rr Borgareståndet. Öfverläggning om Religionsfrihetsfrågan. (Slut från lördagsbladet.) Hr Björok: En talare har erinrat, att förevarande fråga är ett arf från förra riksdagen; men den är ett arf redan från den tid, då svenska folket återtog sin representationsrätt. De medborgerliga friheter, som folket då förbehöll sig, uppräknades i 16 af den regeringsform, som då af ständer och konung antogs; men grundlagsstiftarne förbisågo, att allmänna lagar funnos, som stodo i strid med bestämmelserna i grundlagen, och de glömde att uttryckligen stadga, det grundlagen skulle gälla framför alla andra lagar och anses hafva upphaft alla sådana stadganden, som funnos stå i strid med föreskrifterna i grundlagen. De organiska lågar, som borde åvägabringa den nödiga öfverensstämnielsen mellan grundlagen och allmänna lagen, uteblefvo, och reaktionen har förstått att så skickligt begagna sig af denna uraktlåtenhet hos 1809 års lagstiftare, att dessa organiska lagar, och bland dem den, som skulle betrygga den i grundlagen tillförsäkrade religiösa friheten, ännu i dag icke hafva kommit till stånd. Skulle nå de af konungen till ständerna öfverlemnade lagförslag blifva antagna, komme frågan likväl att qvarstå på samma punkt, på hvilken-man befunnit sig alltsedan 1809. Dessa lagförslag gifva visserligen något, men mycket återstår äntu innan den i 16 S regeringsformen utlofvade samvetsoch religionsfribe blifver en sanning. En annan talare hade redan påpekat, att 14 i det första förslaget väl medgifver: en medlem? af den svenska kyrkan, att öfvergå till främmande religionssamfund, men likväl med det förbehåll, att han skall finna något annat bestående samfund, som är villigt att upptaga honom. Men finner han icke något sådant, så skall han fortfarande anses tillhöra den svenska kyrkan och underkasta sig hennes bruk och ordning: Detta ådagalägger tydligen att man icke frågar efter der enskildes samvetsfrihet, utan blott afser att stifta en polisordning: Ett stadgande sådant som det nyssnämnda innebär ett dubbelt våld; det våldförer den enskildes rätt och samvete; men det våldförer på samma gång kyrkan, genom : att tvinga henne att i sitt sköte behålla en uppenbar affälling, och man neddrager på detta sätt kyrkan till en simpel polisinstitution: Hvad som hufvudsakligen talar emot lagförslaget, är den orhständigheten, att det icke utgår från samvetsfrihetens grundsats, och detta vore också det skäl hvarföre tal. förnämligast fann sig böra afstyrka detsamma. För den händelse förslaget emellertid skulle, emot hvad talaren önskade och förmodade, röna någon framgång, ville han göra några anmärkningar mot åtskilliga detaljbestämmelser i de båda förslagen, hvilka, om de, oförändrade antoges, skulle kunna föranleda betänkliga meningsskiljaktigheter i afseende på rätta betydelsen och stora förvecklingar vid tillämpningen. Talaren påpekade härvid, att ordet församling,, så som det här blifvit användt, vore obestämdt och missledande; — att föreskriften om vederbörandess hörande vore mycket betänklig, då med vederbörande antagligen skulle komma att förstås konsistorierna, och dessa vanligen komma att förklara de uppirädande samfunden icke vara kristna, och derför afstyrka deras ansöknmgar; — att förbudet för främmande religionsbekännare, att inrätta skolor, vore orimligt och onödigt då det ju funnes särskildt förbud stadgadt mot villomenihgars utspridande, och det således faller af sig sjelft, att religionsundervisning i sådana af främmande r ligionsförvandter grundade skolor ej får meddelas ät andra än dem, som tillhöra deras eger lära; — att påbudet om lysning till äktenskap i svensk kyrka, äfven der båda kontrahenterna till hörde annat trossamfund, innebure en anomali, och att det nu verkligen kunde vara på tiden, att bor serliga äktenskap införas på sätt i Norge skett; — att det stadgandet, som föreskrifver att oäkta barn wilket njuter underhåll: af allmänna medel, skall upp ostras i den rena evangeliska läran, änsköntföräldrarn: 2j bek a sig till densamma, tycktes tal. innebär. att anspråk på alkför stor betalning för det lemnad. inderstödet. -— att i rubriken. till. förslaget. n:r t oriktigt ta r för den sam träder till. vin arande lära, något hvarom icke ett ord förekomme 1 sjelfva lag n; — att stadganlet i samma lags I. nn ulspredande af lärosatser, som. strida hot den ren: äran, på ett betänkligt sätt hotade, om icke sjelfy: ryckfrihetei, åtininstone lärofriheten: Slutligen vill: alareh erinra att hvarje försök att förfara xepressiv not sämvetsfriheten hämnar snart sjelft. Sålund: söranledde just utfärdandet mantallacwen de krat