BLAD UR MIN DAGBOK). FREDRIKABREMER. Hvar dansafdelning börjar med sång,ackompagnerad af en barntrumma och en flöjt; men slutligen jodlar och drillar flöjten ensamt, utan melodi, men i temlig harmoni med den sakta hvirflande dansen, och denna del deraf är den bästa och behagligaste. Några dansande gå ur dansen, återtaga sina kåpor, och andra inträda i deras ställe. Några hålla ut från början till slut; så ynglingen med det extatiska leendet, och hans kinder bli allt rödare, under det de andras bli allt blekare. Slutligen komma åter böner, tunga, frampressade, såsom vägde en tyranns kufvande, tryckande hand på de bedjandes hufvud. Derefter ett utrop, starkt, stigande, uthållande och så småningom bortdöende, och dermed är gudstjenstenslut. Så begynte en allmän omkyssning, först af de tre presiderandes händer och kinder, och sedan af alla derwischerna efter hvarandra; men ofta kysstes i luften eller tycktes man blott lukta på hand och kind. Ceremonien saknade all innerlighet och all sanning; och så syntes det mig med hela uppträdet. Glad var jag på de stackars arbetandes vägnar, när det väl var öfver (det hade räckt i två timmar), och så voro synbarligen äfven flera af derwischerna, som nu skuttade helt lätt öfver skranket, skyndande sig ut att äta middag, såsom jag förmodar. I en balett kunde dessa kostymer och denna dans verkligen göra god verkan, Såsom gudstjenst gjorde den ett sorgligt, nedslående intryck. De arma menniskorna ha synbarligen aldrig fått det glada budskaäpet, ) Se Aftonbladet nr 249.