till unionens: betryggande och de båda förenade folkens ömsesidiga och varaktiga gagn. Man lemnar eljest spelrummet helt och hållet öppet åt dem, som finna sin räkning vid en agitation utan annat verkligt syftemål än utsående af giftiga frön till fiendskåp och nationalhat. Vi tro icke, att ett dylikt säde finner en gynnsam jordmån i de båda brödrarikena; ty om äfven gamla föreställningssätt och fördomar lefva qvar hos -en och annan, så tro vi, att hela den yngre generation, som uppvuxit under de förhållanden, hvilka framkallats af föreningen och som lärt sig inse värdet och betydelsen af både frihet och nationalitet,. djupt fattar, att föreningen mellan tvenne ädla, fria och närbeslägtade nationer, oaktädt de brister och ofullkomligheter, som vidlåda densamma, icke kan betraktas såsom en olycka. Vi tro oss genom fillförlitliga underrättelser känna, att någon verklig ovilja emot Sverge icke existerar i Norge, och att de häftiga och taktlösa utfall, som understundom förekommit inom den norska tidningspressen, lika litet äro ett uttryck af allmänna meningen i brödrariket, som ett par gamla bekanta skriftställares hätska utgjutelser mot Norge och den norska demokratien utgöra hågon måttstock på allmänna tänkesättet i vårt land. Men det skulle tjena till ingenting att vilja dölja, att huru villig man än är att akta den norska nationalitetens rätt, så förekomma icke sällan hvarjebanda sådana uppenbarelser af norskheten, som göra det oangenämaste intryck på hela den svenska allmänheten, äfven på de. fördomsfriaste och mest unionsvänliga personer. i Den ståndpunkt af försonlighet och lust att undanrödja fördomar och onödfga missförstånd, som vi intagit i fråga om de internationella förhållandena, har visserligen icke förhindrat, att vi understandom inom norska passen blifvit på det sanslösaste beskylda för ätskhet och skadebegär emot Norge; men vi tro, att den del af norska pressen och allmänheten, som något tagit reda på förhållandena, skall fullkomligt jäfva dylika tillvitelser och skänka oss tilltro, frikänna oss från misstanke för all öfverdrift, då vi till nödig upplysning och, som vi tro, till ömsesidigt gagn, uppriktigt och utan omsvep omtala hvad verkan och intryck ett och annat, som framstår med mer eller mindre anspråk på att utgöra uttryck af: norska tänkesätt och norskt väsende, gör på allmänheten i vårt land. ; Man har ofta sagt, att svenska folket har någonting öppet och ridderligt i sitt väsende och sin karakter. Om vi uttala vårtanke, att detta omdöme innebär en sanning, så är det icke en gärd åt nationalfåfängan, utan sker endast för a t konstatera ett gifvet nationaldrag, som utan tvifvel tillika står i när. samband ed årskilliga fel och ofullkomligheter. Svenska folket är så beskaffadt, att det icke väl kan fördraga det slutna, tillbakadragna, småaktigt misstänksamma. Hvenr som kommer vårt folk till mötes med öppen band och öppet hjerta. med ädelt och ridderligt förtrognde, mottages såsom god vän och omfattas med trofast hängifvenhet. En ädel stolthet är långt ifrån att väcka anstöt hos svenska. folket; den anslår detsamma sympatetiskt: Deremot förekommer den afart af stolthet, som på svenska fått benämn ngen dryghet; såsom någonting olidligt. En individ, som hunnit en viss grad af bildning och dermed följande ädel sjelfkänsla, behöfver ickehvarje ögonblick misstänksamt vaktr på, att man tager hans värdighet i akt. Han sätter icke med ängslig beställsamhet ifråga. att icke hans personlighet gör sig på tillbörligt sätt gällande. På samma sätt förhåller det sig med en nation. När nu svenska fol!ket, som olyckligtvis ännu kommit i allt för ringa socia! beröring med det norska, för att kunna känna och till sitt fulla värde uppskattz dess mångförträffliga egenskaper, hufvudsakligen endast blir erinradt om förbindelsen mellan de båda länderna gemom kittsliga ut: gjutelser och de småaktigaste misstankar mot allt, som innebär ett närmande emellan de båda folk, som genom naturen och stats ätten äro och skola vara brödrafolk, så kan dei icke väcka förundran, om för en öfvervägande del af den svenska allmänheten norskheten presenterar sig under bilden af en halfbildad yngling, som, till följd af uppbrusande sjelfkänsla och bristande verldsvana, är färdig att känna sig kränkt och sårad af allt hvad som göres och låtes i ett sällskap, ständigt misstänkande att man ser honom öfver axeln och att man icke bemöter honom såsom man borde göra. Det är öfverflödigt att anmärka, att vårt ändamål här endast är att referera den allmänna svenska uppfattningen så tydligt vi kunna. Det otrefliga och knappnålsstygnsmässigt retsamma, som ligger i den norska misstänksamheten, för så vidt denna i offentliggjorda skrifter och andra dylika manifestationer riktat sig emot svenska folket och velat påbörda detsamma fiendtlighet mot nhorska friheten samt hvarjehanda amalgamationspianer, torde äfven af tänkande norrmän, som besökt vårt land och närmare känna våra förhållanden; lätt kunna inses, Det missnöje, som häraf onekligen varit en följd, har erhållit en ytterligare näring genom det motstånd, som norska storthinget — såsom det för den svenska allmänhetens ögon vill synas — utur samma misstärksamhets synpunkt gjort emot alla de förslag till. ett socialt närmande mellan folken, som blefvo framlagda i slutet af konung Oscars regering. En omedelbar följd af detta misstroende var också den, att sistlidne riksdag å sin sida förkastade förslaget. om en jernvägsförbindelse mellan de båda rikena, som måhända skulle varit det kraftigaste medlet att till ömsesidig båtnad närma de båda nationerna till Kvarandra och lära dem känna och rätt förstå hvarandra. Men på samma gång vi anse det både vigtigt och naturligt att frågan om de unionella förhållandena bringas å bane, kunna vi icke mm SS VE ER NART RARE REN ge) RN Art