kreatör br RE ANDE RON hn statsmannaverksamhet menniskoanden måste vara sjelf hemma i det som han skall sköta med framgång och till allmän båtnad och välsignelse, detta framförallt måste gälla om det kall, som rörer sig omkring menniskoandens egentliga centrum, eller hans egen upplysning. förbättring och förening med vår lifsur källa. Derpå vänder han ig till det kristliga medvetandet, för att från dettas ståndpunkt visa, huru ingen i sjelfva verket kan vittna om det rätta, sanna och eviga lifvet, som icke sjelf är genomträngd af detta lifs sanning och kraft. Men om nu detta skall synas ovedersägligt för hvar och en, hur har. då en motsatt åsigt kunnat uppkomma? Om ingen konst kan vara till utan konstsinne hos: hennes idkare och om det aldrig kan lända till statens väl, utan tvärtom måste lända till hans förderf och skada, att hans angelägenheter bedrifvas af män, som äro utan fosterlandssinne, och för hvilka det rätta samhällsidealet är främmande, hur skall då kyrkan, just de heligas samqväm,, kunna med kraft och nytta tjenas af män, som icke allenast icke sjelfva äro genomträngda af den heliga anda, i kraft af hvilken den kristna kyrkan från början vann sina segrar öfver verlden, utan som till och med äro rentaf ogudaktiga? Mången skulle knappast tro sina ögon, att en sådan ärtikel som den ofvan anförda kunnat inflyta uti den Augsburgiska bekännelsen, och ännu mindre föreställa sig, att denna fortfarande skall ibland kyrkans presterskap finna omhuldare och försvarare. Men också har detta icke kunnat ske utan ett stort och svårt affall från kyrkang ursprungliga id, Historien förmäler om Numa, att han, på det att folkets sinnen måtte tyglas och fruktan för gudarne hos dem injagas, hos romarne anordnade offer och religlösa institutioner; och samma vidskepliga, dunkla föreställningar, som man förband med de förkristliga religionerna, inympades i nåon mån redan tidigt på kristendomen och en krista kulten. Hoppet om Guds rikes förverkligande i verlder, om öfvervinnandet af mörkrets och ondskans välde förlorades allt mer ur sigte. Kristendomen blef betraktad som en af Gud anordnad nådesanstalt för troende individers frälsning ifrån de eviga afgrundsplågorna i ett annat lif, i stället för en kraft, som skulle genomtränga och helga alla menskliga förhållanden och ingjuta en ren anda i verlden. Likt hedendomen med sina offer och andra heliga ting, begynte äfven den kristna kyrkan förbinda med sina sakramenten hemlighetsfulla magiska verkningar; ett föreställningssätt, det ny-lutheranismen i våra dagar af all makt söker återupplifva. Tron blef en tro — icke på Gud och Kristus, icke på hans sannings kraft och hans rikes seger, utan ett obetingadt antagande af de dogmer, som af kyrkan inskärptes. Presterna sjelfva blefvo, hvad äfven judendomens och Egyptens prester hade varit, officianter i den kyrkliga institutionen, på hvilken snart namnet kyrka blef öfverflyttadt, och ett slags mellanmakt mellan Gud och den kristna menigheten, hvilkens läror och bud den sednare obetingadt borde antaga och åtlyda. Tänker man sig nu resterna blott såsom sådana officianter eller kyrkliga ceremonimästare, så är detta onekligen ett kall, som icke allenast af icke andligt sinnade, utan till och med af verkligt ogudaktiga kan handhafvas. Ty messa kan presten lika väl, om han annars har röst, antingen han är andligt sinnad eller icke, utdela sakramenterna, viga och begrafva lika så, ja äfven såsom predikant upprepa de kyrkligt fastställda dogmerna, huru främmande för kristendomens hela anda och lif han må vara. Men kunde reformationstidens män med begreppet kyrka förknippa sådana oandliga föreställningar, skall någon fråga. Med tacksamhet för deras mödor och verk måste erkännas, att högre föreställningar föresväfvade dem. Också definierade de ordet kyrka såsom de heligas och rätta kristtrognas samväm, enligt hvad af den ofte omförmälda ttonde artikeln synes: Men dels kunde de icke skilja sig ifrån alla de orena elementer, med hvilka det gamla katolska kyrkosamfundet var behäftadt. Med sjelfva den kyrkliga institutionen förbundo de föreställningen om en kraft, som till och med oberoende af de handhafvande organerna skulle öfva sina pånyttfödande verkningar. Dels trodde de sig ock böra inrycka några ord till oroliga själars lugnande, då de väl insågo, att, lika litet som det gamla, lika litet äfven det kyrkosamfund, som genom dem tillvägabragtes, alltid kunde påräkna till sina presterliga tjenare män, som ; drefvos af oskrymtadt nit för Kristi sak. Men j om nu detta icke heller ens i närvarande tid kan påräknas, ett är att medgifva detta, och ett annat-är att medgifva, det andans embete, till och med då det handhafves af sådana män, kan vara nyttigt och kraftigt, eller främja de ändamål, som med detsamma åsyftas. Men staten går icke strax under, till och med om de män, som äro satta tillledare af hans värf,f icke alltid äro upplysta fosterlandsvänner, ehuru detta länder icke till ett folks väl, utan ; till dess skada; så går ock icke heller kyrkan: strax under, till och med om ulfvar i fåra-:; kläder någon gång skulle inmänga sig bland de rätta herdarne. En annan sak är, der detta förhållande försvaras, eller der man vid; sjelfva den kyrkliga institutionen fäster en; sådan betydelse, att denna skulle främja Guds rikes förökelse, till och med oberoende af dess organers andliga sinne. Men att ett sådant; föreställningssätt ej är utrotadt hos vårt pre sterskap, det visade sig vid förra riksdagen: vid religionstrihetsöfverläggningarne; och otvif-velaktigt förklaras af deras låga och verkligt. okristliga begrepp om kyrkan till det mesta. det fenomenet, att kyrkans män kunna be-: gära lagars tvång för nedtystandet af motståndare uti strider, som, andliga till sin natur, också blott genom andans kraft kunna utkämpas. Vi äro den anonyme författaren tack skyldiga för hans ord till. utredande af en fråga, som framförallt i närvarande tidpunkt är af tan hoatudalsa