FETTER ERP SITA LEG BET PIGS AEA SRS Lv historik angående den äldre lagstiftningen i detta ämne, dock icke längre tillbaka än 1680 års riksdag. Den är både intressant och upplysande, men utrymmet nekar oss att derför redogöra. Härförutan hafva komiterade, till upplysning rörande de mer eller mindre lyckade försöken i åtskilliga andra länder att uttaga direkt skatt af förmögenhet eller inkomst, i särskilt bilaga öfverlemnat en utaf ryttmästaren Möller med särdeles möda och förtjenst utarbetad upplysande sammanfattning af. beskattningslagarne i Frankrike, Förenta Staterna, Österrike, Sachsen, Preussen, Bayern, Baden, Hessen-Darmstadt och England. te Till en början hafva komiterade ansett sitt uppdrag icke innefatta att söka finna utvägar att till statskassan inbringa större bevillningssumma än den nuvarande af 2 millioner riksdaler, hvilket belopp borde antagas vara det högsta man under vänliga förhållanden vill af allmänna bevillningen påräkna till statsbehofvets fyllande. (2) Al sammanhang härmed hafva komiterade yttrat sig i den omtvistade frågan om införande af sådan direkt skatt af förmögenhet eller inkomst, hvarmedelst statsbehofven till största delen kunde fyllas, så att åtminstone de flesta äldre skatter — både indirekta och grundskatter — kunde efterskänkas. Komiterade hafva i detta bänseende anrmhärkt, dels att våra grundlagar, att sluta särdeles af 59, 60 och 66 S5 regeringsformen, tänkt sig den allmänna bevillningen såsom ett medel endast I -— On bra SN AR Rn ARR ÅR Nn Rn att fylla de statsbehof, hvartill statens ordi-Fnarie inkomster och de direkta bevillningsafgifterna icke blefve tillräckliga, äfvensom att besörja betalningen af rikets gäld, dels att införandet af förändrade beskattningslagar i detta hänseende icke vunnit rikets ständers godkännande. Komiterade hafva för egen del tillagt, att, oaktadt mycket kan sägas för den direkta beskattningens företräde framför den indirekta, sådana summor, som i; de europeiska samhällena för närvarande erfordras till stateutgifternas bestridande, svårligen lära kunna ensamt, medelst direkt beskattninpg, uttagas. Den direkta beskattningen, hvilken ock under sednaste tiden i allmänhet blifvit bekämpad af utlandets utmärktare vetenskapsoch statsmän, är dessutom (yttra komiterade) i allmänhet förhatlig af flera skäl, särdeles derföre, att den måste medföra ett forskande efter den skattdragandes enskilta aftärsställning. ?De skattskyldiga åtaga sig derföre icke villigt direkt beskattning, om icke skattebeloppen äro låga och åtgärderna för dessas bestämmande fogliga. Annorlunda blir naturligtvis förhållandet, om krig eller annan olycka tvingar en nation att tillfälligtvis bära en tyngre. skattebörda för att förebygga eller afhjelpa ett ännu större ondt.? Vi vilja ej dölja, att det i viss mån väckt vår förvåning, att komiterade uppfattat det dem lemnade uppdrag så inskränkt, att när just frågan om sättet för utgörande af de direkta skatterna, d. v.s. bevillningen, voro hänskjutna till komiterades bedömande, de ändock icke ens ansett sig böra ingå i något slags diskussion om den direkta beskattningens företräden och olägenheter, utan affärdat denna vigtiga principfråga så ytterst knapphändigt. För oss synes likväl som komiterade klanderfritt kunnat och bordt åtminstone uppgöra en kalkyl angående den tillökning i allmänna bevillningen, som skulle erfordras för den händelse att några äldre indirekta, äfvensom de mest betungande grundskatterna i framtiden skulle komma att indragas. Vi föreställa oss nemligen, att en sådan beräkning skulle komma att lenima eit resultat, som snart nog torde hafva kunnat öfvertyga en hvar om fördelarne af en ökad direkt bevillning, jemnt och rättvist fördelad, i jemförelse med de nuvarande tillfälligt pålagda, principlösa och ojempbt tryckande äldre s k. ordinarie skatterna. Ty äfven om denna framställning icke för tiden föranledt någon radikal omstöpning af vårt invecklade och orimliga skatteväsende, så hade dock derigenom frågan kommit på allvar under öfvervägande, förutgånget af sakkunnige personers undersökning och vägledt af. deras. omdöme. . Emellertid vilja vi visst icke i allt fall förneka värdet och vigten ai komiterades arbete, äfven vid dess mindre vidsträckta omfattning. Tvärtom tro viatt, med tillämpning af de utaf komiterade uppställda grunder för beskattningen, mera både rättvisa och förenkling kan vinnas, än den nu gällande författningen erbjuder. Detta är, såsom komiterade också ganska riktigt visat, mindre af vigt. då frågan endast är om de nu till staten utgående omkring två millionerna bevillning, än då under olyckliga tillfälligheter de indirekta beskattningskällorna utsina och de vanliga statsinkomsterna befinnas otillräckliga för de hastigt ökade utgifterna, och man således icke har någon annan utväg än att öka de direkta skatterna eller den allmänna bevillningen. Är då denna ojemnt eller mindre rättvist fördelad, måste följden blifva att orättvisan kännes mera tryckande och missbelåtenheten blir desto större. Denna orättvisa, anmärka komiterade, kännes dock redan nu rätt väsentligt, ej mindre i afseende på rösträtten vid sockenstämma, och äfven i en stor del at städer vid riksdagsmannaval, än äfven isynnerhet vid bidragen till folkskolor, fattigvård och många andra kommunalafgifter, hvilka i mer eller mindre betydlig mån utgå i förhållande till 2:dra artikelns bevillning. Komiterade hafva derefter i korthet redogjort, såväl för det gamla s, k. repartitionsRn RN er systemet, hvilket än i dag användes i Frank-Jö rike och består deri, att, sedan bevillningssumman först blifvit bestämd, densamma fördelas mellan de särskilta större eller mindre distrikterna, inom hvilka sedermera göras fördelningar ända ned till hvarje särskilt individ, som sålunda antages få sig pålagd den rättvisa anparten af skattebördan, som för det s.k. progressiva beskattningssättet — der skatteprocenten ökas i mån af den inkomst, som skall beskattas, så att tex. aflägsta inkomsten afgiften blir 14 procent och derefter progressivt t. ex. den höoeta IN nrocent af inkomsten