DA ULBILULNI (56 I HOV, Riksståndens plena ha i dag företett åtskilligt märkligt, särdeles borgareståndets och bondeståndets. Inom borgareståndet har man lifligt sysselgatt sig med tvenne stora etsfrågor. prygels rojfets afskafan e, med anledning at hr Ridderstads derom väckta motion, samti veligionsfr hetsrågan, med anledning af regeringens proposition om en dissenterlag. I den förra frågan visade det sig, såsom man lätt kunde tänka, att borgareståndet i sin helhet var genomträngdt och gal ett uttryck af den allmänna ötvertygelsen. som kräfver, att den olikhet inför lagen och den vanära för armån, som ligger deri, att prygelstraffet finnes qvar, sedan kroppsstraffen försvunnit ur vår allmänna kriminallag, mått så snart som igt undanrödjas. Hr Blanche väckte en ny, väl motiverad motion rörande samma ämne, och flera talare yttrade sig utförligt och vältaligt för en reform i detta hänseende. Då emellertid förslag väcktes derom. att hela ståndet skulle genom acklamation understödja motionen, så ogillades detta al hrr Schwan, Rydin m. fl., som ansågo ett dylikt, genom acklamation fattadt beslut, innan en fråga varit i utskott behandlad, innebära en oformlighet och ett vådligt prejudikat, hvaremot från andra sidan invändes, att ståndet, genom att instimma uti en motion. icke fattade något beslut, utan endast tillkännagåfve, att det gillade motionens syfte. och att den fråga, som deri behandlades, låge detsamma om hjertat. Oaktadt frågan om acklamationen förföll erhöllo motionerna det understöd, som genom densamma bade afsetts, i det den ene efter den andre af ståndets ledamöter uppsteg och instämde i den af motionärerna uttalade åsigten, att prygeloch daggstraffen. skola afskaftas. De bordlagda kongl. förslagen till förordningar om ansvar för den, som träder till eller utsprider villfarande lära, samt om främmande trosbekännare och deras religionsöfning blefvo äfven föremål för en särdeles varm debatt. Det anmärktes och ådagalades af hrr Rosenqvist, Hjerta, Björck, Wern och Lallerstedt, att. dessa förordningar på intet sätt utgå från samvetsfrihetens grundsats, att genom deras antagande den i 16 regeringsformen hvarje svensk man tillförsäkrade samvetsfrihet skulle lika litet blifva en sanning som den under nu gällande stadganden kan anses vara det, ja måhända i sjelfva verket ännu mindre än nu, ty vid närmare påseende måste man komma till den slutsats, att enda egentliga motivet för lagförslagens framläggande vårit svårigheten att använda landsförvisningsstraffet, och att man önskat utbyta detta oanvändbara straff mot andra, som lättare läte sig tillämpas, och genom hvilka de religiösa förföljelserna och det af dem alstrade skrymteriet först skulle börja att rätt florera. Hr Rosenqvist ansåg förslaget så bestämdt stridande mot regeringsformens stadganden, att han, i betraktande af bestämmelsen att regeringsformen skall ?såsom rikets främsta grundlag gälla, ej ansåg desamma kunna lagligen af utskottet upptagas till behandling. Sjelf väckte denna ledamot i sammanhang härmed motion om antagande af en dissenterlag, i närmaste öfverensstämmelse med den i Norge gällande. Hrr Björck och Lallerstedt, som båda understödde denna motion, underkastade för öfrigt de kongl. förslagen en verkligen mördande detaljkritik, som ådagalade att dessa förslag, oberoende af den förkastliga grundsats, från hvilken de utgå, äro i anseende till formella brister rent af oantagliga, och dessa talare kunde icke nog förundra sig. att så beskaffade förslag, der till och med rubrikerna talade om helt andra saker än det; hvarom författningarne handlade, kunnat utar någon anmärkning passera högsta domstolen. Hrr Brubn, Koch och Ridderstad ansågo sig emellertid böra tillstyrka varsamhet vid frågans bedömande och trodde att dekongl. förslagen ej voro så helt och hållet förkastliga som de i ståndet blifvit framställda. Hr Koch befarade, att man genom att fordra för myc ket blott skulle skärpa motståndet och derigenora i denna fråga, likasom i andra, der man drifvit anspråken för långt, äfventyra att icke vinna något. Hr Ridderstad erkände samvet :;:hetens berättigande, men ansåg tillbörligt ende äfven böra fästas på samhällets rätt. 3 desss talare medgåfvo dock att de kongl. förslagen voro behäftade med brister och den sistnämnde ansåg framför allt nödvändigt att stadgandet om rättigheten att utträda ur statskyrkan och bilda särskilta församlingar blefve bundet endast vid en bestämd grundsats, icke, såsom här blifvit föreslaget, vid en persons godtycke. vore det än konungens. Såväl de kongl. försagen som hr Rosenqvists motion blefvo til! lagutsköttet remitterade. Inom bondeståndet har förslaget, attriketsständer måtte till konungen ingå med en anhållan att H:; M. täcktes bestämma dagen för sin kröning, blifvit alldeles förkastadt, sedan Lekberg. efter det allvarliga motstånd hans motion framkallat, funnit sig föranlåten att återtaga densammma, hvarefter de öfriga ståndens inbjud: ningar i detta hänseende med ogillande lades till handlingarne. Den åsigt, som allmän! inom ståndet gjorde sig gällande, var den, ati ståndet icke skulle vägra sitt bifall, ifall konungen sjelf gjorde en framställning om kröning, men att ståndet icke fann någon anledning vara att folkrepresentationen skulle taga ett initiativ i denra sak och äska en sådan eeremoni. För öfrigt egde en diskussion rum rörande folkskolefrågan, hvartill vi senäre torde återkomma. — Posttidningen meddelar följande regerings