vinner gehör och rättvisan sin stutliga seger. Hr Lovn begärde, att hr Ridderstads andra motion angående inrättandet af straffklasser eller ett gemensamt straffkompani äfven måtte föredragas. på det man under öfverläggningen måtte kunna yttra sig i ett sammanhang om mötionärens båda förslag. Sedan med anledning häraf motionen n:r 2 blifvit at talmannen föredragen, förmälde hr Lovån, att har trodde sig så gerna först som sist böra uttala sin mening i frågan. Till följd af den utveckling till renare begrepp, som efterhand börjat göra sig gäl:ande såväl i afseende på straffens ändamål, som i afseende på den kristliga kärlekens bud, har lagstiftningen småningom afskaffat de affiktiva straff, åt hvilka fordna tiders råa seder gifvit upphof. Man har insett, att då sederna förmildrades voro dessa straff icke längre tillämpliga; att man icke uppnådde det med straffen afsedda ändamål, då man lät kroppen umgälda hvad själen brutit. Erfarenheten har till och med ådagalagt, att kroppstraffen verkat raka motsatsen af hvad som med dem åsyftats, att trots, fräckhet, menniskofiendtlighet och förhärdålse varit de verkliga frukterna af deras tillämpning, och man skall vid närmare eftertanka finna, att uttrycket en inpiskad skälm har en djupare betydelse än man i dagligt tal tillägger detsamma. Statistiken gifver vid handen, att de grofva brottens antal minskats, sedan spö och risstraffen afskaffades, och man finner deraf, att denna åtgärd vidtogs i rättan tid och burit god frukt. Men då reformen i våra kriminallagar icke fortgått efter något bestämdt system, har det händt, att åtskilliga bestämmelser kommit att qvarstå, hvllka längesedan hade bort vara afskaffade. Till deras antal hörer äfven stadgandena om prygeloch daggstraffen, hvilka, motbjudande för den, som dem ådömer, och förnedrande för delinquenten, äro med de nyssnämnda, redan afskaffade straffen nära beslägtade. Af den nya förordningen angående extra judiciel bestraffning synes det också, att man alltmer af lägsnat sig från dessa straff, att frågan om deras afskaffande varit å bane och således verkligen kan vara att motse. Det vill alltså synas som om, då krigarens bestämmelse är så hög och innefattar ett så vigtigt kall, de förnedrande kroppsstraffen hade för honom i första rummet bort afskaffas, och att krigarens daning förnämligast bortafse hederskänslans väckande och utveckling såsom motionären så vältaligt antydt. Talaren tilltrodde sig icke kunna anföra exempel, der missbruk af straffet egt rum, utan yttrade han sig endast om beskaffenheten af straffet i allmänhet. Såsom försvar för detsamma har man bland annat anfört dess egenskap att kunna genast tillämpas; men af denna dess egenskap följer äfven, att det lätteligen tillgripes i öfverilningens ögonblick och att hvarje ändring af hvad som skett sedermera är omöjlig. Befinnes det I likväl att straffet blifvit orättvist ådömdt, kan sådant icke undgå att hafva till naturlig följd att lydnadens band upplösas och brista. Det förtjenar tilläggas, att på en tid, då krigareståndet så ansågs, att förbrytare och försvarslösa personer dömdes att såsom ett straff inträda iledet, då kunde skäl förefinnas att bibehålla prygelstraffet. Numera har dock, såsom en hvar vet, detta skäl helt och hållet försvunnit. Man har äfven velat bibehålla detsamma såsom ett medel attifarans ögonblick åstadkomma kraftyttringar; men det kan med skäl frågas, om icke sjelfva faran är den bästa drife fjedern i sådana ögonblick, och om icke framför allt det är hederskänslan och medvetandet deraf, att upp-å fyllda pligter medföra ära och utmärkelse, som fo-Å stra bragder. Det sanna modet framkallas aldrig med käppen; denna alstrar tvärtom slapphet och lågsinthet. Hvad anginge surrogatet för det straff, hvars afskaffande man påyrkade, instämde talaren med hr Blanche och trodde att sådant lätt stode att finna. Den, som ej läte rättagsig