pr ene to rna år fn Rap AE meddelad uppgift må utan den skattkyldige medgifvande endast inför bevillningsberednin gen företes, och skall; sedan bevillning blifv honom påförd, förstöras ( 35). I bevärlngsfrågan. Från Berlingska officinen i Lund hari dess dagar utgått och i bokhandeln blifvit till gängligt ett litet arbete, bärande titeln I Be väringsfrågan af G. Nybleus,. Ifrågavarand broschyrs författare vidrör flera högst vigtig: unkter af den för vårt lands försvar oumbärlig: eväringsinrättningeu, och söker ibland an nat att förfäkta åtskilliga af de förslager, som från beväringskomiter utgått. Då jag, varn som jag är och väl bör vara för denna fråge (varande en af vital-frågorna vid nu pågå ende riksdag), förut tagit mig dristigheter att göra anmärkningar emot bemälde bevä ringskomites förslager, kan jag ej underlåte att äfven framställa några inkast emot för fattarens meddelade åsigter, hvilka äro istric med min -öfvertygelse, öfverlemnade åt sak kunnige oväldige och klart seende domare att afgöra, hvem af oss som har rätt. I förbigående må några ord egnas åt för fattarens yttranden angående prygelstrafet: afskafande inom krigsståndet och beväringen: målskjutning. Beträffande prygelstrafet, hviket förklaras vara, man säge hvad man vill, förnedrande säger författaren: På beväring i allmänhe kan det endast i ytterst få fall utan allt för upprörande verkan numera låta verkställa sig, och låter då mycket väl utbyta sig mot annan besträffning. För vidmakthållande at den indelta truppens disciplin är det, efter hvad erfarenheten alltmera ådagalägger, hvarken behöfligt eller rätt lämpligt, helst då den skall utgöra stam för beväringen, detfria Sverges vapenföra ungdom. Det är sålunda endast vid den värfvade truppen som det ännu understundom kan befinnas rätt användbart, men äfven här skulle det säkerligen kunna umbäras och af annan bestaffning ersättas. I alla händelser bör det så snart som möjligt är — och rätt länge kan detta svårligen dröja — upphäfvas för beväring och iadelt trupp. Att käppen skall bibehållas vid den värfvade truppen, men försvinna vid beväring och indelt trupp, tyckes vara alltför mycket inkonseqvent tänkt; enär ju äfven de värfvade kårerna inom armån skola utgöra stam för beväringen, det fria Sverges vapenföra ungdomp. Alldeles orimligt vill det förefalla mig, att bibehålla förnedrande kroppsstraff ensamt och uteslutande för de värfvade kårerna, ibland hvilka befinnas konungens hela s. k. lifgarde och hela vårt artilleri. Med ett enda undantag äro dessutom alla våra värfvade regementen förlagda i garnison, der det naturligtvis faller sig allra lättast att utbyta prygling emot andra, fullt ut lika kraftiga bestraffningssätt. Att prygelstraffets afskaffande skall ytterligare lyfta soldatesken i sedligt hänseende, är utom allt tvifvel. Lika otvifvelaktigt är äfven, att rekryteringen derefter skall ske lättare och framför allt med bättre folk; ty mången rask fyr, som gerna skulle vilja blifva knekt, afhåller sig derifrån nu af fruktan att möjligen blifva piskad som en hund. Prygelstraffets utdömmande är en fråga, som numera verkligen ej kan falla och troligen redan vid denna riksdag blir ett faktum, enär kraftiga motioner i den vägen med acklamation mottagits inom stånden. Man må ock tänka om -prygelstraffet huru som helst, så måste man väl dock medgifva: att, när kroppsstraff redan upphört att tillämpas både som straff för svåra brottslingar och som husaga, det ej är rimligt att bibehålla det för fosterlandets försvarare ensamt; och detta allra minst i en stat, der landets försvar huf.vudsakligen utgöres af konskription. Solklart är äfven, att fråga om upprättande af landstorm ej kan väckas, sålänge krigaren står under käppen; ty ett folk, som reser sig i massa för att strida pro aris et focisp, kan och får omöjligen stå eller ställa sig under käppen. Så länge kroppsstraffet qvarstår, förefinnes ock just derutinnan det enda giltiga skäl för den s. k. legningens bibehållande. Men, bort med legning och fram med landtstorm; alltså ock bort med den förnedrande käppen! Vidkommande beväringens målskjutning, förklarar författaren: Målskjutning bör för beväringen under ett 30 dygns möte icke komma i fråga. Den skulle borttaga alltför mycken tid, utan att dock derunder någon grad af färdighet bäruti kunde uppnås. I sanning ett högst oväntadt påstående af en författare, som på sitt arbetes titelblad särskilt tillkännagifver sig vara icke allenast kapten, således äldre officer, utan äfven ledamot af kongl. krigsvetenskapsakademien, således erkänd som vetenskapligt bildad militär. Jag är i detta fall af helt och hållet motsatt åsigt med författaren, nemligen: anser tiden omöjligen bättre kunna användas vid ett 30 dygns möte för en beväring, som sedan skall bilda landstorm, än just till målskjutning. Som stöd för min åsigt vill jag bär anföra följande citater ur vårt nu gällande, obestridligen kloka ,exercisreglemente för regementerna till fot): , Pag. 4. Öfniwngar kompanivis, målstjutning och bevakningstjenst, utgörande grundvalen för truppernes tjenstbarhet, bör egnas så väl den största uppmärksamhet, som största delen af mötestiden. Pag. 114. Som soldaten icke kan uppfylla sin bestämmelse i krig, utan attega färdighet i rättskjutning, och som denna färdig