söst torde det väl vara att af regeringen vänta. att hon skall föreslå nedsättningar i förut beviljade anslag; ty då afgörande-rätten icke ligger i henves hand, är det temligen naturligt att hon, äfven om hon skulle inse att vissa anspråk vore alltför öfverdrifha, undviker att stöta sig med de intressen, som gemom nedprutningar kunna finna sig förnärmade. Men af regeringen hade man bort !kunna vänta att denna gång åtminstone inga ökade anspråk hade blifvit framstälda annat än för helt och hållet oundvikliga behof. Förslag om förhöjningar saknas dock icke i den kongl. propositionen. Visare hade regeringen handlat, om-hon undvikit sådant. Hon hade derigenom ådagalagt, att hon icke ör, hvad man nu måste antaga, antingen okunnig om eller likgiltig för ställningen i landet. Så mycket större blir emellertid representationens pligt, att utan alla konsiderationer noga pröfva de verkliga behofven och öfverväga de förhandettvarande tillgångarne. Representationen beslutar i sista hand med folkets rätt, och ett samvetsgrannt folkomvud får endast hafva för ögonen folkets ställning och krafter, då han i dess namn .utöfvar en af dess dyrbaraste rättigheter, sjelfbeskattningsrätten. Detgåi icke an att dervid med armarne iskötet lugni se tiden an och, under det raan säger ja till alla anspråk, förtrösta derpå, att eftersom def gått för sig förr, så går det väl äfven nu, och tillgångar krypa nog fram, då det lider mof slutet af riksdagen. På sådant sätt verkliggöras knappast folkets så högt tillkännagifna önskningar om sparsamhet med statsmedlen. Att betydliga nedprutningar på regeringens fordringar kunna ske, utan fara för stat:maskinens oafbrutna gång, lider icke något tvifvel. Vi återkomma härnäst till några allmänna antydningar i detta hänseende och torde då äfven få tillfälle att taga något närmare i skärskådande den del af det kongl. förslaget, som afser uttagandet af en förhöjd beskattning genom bränvinstillverkningsafgiftens höjande.