Ör RE ar BE REN hamras efter valsning, förses med svenska stämplar och som i Amerika föredrages framföre det, som skickas från Sverge. Se (Insändt.) Om konung Carl XII:s död. (Slut fr. n:r 253) Dessa äro de uppgifter vi hafva öfver förloppet vid konungens död. . De, som varit närvarande då skottet träffade, nemligen Carlberg och Maigret jemte Dela Mottraye; säga att kulan träffade venstra tinningen; Siquier och Hallenfeld jemte korporalen och trumslagaren, att kulan träffat högra sidan af hufvudet. Härvid är likväl att märka följande: Siquier var icke närvarande, utan kom efteråt, enligt fleras uppgifter, kunde således svårligen intyga från hvilken sida skottet kommit. Hallenfelds uppgift, att konungen föll ned, tvärtemot alla andras intyg, visar att den ej är tillförlitlig. I hvad uppgiften om skottets riktning angår, kunde Hallenfeld för öfrigt velat göra sig vigtig med att noga angifva ett förhållande, som ban ej riktigt kände. De tvenne öfriga kunde naturligtvis endast döma efter hvad de i hastighet sett i Tistedalen. Det är dessutom ganska lätt förklarligt att olika mening härom kunde uppstå, då natten var mörk och så väl kanonsom musköteld särdeles häftig både från Mellanberget och från fästningens utanverk, hvilka senare voro närmare till löpgrafven, hvarigenom man lättare kunde komma på den tanken att kulan kommit från den sidan 3) i den händelse Carlbergs och Maigrets intyg ej tillerkännas något visord. Alla intyga deremot, att konungen blifvit träffad af en större kula, och Maigret åberopar derjemte den efteråt hållna besigtningen. Det kan dessutom antagas såsom afgjordt att personer, som så ofta hade tillfälle att se blessyrer, temligen säkert kunde bedöma ungefärliga storleken af den kula, som förorsakat en sådan. Upplysningsvis må här nämnas, att en balfpundig kula af bly har en diameter af 1,2, och af jern en diameter af 1,37tum, eller omkring två fingers bredd. En muskötkula har 0,64 tums tvärlinea och en pistolkula 0,5, Man bör med anledning bäraf icke kunna misstaga sig om kulans storlek ända till hälften af dess tvärlinie, och ett bål, hvari man kan lägga tre å fyra finger, lärer svårligen kunna göras af en muskötknla. Hålet i den hatt, konungen bar, har i nedra kanten jen vidd af mer än 7 liniers diameter. Detta hål har temligen släta och jemna kanter samt är någet aflångt, hvilket synes bevisa, att kulan medtagit den lilla bit, som annars skulle varit qvar nertill Om man skjuter en kula genom hattfilt af den ungefärliga fasthet som i hatten, skall man finna att, antingen, denna filt fästes på ett hårdt föremål eller bänger fritt, blir resultatet i det närmaste lika, nemligen det, att kulan icke gör hålet större än högst två tredjedelar af sin egen diameter. Om sanningsenligheten häraf kan hvar och en öfvertyga sig genom försök. En muskötkula kunde således icke hafva förorsakat det nämnda hålet på hatten, emedan hon i sådant fall skulle hafva gjort hålet större än hon sjelf var, hvilket vi nyss hafva bevisat är omöjligt. Haäraf följer således: att den kula, som träffat konungens hufvud, varit större än en muskötkula, och då en musköt är det största handgevär som begagje kunde skottet icke blifvit aflossadt från svenska sidan. Vid belägringar verkställas alltid utstakning och uppgräfning af approcherna 4) nattetid, och så tyst som möjligt, på det att fienden icke skall kunna upptäcka hvar arbetet, förehafves. Man får dervid icke göra det ringaste buller, ej ens tala hårdt, mycket mindre skjuta. Arbetsmanskapet aflägger alla vapen vid ingången till grafven, men betäckes af längre bakom stående trupper. För att derjemte afleda fiendens uppmärksamhet från de egentliga arbetena, skjutes vanligen med kanoner och mörsare ifrån på sidan liggande batterier, Har det deremot lyckats den belägrade, att genom utkastade lichtkulor, beckkransar och dylikt upplysa fältet och derigenom upptäcka stället, hvarest löpgrafven är öppnad, riktas all eld företrädesvis ditåt. Detta är nödigt att veta, för att deraf kunna inse, att någon skjutning från löpgrafvarne icke kunnat ega rum, hvilken för öfrigt i mörkret skulle varit alldeles ändamålslös mot en af vallar betäckt fiende. Skulle således ett skott blifvit lossadt på svenska sidan i närheten af approchen, tvärtemot uttryckliga order, hade detta enstaka skott naturligtvis genast förorsakat allarm; och om äfven smällen ej kunnat så synnerligen urskiljas under ett beständigt skjutande från fästningen, skulle alltid elden af skottet under en mörk natt genast blifvit observerad af öfver 200 man befäl och manskap, hvilka befunno sig i den nyss utstakade linien. Dertill kommer, att början af denna linie icke var längre från konungens plats än 8 å 10 alnar och formerade med den gamla en spetsig vinkel, så att konungen inom ungefär nyssnämnda afstånd med lätthet kunde urskiljas af åtminstone 50 man arbetare, hvilka, i följd af löpgrafvens riktning, icke vände ryggen, utan högra sidan mot konungen och således icke kunde undgå att se elden från ett högerifrån aflossadt skott. Från venster kunde skottet i denna händelse icke komma, enär det redan uppkastade bröstvärnet på nya linien, äfven om ej skanskorgarne hunnit fyllas, nödvändigt skulle bortskymma konungen på det längre afstånd, som genom den nya liniens läge emellan konungen och dea supponerade mördaren nödvändigt skulle uppkomma. Detta afstånd kunde, enligt löpgrafvarnes läge, icke understiga 20 å 30 steg, och att på detta afstånd en mörk natt skjuta och träffa säkert är ej ens sannolikt. En person, som i nämnde afsigt velat våga sitt eget lif, genom att, obetäckt för fiendens ditåt riktade korsande eld, gå ut på fältet utanför gamla eller nya approchen, skulle naturligtvis upptäckas af elden vid skottlossningen, hvilken, efter hvad nyss är nämndt, icke kunde ske längre från konungen än några steg, och icke från venster. Mördaren skulle då från högra sidan befunnit sig inom några steg från båda linierna och emellan dem båda, hvaraf följer, att då han upptäcktes, skulle svärligen någon möjlighet funnits att undkomma, helst skottet, efter hvad redan är anfördt, ovilkorligen skulle gjort alarm, då, enligt de träffade anordningarne, man af ett så nära aflossadt skott ej skulle kunna tro an3) Skottlinierna från Mellanberget och contrescarpen mötas, vid den punkt konungen befann sig, i nåra rät vinkel. Han kunde således lika lätt träffas från högra som venstra sidan, hvilket berodde på huru bufvudet var vändt i det ögonblick skottet lossades. Att numera afgöra något derom med visshet, på grund af den ena eller andra uppgiften, torde vara omöjligt. 4) Approche, tranche, löpgraf, sapp och parallel äro olika benämningar på de arbeten, som den belägrande företager emot en fästning, i ändamål att betickt konna nalkas densamma. De utgöras af en graf, som altid föres i den riktning, att a frä längseft n uppkastas emot faskiner eller i skanskorgar, upställda vå dan mot fästningen vända sidan af grafkanten. Ett dylikt bröstvärn får vanligen en höjd ofvanför marken af 3 fot, och således, grafvens diuv inberäknadt skott ifrån fästningen ej k densamma. Jorden i grafve