BERT AN ER AE OT OR sitt Spelörn och sökt visa dessa grunders otilllämplighet för vårt land under nuvarande förhållanden. I annat fall hade allmänheten, troligen utan förlust, kunnat sakna notisen derom, att komiterade studerat Montesquieu, Say, Adam Smith m fl, hvilkas system befunnits af komiterade oantagliga, då de ansett I sig i sjelfva principen böra hufvudsakligen vidblifva den alltsedan 1815 här antagna beskattningsgrund. Komiterade ha för den skull såsom allmän grundsats uppställt jemnlik beskattning af all inkomst — en grundtanke, hvilken återfinnes jemväl i nu gällande bevillningsförordning. Denna likhet för närva-I rande utgör nemligen en lika eller 21, procent af inkomsten både på fastighet, hvilken anses afkasta blott fyra procent och således endast erlägger en pr mille af egendomens uppskattade värde (hvilket gör 2!, procent af 40 rdrs inkomst) och af den antagna inkomsten utaf näring och rörelse. Från denna grundsats hafva likväl en myckenhet undantag, äfvensom flera fel vid dess tillämpning och utväxter i systemet tillkommit, dels såsom förmodade botemedel mot brister, dels genom tillfälligheter under strid mellan olika intressen, så att (förmena komiterade) i sjelfva verket jemnlikheten knappast qvarstår, utom på papperet. Komiterade anse det således hafva varit deras uppgift, icke att uti vårt beskattningsväsende införa några nyheter, utan endast att söka undanrödja bindren för den fullt riktiga grundens tillämpning, borttaga de talrika undantagen och utfinna några fål enkla och icke motbjudande kontroller, för! att ernå regelns praktiska tillämpningo. Vi förbigå de exempel komiterade anfört på afvikelserna från regeln i nu gällande bevillningsförordning och fästa oss endast vid hvad som mera hufvudsakligt utgör en orättvisa och — utom de resp. taxeringskomiteernas ensidighet och godtycklighet — bereder en större ojemnhet i beskattningen, nemligen de 8. k. minimiafgifterna för vissa nä-ingsgrenar och yrken, likasom minimitariffen för uppskattning af hemmansvärden inom de särskilta länen. Dessa minimibelopp, yttra komiterade ganska riktigt, hafva mången gång beredt en obehörig lindring för fastighetsegaren och den större näringsidkaren, som kunnat eller bordt utgöra en högre skatt, och ett obehörigt ketungande för handtverkaren och den mindre näringsidkaren, som måhända haft verkligt behof af någon lindringp. Af dessa med flera skäl förete de nu skeende bevillningstaxeringarne en mångfald af orättvisor, hvilka måste väcka den största förvåning. Så upplyser t. ex. ett, betänkandet (under litt. B) bifogadt, med särdeles noggrannhet upprättadt generalsammandrag å uppgifterna på de värden, hvartill fasta egendomen inom riket blifvit uppskattad för hvarje år från 1813 till och med 1857, att taxeringsvärdet stigit för hus, tomter och stadsjord från 44,762,001 rdr till 126,795,712 rdr; för bruk och bergsverk från 8,084,000 till 40,918,000; för fabriker och manufakturinrättningar från 4,922,000 till 22,581,000; samt för enskiltas mjöloch sågqvarnar från 7,903,000 till 14,854,000, allt banko, då deremot taxeringsvärdet nedgått å kronans hemman (utom de under åborätt upplåtna) samt de till boställen anslagna från 21,625,000 till 19,037,000 samt å enskiltas hemman på landet från 296,538,000 till 273.743,000, allt bko. Följaktligen skulle värdet af stadsegendom blifvit under denna tid, af 44 år, ökadt från omkring 67 millioner till omkring 190 millioner riksmynt, samt på bruksegendom, faoriker och manufakturinrättningar jemte qvarnar likaledes ökats från omkring 31 millioner till omkring 118 millioner, under det att värdet å den fasta egendomen på landet, der utan tvifvel den största tillökningen i värde egt rum, skulle hafva minskats från omkring 477 millioner till omkring 431 millioner, allt riksmynt. Vidare hafva komiterade under litt. D. uppgjort ett sammandrag af de från hofrätterna till bevillningskomiten inkomna uppgifter å köpeskillingar för sålda och till lagfart år 1849: och 1857 uppbudna egendomar, hvaraf bland annat inhemtas, aft den år 1849 sålda fasta egendomen på landet haft etttaxeringsvärde af ehdast omkring 9, millioner, ehuru köpeskillingarne derför utgjort 184, millioner samt för de år 1857 sålda ett taxeringsvärde af omkring 18 millioner, då försäljningsvärdet uppgått till omkring 52 millioner. Af en annan utaf komiten uppgjort beräkning visar sig i öfrigt, att år 1857 försäljningsvärdena förhållit sig till taxeringsvärdena i Upsala, Wermlands, St. Kopparbergs. Westerbottens och Elfsborgs län, såsom 2 till I, i Stockholms län såsom 2Y, till 1, Blekinge län såsom 24,. till 1, Westmanlands, Gefleborgs, Jemtlands, Westernorrlands och Hallands såsom 2Y, till 1, Södermanlands, Kronobergs, Göteborgs och Bohus län såsom 3 till 1, Malmöhus och Örebro, såsom 31, till 1, ostergötlands såsom 34, till 1, Gottlands län såsom 334 till I, Skaraborgs, Jön-4 köpings och Kalmar län såsom 4 till 1, samt Kristianstads län såsom 5 till 1. Endast i Norrbottens län har försäljningsvärdet förbållit sig till taxeringsvärdet såsom 17, till.1. I Exempel öfver enstaka försäljningar visa att försäljningsvärdet på flera ställen uppgått till 8, 10, 12 — ja ända till 40 gånger mer än taxeringsvärdet. Ett sammandrag af uppgifterna från hypoteksföreningarne visar äfven att hypoteksvärdena förhålla sig till taxeringsvärdena i Stockholms län såsom 244 till I, i Upsala, Elfsborgs samt Göteborgs och Bohus län såsom 3 till 1, i Malmöhus och Kristianstads län såsom 3, till 1, i Wermlands län såsom 3, till 1, i Westmanlands, Skaraborgs, Östergötlauds, Kalmar och Blekinge såsom 34, till 1; Södermanlands och Kronobergs såsom 4 till 1, Hallands såsom 4Y, till 1, Jönköpings såsom 427. till I, Westernorlands såsom 6 . till