När vi vilja vara riktigt billiga och försöka sätta oss på norrmännens ståndpunkt, så kunna vi i det hela icke förtänka dem, att de icke med synnerlig uppbyggelse betrakta en sådan representantkammare som tex. det nuvarande svenska riddarhuset med dess 72 hofmän och 183 militärer. Det torde äfven: ligga 1 klar dag att man i viss mån förtager verkan af de faktiska klagopunkter, som kunna anföras, när man såsom grefve Anckarsvärd; ställer norrmännen tillrätta derför, att regeringen ansett sig föranlåten att genom traktaten af den 21 Nov. 1855 äfven inkasta Sverge uti ett komprometteradt förhållande till Ryssland, då traktatens föremål endast. synes varit ett försigtighetsmått emot ryska inkräktningar uti Warangerfjorden och endast afse att trygga Norge emot ett vådligt intrång af obudne gäster. Det vidunderliga i ett dylikt räsonnement tro vi genast och ovilkorligt falla iögonen på hvarje tänkande svensk, som läser denna strof. Det skulle sålunda vara Sverge likgiltigt om Ryssland omarmade hela detnordligaste Sverge, om det, genom att anlägga ett stort marinetablissement vid: Westerhafvet, finge Sverge så att säga inklämdt mellan sima björnramar? Det skulle sålunda icke ligga i Sverges intresse att med ansträngande af alla krafter hindra hvarje sådan inkräktning, äfven om intet slags förening egde rum mellan Sverge och Norge? Vi kunna icke fatta den. politiska tankegång, som kan ligga till grund för så besynnerliga antaganden. i Att sjelf uti en sådan bagatell som det lilla norska skarpskyttekompaniet i Stockholm vilja se ett föremål för anklagelse och anmärkningar och att genast derpå orda om retlig sirnesstämning och vresig misstänksamhet hos norrmännen, förefaller litet besynnerligt. . Vill man med verklig effekt uppträda emot en sådan stämning och deraf härledda beteenden: så är det nödvändigt att man icke sjelf gör sig skyldig till detsamma som man förebrår andra. V: cha redan förut häntydt derpå, att grefve Anckarsvärds motion liksom sväfvar i luften. i det den nemligen icke utgår från de faktiska förhållandena, från den statsrättliga grundval, på hvilken vi befinna oss, ochicke söker att derifrån leda sig till ett bestämdt angifvet praktiskt syftemål. Att endast ge luft åt ett missnöje — vore det än aldrig så berättigadt — är icke tillräcklig uppgift för ett inom. lagstiftningen framstäldt förslag. Denna obestämdhet framkallar också de största motsägelser och inkonseqvenser. Efter att förut ha klandrat vissa norska utgjutelser i afseende på de diplomatiska ärendenas handhbafvande gerom Sverge och efter att ha klandrat unionskonungen för det-han icke allt fortfarande satt:svenskar till riksståtbållare i Norge, förklarar motionären sig mycket villig att tillerkänna Norge rättighet. till en af unionen oafhängig, helt och hållet egen representation 1 utlandet — någonting som möjligen föresväfvat en eller annan norsk fantast bland dem, som äro mest intagna af panisk skräck för inbillade amalgamationsplaner, men som väl aldrig på fullt allvar blifvit ifrågasatt eller borde kunna ifrågasättas. Alla de modifikationer, som egt rum sedan 1814 i de unionella förhållandena, haafsett att undanrödja klagomål ur speciel norsk synpunkt och att tillfredsställa den norska sjelfkänslan. Deremot har i det hela ingenting blifvit gjordt för att förbättra sjelfva förbindelsen och afhjelpa dess brister,på det att der verkligen, såsom med densamma åsyftaidraga till de båda rikenas större ct, lycka och trefnad. De klagomål, som från svensk sida framställas, att de fö delar och bördor, som vårt land i och för unionen får vidkännas, icke ståinågon rimlig proportion till det gagn Norge har och de uppoffringar det gör, ha en såcklar grund för sig, att de otvifvelaktigt måste görasig gällande, utan att man behöfver ur sin graf uppväcka de aflifvade fördomarne och det lyckligt jordade nationalhatet. Hvarje vädjande till. sådana gengångares bistånd tjenar endast till att undanskjuta den fredliga uppgörelse, som är den enda, hvilken bör och kan eftersträfvas. I vår tid kan man icke nå stora och a a resultater inom samhillslifvet på en r väg än öfvertygelsens. Då ingenting uti hela denna sak så litet verkar på öfvertygelser. som känsloutgjutelser och sväfvande framställningar af missnöje, är det af vigt att man gör för sig klart hvad som bör eftersträfvas och hvad som kan uppnås, att man, lemnande åsido all gagnlös bitterhet och all tanke på hvad-som möjligen hade kunnat sk-7, håller sig till hvad som är och söker roga och bestämdt formulera hvad man ur detta tror sig kunna härleda och utveckla. Detta är ett vigtigt och grannlaga ämne och erfordrar ett sorgfälligt och mångsidigt öfvervägande. Så vidt vi kunna fatta, är det emellertid några anspråk och fordringar, som från svensk untonsvänlig synpunkt kunna anses såsom temligen bestämda och grundade på omisskännelig rättvisa och billighet. 1 Ur föreningens grundtanke, att de förenade rikena skola vid alla förhållanden till främmande stater utgöra en enda, oåtskiljeligt förenad makt, bör såsom någonting alldeles u n