hy och smutsbruna trasor vid en gulbrun mur i en solbrun atmosfer, om också ej i verkligheten fullt så solbrun som på taflan! Hvem kan dock neka, att öfver somliga länder ligger en bestämd färgton? Liksom det t. ex. öfver Neapel ligger något azurblått, och öfver mellersta och norra Europa något grått och grönt, så kan man ej neka, att brungult, ökenfärgen, är det medium, hvari man så väl i inbillningen på förhand som efteråt i hågkomsten ser Spanien. Om man hos Velazguez hufvudsakligen lärde spansk historia, så fär man hos Murillo känna spanska folket, dess — nu afskaffade — munkar, dess — tyvärr ej afskaffade — tiggare, och — den spanska qvinnan! Ribera föddes i Xativa, nära Valencia, 1588, och dog i Neapel 1656. Han kallades uti Italien Spagnoletto, d. s. v. den lille spunioren, emedan han helt ung kom dit. Han var chefen för spansk-neapolitanska skolan. Ehuru hans lif sålunda hufvudsakligen tillbragtes utom det egentliga Spanien, så är han dock djupt, djupt nationel. — Ribera är bland de spanska målarna, hufvudrepresentanten för det asiatiska tiger-elementet i spanska nationalkarakteren. Man behöfver blott se hans martyrtaflor med dessa belgon, som flås lefvande; dessa, på hvilka magen är öppnad, och tarmarna utdras med ett vindspel, eller dessa, som stekas, genomskjutas med pilar eto., och allt detta i-en den ohyggligaste färgton af gulhvitt och svartbrunt, för att förstå, att inqvisitionen var en naturlig och nationel institution i Spanien. — Intoleransens farsot kom från början från Asien, såsom alla andra pester. Sedan utbredde den sig vida mot norden och är mångenstides ännu ej pålitligt. utrotad; men ingenstädes rotade den sig dock så som i Spanien. Den fann der ett nytt fådernesland, dit den alltid med förkärlek återvänder och trifs, såsom koleran, kring