af lindrigare och mera å. menskliga straff, borde hellre endtledigas, dä erfarenheten gifvit vid handen, att hos sådana subjekter icke heller pryglandet medför någon förbättring. I afseende å prygelstraffet inträffar för öfrigt det förhållande, som vår lag i intet annat fall godkänner, neml. att personer med afseende på lika eller jemförliga förseelser icke äro lika inför lagen. Mot åtskilliga tillvitelser, som förekomma i hr Ridderstads motion n:o 2, ville talaren dock reservera sig, i det ban i denna fråga, som i alla andra, utgick från den grundsatsen, att man bör tro alla om godt, tills motsatsen blifvit bevisad. Slutligen ville talaren förklara, att han ej utan betänksamhet yttrat sig i detta ämne, i afseende å hvilket beslutanderätten tillhör konungen ensam; men då han var öfvertygad, att vår vise och högsinte konung fästade afseende på de önskningar, som framställas, och på en allmänt uttalad mening, hade å. talaren icke velat underlåta att gifva tillkänna sin öfvertygelse i ämnet. Hr Björck skulle icke ha begärt ordet, om han icke i likhet med hr Hjerta trott, att det kunde vara nyttigt för saken, att ståndets ledamöter allmänt gåfve tillkänna sina åsigter i afseende å densamma. Sedan husagan blifvit afskaffad, hade nemligen emanerat en författning i afseende på extra judiciel bestraffning inom armån, hvilken påtagligen afsåg att bryta spetsen på den lans, som med anledning af förstnämnda åtgärd väntades blifva riktad mot prygelstraffet. Talaren uppmanade derföre ståndets I1edamöter att med allmänt ja besvara den frågan, huruvida ståndet gillade den väckta motionen om prygelstraffets afskaffande. Hr Rydin gillade den väckta motionens syfte, men fann det betänkligt att ståndet med acklamation gåfve sin mening tillkänna i en fråga, som ännu icke varit af utskott pröfvad. Exempel funnes, der sådant tillförene skett, men der ståndet, sedan saken blifvit utredd och närmare belyst, fattat ett beslut, alldeles motsatt den först uttryckta meningen. Hr Wahlbom erinrade att frågan om prygelstraffets afskaffande alltid strandat på försöket att finna något annat att sätta i stället, och trodde derföre att ständerna borde bifoga ett förslag i detta hänseende, såframt icke ett större ondt tilläfventyrs skulle efterträda det onda, som man ville undanrödja. Tviflade icke på att förslaget om prygelstraffets afskaffande skulle blifva bifallet; men fann vådligt hvad hr Ridderstad föreslagit att sätta i stället. Trodde frågan böra betraktas ur en mera praktisk synpunkt än den, som bär gjort sig gällande; kunde ej säga hvad som borde sättas i stället, men trodde att så så vidt möjligt det borde blifva fängelsestraff. Och förklarade sig talare slutligen anse uttryckandet af en gemensam tanke vara olämpligt. ; Hr Hjertström ansåg, att opinionen mot prygelstraffet är så kompakt, att det måste och kommer att upphöra, samt att ingen samhällsklass blir derför så tacksam som officerskåren, emedan det är psykiskt lika svårt att låta utdela det som den fysiska smärtan hos delinqventen; också har straffet de facto nära upphört att användas vid de flesta kårer, och vid den der tal., haft äran tjena, hade han blott en gång blifvit anbefalld använda detsamma. Han kommer derföre att med sin röst, så vidt den gäller något, bidraga till borttagandet. . Hr Ericsson instämde med hr Björk och trodde, att en påtryckning från stånden före remissen skulle verka mycket på utskottet. Hr Ödmansson ansåg äfven prygelstraffet böra afskaffas och instämde uti hvad hr Hjertström hade yttrat. iir Schwan trodde, att sedan regering och ständer beslutat hudstrykningens äfskaffande för dömda brottsr, vore det en nödvändig följd att äfven prygelDet må vara sant, att det är digt att sätta något annat i stället, som kan , men trodde att något sådant icke relstraffet skulle också, föra varit borta, om stänsmakten på annat sätt, än tm ntlharnn nt