Unionella förhållanden. el yttrat a t vara en g frågan om unionsförhållandena bringas å bane, vi dock anse det sätt, hvarpå detta skett i grefve Anckarsvärds motion, vara mindre lämpligt och icke ledande till något önskvärdt praktiskt syftemål. Vi gå nu att närmare utveckla våra åsigter härutinnan. Hvarje uppträdande i den unionella frågan, hvilket utgår från en synpunkt, som är fiendtlig mot sjelfva unionen och dess statsrättliga grundprincip, erkännandet af de båda kontrahenternas nationella frihet och sjelfstindighet, kan näppeligen, åtminstone icke på ett direkt sätt, bidraga till att föra denna fråga något framåt, men kan deremot möjligen göra ganska-mycken direkt skada. k Vi betvifla högligen, att det är till allra ringaste gagn — i fall man verkligen vill någonting, som kan innebära ett närmande mellan folken — att begynna med den gamla välbekanta berättelsen om Sverges missräkningar och felslagna förhoppningar, att kasta på det nutida Norge skulden: för hvad Carl Johan kan ha förbrutit och uraktlåtit mot Sverge och ge luft .åt missnöjet deröfver att Norge. icke är en svensk provins, såsom det uti freden i Kiel var bestämdt att bli. Det ör nu en gång en statsrättlig fait accompli, att Norge är en sjelfständig stat, och det tjenar till ingenting att tala derom, som om hela den saken kunde göras ogjord. Utan att på ringaste sätt vilja frikänna Carl Johan från tadlet för den egoism och det förbiseende af Sverges rätt han ådagalade, tro vi dock att det icke skulle varit någon lycka för Sverge, utan tvärtom en olycka, om Norge hade blifvit med Sverge införlifvadt såsom underlydande: provins. Det är med någon kännedom om tidsförhållanden och folkkaraktär lätt att förutse, hvad-följden skulle blifvit. Man hänvisar visserligen på Skåne, Halland och Blekinge och på den hastighet, hvarmed dessa landskap blefvo med Sverge införlifvade. Men man förbiser en väsentlig skillnad. De nyssnämnda smärre landsdelarne, redan genom: naturen skilda från sitt gamla hufvudland, blefvo politiskt lösryckta derifrån under ett tidehvarf, då nationalitetskänslan icke var synnerligen vaken och då den danske bonden specielt ännu stod på en temligen låg ståndpunkt. Förhållandet är något annorlinda i det nittonde årbundradet och då fråga är om en hel, särskilt nationalitet med en äfven under oblida förhållanden bevarad kärnfull lifskraft. Norska folket hade fordom trädt i ett unionelt förhållande till det danska; unionen hade efterhand blifvit bragt i förgätenhet och landet betraktadt såsom införlifvadt med Danmark, utan att dock folket någonsin gaf till spillo sin personliga frihet och sin sjelfständiga anda. Redan i början af detta århundrade märktes starka spår till oafhängighetssträfvanden från den norska nationalitetens sida, hvilka ledde till stiftandet af ett norskt universitet, och hvilka utan tvifvel, äfven om förbindelsen med Danmark hade fortfarit längre, förr eller senare skulle ledt derhän, att norska folket hade intagit den mera oberoende ställning det på ett rättsvidrigt sätt hade förlorat. En provinsiel inkorporation med Sverge skulle sålunda äfven sannolikt fört till samma resultat som Belgiens införlifvande med Holland år 1815. Norge skulle sannolikt ha fått sitt 1830, och äfven om Sverge hade behållit öfverhand i kampen, skulle densamma dock utan tvifvel fortgått medelst en inre, alltjemt lågande och all politisk och materiell utvecklingskraft förlamande fiendskap och splittring. Det hade på längden blifvit mindre angenämt för den svenska aristokratien att spela Gesslersroller i de norska fjellbygderna. Det är icke på den sida, grefve Anckarsvärd i politiken tillhör, som man numera är van att finna anhängare af den gamla kabinettspolitik, som tror sig kunna afyttra riken och folk såsom mån säljer eller bortskänker jordagods och boskap och till följd af hvilken det anses som ett i evighet oförlåtligt uppror, om ett folk under sådana omständigheter vågar ha en egen tanke om sitt öde, on der vill tillhöra sig sjelft och efter förmåga sträfvar emot afyttrandet. Ännu förunderligare är det att höra grefve Anckarsvärd klaga deröfver, att en så stor olikhet eger rum mellan statsförfattningarne i två förenade stater, som mellan Sverges och Norges. :Detta synes väl icke med skäl kunna läggas norrmännen till last. Äfven om norrmännen hade velat antaga en författning sådan som den svenska, skulle de saknat elementer dertill, Skall ett närmande i detta hänseende ega rum, så torde det väl lämpligen böra ske från den svenska sidan. Så har grefve Anckarsvärd äfven sjelf ansett, då ban under en följd af år ifrat för en svensk representationsreform i nära öfverensstämmelse med den. norska författningen. Genom ett dylikt närmande från svensk sida skulle utan tvifvel de obefogade norska farhågorna och misstankarne till en betydlig del försvinna