RIKSDAGEN. : Borgareståndet. LÖRDAGENS PLENUM. Öfverläggning om de unionella förhållandena. Vid föredragningen af grefve Anckarsvärds bordlagda motion, om en revision af föreningsfördraget, uppstod följande öfverläggning: Hr Björck: I förevarande motion yttras red sanning: Svenska folket har under ett helt århundrade tålmodigt åsett sina representanters skygghet, att offentligt undersöka och granska huruvida den s. k.föreningen med Norge i verkligheten medfört för Sverge de fördelar, som de maktegande visat sig tillerkänna den. Denna stygghet att göra föreningen och dess följder till föremål för en offentlig behandling har varit skadlig i mer än ett hänseende, om än den icke kunnat och bordt ingifva de maktegande den föreställning, att föreningens tillkomst fallit ur nationens minne. En följd af representationens un.derlåtenhet i detta afseende hade varit, att regeringen ansett sig ensamt tillkomma att vårda föreningens angelägenheter och att den kunnat antaga att nationen gillat dess åtgärder. Också har icke någon redogörelse derför kommit nationen eller dess representanter tillhanda eller af dem yrkats. Måhända hat dock en sådan försummelse från representationens sida vållat att norska folket sjelft ofta glömt de uppoffringar för Norges frihet, som Sverge underkastat sig, och de fördelar, som dem i föreningen tillskyndats. Men säkerligen har denna försummelse å svenska representationens sida vällat, att den norska många gånger. förbisett att unionen innebure icke mindre rättigheter än skyldigheter. Tal, ville icke påstå, att norska representationen åsidosatt de juridiska förpligtelser,, som föreningen pålagt, men trodde att uppfattningen deraf ofta varit bristfällig. Tilldragelserna i sista norska storthinget visade, att föga vore att hoppas utöfver hvad de juridiska förbindelserna fordrade, och motionären hade derföre, enligt tal:sförmenpande, talat utur svenska folkets hjerta och såsom dess sanna målsman, då han fram: ställt det förhållande, hvarpå föreningen grundar sig, och yrkat på en revision, sådan, att föreningen måtte blifva hvad den kunde och borde blifva: en säker borgen och ett kraftigt värn för de båda folkens sjelfständighet. Det lede icke något tvifvel, att svenska folket längesedan förlikat sig med föreningens grunder, men de:sa ville det se erkända och bevarade. Tal. gladde sig åt Norges frihet och framgång, och skulle gerna för oss önska en representa tion som liknade den norska, hvilande på för folket samfälda val. Tal. afundades dock icke Norge denna dess, egendom. En sak borde dock icke svenska folket fördraga: det statsrättsliga förhållandet mellan båda rikena finge ej misskännas. Detta misskännan !e kunde icke framträda i handling, utan att förbundsregeringen finge bära skulden derför. Svenska representationen måste bevara hvad som eljest förr eller senare skulle gå förloradt. Det funnes ingen förbundsstat, som icke i något hade en gemensam regering, och icke heller något statsförbund, som ej hade någon kon niss, i hvilken de särskilta meningarne gör lande och förekommande frågor briogas till afgörande. Endast den skandinaviska föreningen ar en sådan, hvilket också är förepingens vämsta br Två fria folk, med hvarandra förenade, kk ke uppgöra sina angelägenheter, utan att hafva gång till en kompromiss. En ssädan fordrades ovillkorligen, och tal: hoppades att norska folket såväl som dess representanter skulle inse dess nödvändighet. Ingen svensk man, trodde tal., skulle tillåta att föreningen brytes, Anledningarne till missnöje undanröjdes lättast, om de öppet uttalades. !Utskottet, tll hvilket motionen komme att remitteras, borde söka utreda dessa anledningar, föreslå medlen för deras afbjelpande och i öfrigt framställa hvad till föreningens utveckling och bästa kunde vara nödigt. Äfven om sättet, hvarpå dessa ändringar skulle åvägabringas, borde utskottet yttra sig, och derföre, på sätt hr Ribbing på riddarhuset motionerat, söka komma till kännedom af det betänkande, som unionskomiten afgifvit. Sedan såken er: hållit en sådan behandling, att bestämda fordringar kunde ställas till regeringen, vore ständerna befogade att ädagalägga, att Svea rikes ständer uppfattat och insett att föreningen bör hvila på en sann och säker grund. Hr Blanche: Motionärens frejdade namn och motionens ovanliga innehåll väcka till lif en fråga hvars utgång är svår att förutse, När man påyrkar revision mellan tvenne folk, begge visserligen mer eller mindre fria och sjelfständiga, men likväl med så olika åler och statsförfattning, en revision al mer eller mindre betydelselösa tvister, så öppna man ett: fält för vådliga förvecklingar. Hvem som viner och fröjdas dervid, icke är det friheten; hven som förlorar och gråter dervid, icke är det dospo tismen. Säkert är att icke lugnar man de begge folken. Icke lugnar man myrstacken derigenom at: man rifver i den. ; Hvad sjelfva tvisterna och deras orsaker beträffar så måste man, för att någorlunda rätt kunna bi döma dem, ställa sig utom de begge folken, ma: måste hvarken vara norrman eller svensk, Man sc icke rätt bra under mulen himmel, man märie ställ: sig utom molnkretsen. Jag anhåller att några mi a ståndpunkt Jag ser ve ir 1814, 1; Hvad ser jag då, I skådar upp emot skandin ster om fjeliryggen ett folk Å Olof Tryggvason och Olof H: Swoldern oc! Sticklarstad tillhöra sagan biott. Från den tiden oc! till 1814 slumrar för det mesta Norge i Danmark sköte. Norge har således ånnu icke fyllt sitt fem tionde år, och 50 år för ett folk äro icke måra ä! 5 för individen. Men detta barn fick i födseln e konstitution, som anses för en af jordens bästa; de har en representation utan sjelfskrifyenhet; det ha ingen adel, inga prester som bilda en. politisk kor poration; det bar en konung utan veto; himlen vet.