Hjulspårena skingras bland stenarna; Hvart och ett vill finha Sin väg för sig! Ett vägspår följer en flodbotten. Frukta behöfyer det ej för böljorna; Ty knappt en bevarad ringa rännil Har floden förmått att rädda Undan solens och sandbottnens Sommarlånga törst. Endast mängden af de vattenälskande Oleanderbuskarna Antyder, att floden eger Ej endast en bädd och en botten, Men stundom äfven böljor Brusande högt mot bräddarna, När vårens vestan löser Vinterns drifvor på höjderna. Ett annat vägspår följer Foten af bergsluttningarna; Ett tredje klättrar öfver kullar Bland klippor och snår, Och ännu andra Ses hasta in Under den grågröna skuggan Af en gles korkskog, Der hvart och ett för sig Söker sig fram bland stammarna. Så irrar den splittrade vägen I villsen frihet Länge kring Tygellös, Tilldess den når Till nästa bergpass. Detta, på spanskt vis, Väg-emarkien Med hård hand och plötsligt Hämmar despotiskt, ; Och samlar för ett ögonblick Den söndrings-begärliga, Vilda vägbanan Med våldets stenhand. Så fortgår oupphörligt, Omvexlande upplöst och tvungen Den oroliga, spotska vägen Lik Spaniens bistoria. Ty detta är Pyrenåernas port, Porten till Spanien, Spanien, riddarsångernas och guerillornas land. Europa, farväll Detta är Afrikas europeiska broder. Ökensolen Ammade äfven Spanien Vid eldig barm. (Terföre ör dess kind så brun, å brännhet dess mark; — 4 p oo