iornanad Har gjort Kal på det Kungliga Iorslaget i religionsfrihetsfrågan. Det är nu väl till emärkandes, från detta avancerade, stånds enskilda ståndpunkt. Det kan man ju ypperligt förstå, att från detta håll skall endast yrkas en verklig frihet; hvarföre icke rent uppgifvet gärde, hvarför ej tillåtelse för rama hedningar att hålla tal och uppresa altaren åt Jupiter och Minerva? Emellertid, hvarför icke läta dem tagas? Iv.aför ej låta bönder och riddersmän göra sammalunda? Ni svarta, förhasta er icke! Ingen öfverilning, bror Ignatius! Här synes mig Just vara ögonblicket för er, att ställa er på en hög piedestal med palmer i händerna, Ser ni i andanom (och hvem skulle kunna se i andanom, om ej det högvördiga presterskapet?) att de andra stånden skola förkasta regeringens alla religionsfrihetsförslag, derför att dessa gudbevars ej äro tillräckligt libefala, uppskörtade och barbarmade, så — för tusan böflar, slå ni denna gång till och bifall! det är mitt råd. Gör en stor koncession åt den s.k. opinionen, visa allt ert ädelmod, er storsinthet, er fördomsfrihet! Ni skall aldrig kunna göra det för bättre köp, tro mig! och när frågan sedan — såsom förutsatt är — i alla fall stupar och väl åtminstone ej mera vid denna riksdag förmår att resa sig igen, så har ju ni den oändliga äran, att hafva velat taga ett steg framåt, medan skulden för att saken icke kunnat gå, är och blir de ändras, de der absolut vilja taga jättesteg, der redan tuppfjätet är alltför mycket. Icke sant, hr Ignatius! detta är dock något att tänka på. Annorlunda ställer det sig naturligtvis, såframt det, obegripligt nog, skulle visa sig någon utsigt till att en dissenterlag eller blott en toleranslag kunde gå igenom; streta då för tusan! emot med händer och fötter, och skrik för den augsburgiska bekännelsen, så det hörs till Haparanda! Inga eftergifter, framför allt icke utan den heliga trollkrets, der den mera radikala kritiken må vara totalt bannlyst! Katolicismen, — nå, låt i nödfall gå! Hafva vi sjelfva, vi renhåriga latberaner, än i det nittonde århundradets midt, en ,Alla Zelgons dag qvar i vår kyrkukalender (såsom vi hafval), skulle det kanske se litet sällsamt ut i längden, om vi behandlade alltför strängt en eller annan käring, som finge den idn att sjunga en psalm till jungfru Marias ära; men rationalismen, men det absoluta förnuftet, för allt i verlden laga så, att vi blifva förskonade derifrån i tid och evighet, amen! Skulle man i dessa ämnen få lof att helt ogeneradt taga förnuftet med och sålunda rumstera opp i hvad så många sekler har haft till orubbadt bo, då — min hederlige Ignatius! — vill jag, och mången med mig, hellre vara död och begrafven och då, i höga andar af orörliga domprostar och oomkullrunkade teologie professorer, då — störten stjernbeströdda tistelstången i hafvets afgrund med förtvifladt mod! att med vår tro vår nord må bli förgången och ingen veta hvar vår kyrka stodl Till annat. Jag ser att brodren T. väckt motion om att presterskapet må erhålla in duplo alla sådana officiella kungörelser, hvilka skola från predikstolen uppläsas. Det kan man kalla ett ord i sinom tid. Se der, i min mening, typen för ett riksdagsärende, sådana de alla borde vara! I sjelfva verket, när man ser hur våra riksdagar lägga sig i allt möjligt, som de ej begripa, i jernvägsfrågor, i bränvinslagstiftning, i folkundervisning, i unionsförhållanden, i utländsk politik, är man färdig att förtvifla. När man ser en Blanche stiga upp för att orda om Norge (hvad fan angår honom Norge?) och en Ridderstad för att upplösa disciplinen inom vår armå, och bönderna för att yrka representationsreform, då börjar det löpa rundt för ens hjerna och man frågar sig på fullt allvar: Lefva vi i ett ordnadt samhälle eller lefva vi icke? Och är detta den rätta vägen för att upprätthålla ett vackert, enigt och blomerant förhållande mellan styrelse och folk? Visserligen icke. Förstode d.remot riksdagen allmänt sin ställning och sin bestämmelse, skulle den veta att hålla sig strängt inom cirkeln af oförargligheter, och den sku le icke derför sakpa rikt tillfälle till att uträtta mycket, mycket godt. Brodren T:s motion har i detta afseende verkligen frapperat mig. Dylika förslag hafva en stor prattisk betydelse, men de såra intet intresse, de uppväcka ingen ond blod, de skola ej leda till split och käbbel inom utskotten och till blodiga diskussioner i plena. Det är samhällsnyttigt och onekligen innebärande ett framsteg, men det är modernt, patriarkaliskt och uppbyggligt för hvarje god undersåte, Äfven denna andra motion om nödvändigheten att bättre tillse, det kyrkväg är jemn och fast och utan rullstenar, finner jag charmant. Detta är en sak, som rör oss alla, hvar och en menighet i sin stad; det är något af allmänt, fosterländskt intresse. Hafva vi en kyrka, må man då också kunna komma till den utan att bryt: nacken af sig! Hade riksdagen endast dylika frågor att sysselsätta sig med, det blefve riksdagar att fögna sig åt, och vi gåfve med glädje och tillfredsställelse de engar ut, som de kosta. Helsa motionären och tacka honom på mina vägnar! För min del hade jag dock kanske önskat, att, sedan han nu i alla fall väckt denna fråga om en helsosam reform med afseende på de ofvannämnda Kungörelserna, han lika gerna hade föreslagit tre exemplar, som de två. Detta säger jag ej för att väcka ett stridsimne i en allvarsam sak, som är. alltför vacker, för att genom meningsrifningar förderfvas och skämmas bort; men kunde der utan möds komma fram med ett amendement i dennz riktning, så attendera till mitt förslag! Dei tredje exemplaret kunde alltid vara bra att he i en prestgård. Din hängifne Peer Kråka. SERA UTRISE: