RIKSDAGEN. Borgareståndets öfverläggning om prygelstrafets afskaffande. Hr Hjerta fick först ordet och förklarade, att han fann sig föranlåten uppträda derföre att han befarade, att en reaktion möjligen skulle göra sig gällande i afseende på denna fråga, såframt icke en kraftig påtryckning rån ständernas sida ådagalade, att de allvarligt önskade en reform i denna gren af lagstiftningen. Väl hade från bondeståndet en meningsyttring i denna riktning redan blifvit afgifven, men det vore af vigt att äfven borgareståndet gåfve tillkänna sin tanka i ämnet. Att anledning till farhåga för en reaktion icke saknades, styrkte talaren genom en återblick på frågans behandling under loppet af flera riksdalar, af hvilken det visade sig, att fastän den första om prygelstraffets afskaffande på riddarhuset väckta motionen omfattats med allmänt och lifligt intresse, hade man likväl lyckats undanskjuta frågan, så att till och med den förste motionären vid ett följande riksmöte afstod från förnyandet af sitt förslag, dertill föranledd af förespeglingen, att regeringen vore sinnad afgifva en proposition i samma riktniog och att man icke borde gå hennes förslag i förväg. Sedandess har i ämnet. mycket talats, men frågan likväl icke längre framskridit, hvadan, och då helt nyligen en författning utkommit, i hvilken prygelstraffet finnes bibehållet, det vore att befara, att Tegeringen ingalunda kunde väntas ex nobili officio skola taga initiativ i saken och att reform komme att uteblifva, såframt icke en kraftig påtryckning från ständernas sida egde rum. Att utveckla sin egen mening i denna fråga ansåg talaren öfverflödigt, då hans åsigter derutinnan vore temligen kända. Något synnerligt motstånd mot reformen ansåg talaren heller icke vara att befara från massan af armån, d. v. s. från soldaterna, men väl från officerarne, såsom en sluten korporation. Talaren ville dermed icke nedsätta medlemmarne af denna samhällsklass; men det ligger inom naturen hos afsöndrade klasser att söka fasthålla den makt deega samt, om möjligt, arrondera sig. Vanligen, då fråga uppstår om afskaffande af ett föråldradt stadgande, får man till svar, att dess tillämpning så sällan ifrågakommer. Så hette det äfven, då fråga var att afskaffa husagan. Det går ej am, är det sista argument, bakom hvilket man förskansar sig, då alla andra tryta... Men om allmänna tänkesättet med kraft uttalar sig, så faller äfven detta sista bålverk för missbruken, såsom vi hafva sett att det hände just i afseende på husagan. Militärmakten eger, äfven om prygelstraffet afskaffas, så starka medel att upprätthålla disciplinen; den är i alla händelser omsluten med så starka band, att någon fara deraf ej kan uppstå. Då en person inträder i militärståndet, afkläder han sig den rätt, som tillkommer alla öfriga medborgare, att dömas blott efter allmän lag. Han ställes under särskilta, för honom stiftade lagar med de mest drakoniska stadganden, så att till exempel lifsstraff kan följa på en förseelse, som man eljest umgäller med 24 skillingar. Någon den ringaste fara för disciplinens upprätthållande kan således icke blifva en följd af prygelstraffets borttagande. Hr Blanche trodde, att det fanns få saker, som varit föremål för så mycket ogillande som prygelstraffet, och det kunde derföre tyckas som allt vidare ordande i ämnet vore öfverflödigt. Men då det likväl befinnes, att man envisas i motståndet mot afskaffandet af detta straff, så visar det sig, att det är nödvändigt att en stormlöpning mot detsamma eger rum, för att ändtligen befria vår kriminallagstiftning fråa denna fläck. Talaren hade derföre äfven velat foga en särskilt motion till den redan väckta och hoppades att, ehuru densamma ej utmärkte sig för den färgprakt, som den af hans vän, skalden, framlagda, den likväl kunde i någon mån bidraga att utreda ämnet. Talaren uppläste derpå en särdeles sakrik och utförligt motiverad motion om prygeloch daggstraffens afskaffande vid svenska krigsmakten till lands och vatten. Framför allt utvecklade motionären deruti på ett särdeles öfvertygande sätt den grundsatsen, att disciplinen -hvilar ytterst på förtroende och att, der detta saknas, finnes ej någon verklig disciplin. Fr Blanche fullföljde derefter: Detta motionen. Hvad nu angår surrogatet eller det man bör sätta i stället för hasskäppen, så behöfver man derom icke tala mycket. Kriminalens rustkammare är rik, och så länge det blott är fråga om straffbestämmelser, behöfver man icke råka i förlägenhet. Helt annat säkerligen, om det gällde de medel, hvarigenom dessa och dylika straff kunde med tiden blifva, om ej obehöfliga, åtminstone alltmer sällsynta. Det finnes tvenne lagär, som först och främst påkalla reformer, men som kauske sist komma i åtanka. Den ena är den rena humanitetslagen. Den är icke skrifven på papperet, men föreskrifven af tidehvarfvets bildning. Det är oförklarligt att i de nordiska landen, der det finnes flera elementer för humaniteten än i de sydliga, denna likväl står så lågt, att den ännu icke hunnit inverka på de brutala talesätt, hvarmed så mången militäbefslhäfvare anser sig kunna uedfägna sina underlydande. M behöfver icke skåda djupt i det nordiska folk för att upptäcka den omätliga skilnaden emellan verkningarne af onda och goda ord. De onda stö.a