storisk dementi, ingen schweizare hyser något tvifvelsmål. Äfven i vårt land är Schillers namn kärt och värderadt, och vi ha så mycket medvetande af verklig nationel sjelfständighet, att viicke behöfva undertrycka våra sympatier i detta hänseende af fruktan för att det genom oförstånd och missförstånd skulle kunna tolkasÅ. såsom ett vittnesbörd om ett andligt beroende l af Tyskland. Det skulle här bli alltför vidlyftigt att redogöra för den väckelse vår poetiska litteratur i en förgången period erhållit genom Schillers verk; det är nog attsäga, att de icke varit utan ett väsentligt inflytande på det nya lif, som för ett halft århundrade sedan väcktes inom vår vitterhet. Ännu i denna stund är ingen af Tysklands många skalder så populär i Sverge som Schiller. Hans dikter anslå ännu alltid mäktigt den bildnings-. sökande svenska ungdomen, och hans rena och ädla poetiska individualitet tilltalar hvarje sinne, som är öppet för poesien. Ett särskilt skäl att med deltagande se det sätt, hvarpå skaldens minne nu hedras, är den välvilja och aktning för den svenska nationen, som fram-: Jyser i hans arbeten och isynnerhet uti hansÅ trettioårakrigets historia, der man lätt ser, huru varmt Schillers hjerta klappar för den enda menskligt sköna företeelsen i detta förfärliga krig, den store Gustaf Adolf. Liksom han under utarbetandet at detta historiska verk gjorde förstudier för sitt väldiga drama Wallenstein, så hade han äfven då uppgjort planen till att i en stor episk dikt förherrliga sin älsklingshjelte, Gustaf Adolf, en plan, som hans förtidiga död hindrade att komma till utförande. . Öfver Schillers lif och förhållanden finnes en hel, ganska vidlyftig litteratur. Med utomordentlig ifver ha tyskarne samlat allt, som kan tjena till att i någon, äfven den ringaste mån belysa, förklara, karakterisera hans så väl som Goethes lif och verksamhet. Vi skulle sålunda lätt kunna fylla en mängd spalter med intressanta biografiska meddelanden rörar.de honom; men då utrymmet i en politisk tidning icke kan tagas alltför mycket i anspråk för ett sådant ändamål, och då hithörande litteratur är lätt tillgänglig för alla dem, som intressera sig för detaljer i detta hänseende, nöja vi oss med att till hvad vi här yttrat foga en sammanträngd redogörelse för Schillers lefnadsomständigheter. Johann Christoph Friedrich Schiller föddes i Marbach uti Wirtemberg natten mellan den 10 och 11 November 1759 (hvarföre uppgiften om hans födelsedag varierar mellan dessa båda dagar). Hans fader hade varit fältskär och sedermera officer, och var trädgårdsinspektor på hertigliga lustslottet Solitude. Fadren, som gerna velat att hans son skulle bli prest, kunde dock icke vägra, när hertig Carl af Wärtemberg, som älskade. soldatväsendet, och som nyligen hade stiftat en militärakademi, den s. k. Karlsscbule, der äfven undervisning i hvarjehanda vetenskapliga fack lemnades, ville ha honom intagen i densamma. Han skulle här studera juridik; men utbärdade, oaktadt allt tvång, icke länge härmed, utan öfvergick till medicinen. Men hvarken juridiken eller läkarekonsten förmådde fängsla den uppåtsträfvande ynglingens oroliga ande. Diktkonsten, ehuru bannlyst som ?synden? utur akademiens salar och logementer. hade blifvit målet för hans åtrå. Der, under det pedantiska tvånget, i den trånga cellen, producerade den 18-årige ynglingen sitt första sorgespel, ?die Räuber?, denna vilda och flammande protest mot hela tidehvarfvets ofrihet, konvenans och stela perukstocksväsende. Men det skulle dröjt länge innan Schiller kunnat förvärfva eller låna så mycket penningar, att han kunnat trycka detta arbete. En bokhandlare i Mannheim meddelade manuskriptet åt baron v. Dalberg, under hvars insigtsfulla ledning teatern i Mannheim då stod och utgjorde den i artistiskt hänseende mest betydande teater i Tyskland. ?Die Räuber? blef uppfördt; och Schiller, som under tiden blifvit kompanikirurg, reste hemligen till Mannheim, för att bevista uppförandet ,och återvände förtjust öfver den sensation, som den nya dramen hade väckt. Men Wirtembergs hertig och hof blefvo i ytterlig grad indignerade öfver denne förfärlige, Frans Moor och denne Carl Moor, som kände en hel armå i sin arm. Kirurgen fick hög befallning att säga farväl åt sånggudinnorna och att aldrig utgifva andra skrifter än möjligen om koppor eller om skjutsår o. d., samt att afbryta hvarje förbindelse med utlandet, d. v. s. hela verlden utanför hertigdömet Wirtembergs gränser. Trots det stränga förbudet for Schiller ånyo till Mannheim, och då han efter hemkomsten kastades i arrest, uppgjorde han der planen till ett nytt sorgespel, ?Cabale und Liebe?, Pegasus i oket? höll ut till 1782. Då slet han sönder de band, somffjettrade honom vid hemmet, ryckte sig lös och flydde. Med 23 gulden i fickan och enthusiastiskt besluten att våga och offra allt för poesien, begaf han tig till Mannheim. Han kom dock snart i den bittraste nöd, tilldess slutligen en fru v. Wolzogen lemnade bonom en fristad på sitt gods Bauerbach vid Meiningen. I djupaste ensamhet tillbragte han här ett år, hvarunder han fulländade Fiesko? samt ?Cabale und Leibe? och utkastade plan en till ?Don Carlos.? Genom Dalberg blef han 1783 anställd såsom teaterlitteratör i Mannheim. Det blef emellertid på längd outhärdligt för hans skaldenatur att vara slaf under direktörsoch konstnärsnycker samt slagtoffer för de hätska intriRR PRESSA KJONPEE 3 LISA PESVIKE, RISE VISKECVIIE BASE RN