re Ren AE Mar On yet Pn br SNR BA BO Sia RR erkänt förnuftets rätt och fått rättigheten att) derefter. döma andra, på samma gång de! tillåtit andra att derefter döma sig. Om någon skulle påstå att presterna blott i hafva tättighet att om andra läror säga att de icke öfverensstimma med den, som pre-j sterna åtagit sig att predika, men deremot tt presterna icke ega rätt att förklara andra läror för irrläror, så skulle det åligga dessa protestanter att bevisa att presterna icke joltva j vore fullt öfvertygade om sina dogmers öfverensstämmelse med: förnuftet; att presterna icke sjelfva ha reda på och äro sinsemellan nse om dogmerna eller, i språklig och filosofisk mening, äro i stånd att förstå bibeln; att de vid prestmöten och andra oftentliga tillfällen i de väsentligaste delar varit af olika tankar, användt bibelspråk för att bevisa de mest motsatta meningar och förkättrat hvarandra med yttersta bitterhet, så att någon föroning icke varit möjlig; att denna strid är å gammal som prestadömet och aldrig blifvit agd 4); att opinionerna såväl hos de olika terna mot hvarandra, som inom sekterna och inom vår statskyrkas presterskap, varit i oafbruten vexling och ännu icke kommit till något bestämdt resultat, som i något afseende kan — oberoende deraf om det är sannt eller icke — läggas till grund för någon dom; att -— enskilt, inom skål och vägg, alls ke hålla på de dogmer, för hvilkas öfvergi vande de skaffa de aftälliga landsförvisning; att de då tväriom taga denna sak mycet litt och till och med stundom skämtsamt, å att man icke kan tro dem om att sätta tro dertill, hvadan professoren Boströms påståatt det bör finnas en särskilt fri tro för de tänkande och en särskilt bunden och reglementerad tro för packet, skulle vinna styrka; tt de försigtigare presterna icke våga ivlåta g i räsonnement om dogmerna och blifva ket generade och tystlåtna, då man med sftsskäl vill intränga på deras fridlysta område o. 8 Vv. Detta allt är naturligtvis möjligt att bevisa och styrker presternas rätghet att tala om irrläror och villomeningar. Om presternaförlorade rättigheten att dörna såsom villomening hvad som går mot deras yrkesintresse, sådant de förstå detta, så skulle de icke få rättighet att såsom villomeing anse, om man funne den tjenst, de göra igion och moral, icke förtjent af tionde, kpenningar, offer, -likstol, kollekter och handtryckningar för dessa förrättningar, på hvilka de använda en så stor fond af skarpsinne; om man icke trodde att den, som gör anspråk på att vara medlare mellan menniskan ch Gud, skulle vara så beskaffad som preterna och befinna sig i ett sådant moraliskt hållande till den bekännelse och den ritus, om skulle tjena att närma menniskan till ud; i så spändt förhållande till den kärleksprincip, sem utgör religionens grund, till den olkupplysning, som ensam förmår föra natioierna framåt till förädling. Man skulle med ett ord få rättighet att påstå, det presterna icke motsvara sin bestämnelse; och en sådan rättighet är högst vådlig; y presterna tros stödja makten och äro herrar ver okunnigheten och fördomen; och om allmänna rösten alltför starkt uttalade sig ot dem, om folket blefve taget ur sina föreställningar och presterna förlorade sitt inflyjande, ginge allt på tok. Det ginge bakut sied religionen, det skulle icke gå för sig att ;ns hos oss återinföra det katolska korsteckret, och samhällsbanden skulle alldeles brista. a har Lodvig Napoleon, hvad Frankrike vidkommer, alltför väl insett, och derföre låer han påfven och den obefläckade aflelsen vara i fred. -Derföre måste presterna behålla rättigheten utt döma öfver irrläror och villomeningar, på let också andra än blott presterna måtte blifva saliga; derföre måste de ha denna rättighet, itt de måtte kurna göra skäl för de många nillioner, som deras underhåll årligen kostar de tdragande, och för den storartade pensionstning, hvilken, enligt Svenska Tidningen, i vara tillämnad, på det de, som icke mera rka ropa korsfäst (landsförvisa), måtte hä iågot att fögna rig med på sin kraftlösa ållerdom. För denna idds genomförande beröfvas ju bloit några få ytterligare sädeskärfsar från bondens åker, och det vore en villonaening att icke samtycka dertilh Komministrarne bör man icke heller glömma, och då let vore synd att taga något ifrån biskoparne ;ch prostarne för att gifva åt komministrarne, ch dessa lika väl förtjena ett stort anslag som Kongl. teatern under hr Hylten Cavalli styrelse, är det skäl att ständerna öppna riksportemonnaien, och detta genast. ) Det skulle då icke också kunna bevisas att tvisten blef bil:gd på det kyrkomöte, der den Heliga Ande blef genom votering antagen såsom tredje person i gudomen. Rättegångsoch Polissaker.