randet af sitt reformverk; han boppas nu, att i Reschid pascha ba funnit rätta mannen derför. Jemt 20 år ha förflutit sedan Gulkhanes hattischerif upplästes,-loöfvande en ny framtid,-en skönare dag för Turkiet. Tjugo år ha gått; huru står nu Turkiet? På mera vacklande fötter än någonsin såsom politisk makt; likaså i anseende till inre enhet och synnerligen till finanser; ingen nekar dertill, minst de tänkande turkarne sjelfva Dessa tro ej beller på Turkiets: uppkomst eller ens räddning. De säga: — — — Profeten har sagt, att hvarje nation; liksom hvarje individ, har sitt föresatta lifsmål, och när detta är kommet, så står det icke i någon menniskas makt att aflägsna det. (korans fatalisml) — —— eller ock säga de: När växterna upptäckte för Lokman sina helsogifvande krafter, så sade ingen af dem: jag kan lefvande göra ett lik. Abdul Medjid är en Lokman; men Turkiebsane Föreslår man en af de tänkande bland turkarne ett slående medel till ställningens förbättring, så svarar han: Ni har mycket rätt, men hvilken skall sätta det i verket? Sultanen? Honom felas energi och honom felas penningar. Hans ministrar och paschår? Dem felas mod och medel; men framför allt vilja och — en helsosam fruktan. : Om sultanen visstel säger folket i provinserna, förtryckt eller röfvadt af lagliga embetsmän och Jlaglösa border. Men sultanen vet icke och får icke veta något om sitt rikes sanna tillstånd. Sanningen kommer icke till honom. Huru skulle den komma? Pressen är bunden; de turkiska bladen säga blott hvad -ministrarne vilja, och ministrarne undvika allt som: kunde sätta sultanen i dåligt lynne. Ingen af dem vill föra till honom en elak nyhet. Väl fruktar ingen, mer för til