmärker Central-Italiens nuvarande styrelser, meddela vi följande utdrag af toskanska regeringens den 17 dennes utfärdade promemoria till de europeiska stormakterna. Den dag, då kongressen kallas att taga i öfvervägande de uti Ziricher-traktaten åt de italienskahertigarne reserverade, rättigheter, behöfver den icke i ringaste mån befara att kränka legitimitetsprincipen; den kommer ej att Ha emot sig annet än de österrikiska intressåna. Vi hysa den tillförsigt, att kongressens-stora, verkliga föremål blir att tilförsäkra Italien sjelfständ:ghet och på samma gång fred: Detta stora resultat kan icke vinnas annorlunda än genom att sanktionera och erkänna de beslut, som blifvit fattade af de sjelfständiga staterna på halfön. Hvarje annan anordning skulle blifva en olycka, icke blottför Ital:en, utan vck för:hela Europa. Tid -stöd för denna sanning vilja vianföra en omständighet, som förtjenar atttagas i moget öfvervägande. Z Om det olyckligtvis skulle inträffa, att de på kongressen sammanträdande stormakterna förklarade sig emot de italienska folkens önskningar och fordringar, så skulle deraf följa, antingen att Piemont, såsom vi tro, och hvarje italienare med oss, vägrade att deltaga i ett dylikt beslut; och man finner lätt hvilka betänkliga följder häraf kunde uppkomma, nya konflikter, ny blodsutgjutelse och sannolikt ev hotande och olycksdiger framtid — eller ock att Piemont af en ytterlig och illa beräknad försigtighet skulle ansluta sig -till det sålunda fattade beslutet och taga diplomatiens parti emot folkens sträfvanden. en härigenom vore dess inflytande och dess popularitet inom (taliex oåterkalleligen förlorade, och på samma gång som Piemonts inflytande skulle tron på-den monarkiska principen dö uti Italien. I ett ögonblick af sådan vigt som det nörvarande vore det en barnslighet att vilja göra sig några illusioner. Den monarkiska stämning, hvaraf de italienska folken nu äro lifvade, har hela sin grund i den aktning och kärlek, som de hysa för den savoyiska dynastien. Denna aktning och denna kärlek äro inspirerade af den allmänna och djupa öfvertygelsen, attbemälte dynasti ärligt och frimodigt-representerar nationens tanka. Häri ligger dess styrka och dess omätliga inflytande; men -häruti ock den bjudande nödvändigheten att icke spara någon uppoffring, någon kamp för att bibehålla en så stor och ädel position. Italienarnes varma tillgifvenhet för denna dynasti och deras obegränsade förtroende för densamma skulle förvandlas i alldeles motsattarkänslor samma dag som de såge sardinska regeringen följa en politik, som af dem misstänktes vara svag eller egoistisk. Sjelfva den omständigheten, att den nu förvärfvat Lombardiet; skulle bli en anledning till svåra beskyllningar, hvaraf de yt:erliga partierna skulle begagna sig med en omättlig lystnad. Ett beslut af kongressen i ofvan antydda riktning skulle väcka den revolutionära andan till nytt lif och deråt gifva en fruktansvärd styrka. Till ett så olyckligt alternativ skulle ett dylikt beslut från kongressens sida leda: antingen den stora sannolikheten af en ny blodig konflikt, eller ock den monarkiska principens fallande i misskredit, jemteett fruktansvärdt uppbrusande af. alla revolutionära passioner: Må Europa erinra sig det bittra klander, som med skäl framkallades af 1815 års trakTROTS 0 EES AED FONTANA NSI YO ANSE ES