ardförandeskap för ett prerogativs. Den, som haft befattning med detsamma, kallar det ett tungt och mödosamt åliggande: Det förundrar mig ingalunda, att artikelförfattafen ogillar de åsigter och förslag jag framställt. Tänkesätten äro i denna fråga så olika och problemet är i sanning svårlöst. Äfven det förslag, som artikelförfattaren sjelf framställer, synes mig åtminstone icke vara antagligt. Genom fattigdistriktens förstorande vunnes visserligen den fördelen, att det småkrig, som nu föres mellan socknarne, till någon del förminskades; men defemot Bblefve det för den gemensamma fattigvårdsstyrelsen nära nog en omöjlighet, att inom ett så vidsträckt område kunna vinna den kännedom om de fattiga, som är för densamma så nödvändig, och hafva den omvårdnad om dem som densamma åligger. I stället för att genom en sådan åtgärd besparingar skulle vinnas,, är det Min fullkomliga öfvertygelse, att afgifterna i och för fattigvården derigenom skulle komma att betydligen ökas. De särskilta församlingarne skulle öfverbjuda hvarandra i anspråk på anslag för sina fattiga. Inom Karlstads län hafva 13 socknar fördelat sig ismärre fattigvårdsdistrikt,men inga hafva förenat sig om gemensam fattigvård. Jag tviflar på att det skett någorstädes i riket. Stockholm den 20 Oktober 1959. O. Arrhenius. fälDen första: af de anmärkningar; som här framställas emot vår artikel, nemligen att den värde författarens åsigt om fattigvårdens lämpligaste ordnande deruti vore ofullständigt angifven, är visserligen i så måtto befogad, att motiveringen för berörde åsigt icke blifvit utförligt omnämmd, hvilket utrymmet icke medgaf, men då vi ordagrannt anfört det slutresultat, hvartill förf. kommit, så torde vi-ej-med-skäl kunna anses ha uraktlåtit något af hvad som för ämnets belysning var af nöden. Uttrycket uteslutande, af-oss begagnadt i afseende på de frivilliga sammanskottens ingående i understödsfonden, må vara mindre väl valdt, då, såsom förf. härvid erinrar, 34 af den hittills utgjorda skatten skulle, enligt hans förslag, fortfarande qvarstå; men vi hemställa dock, huruvida det vore möjligt att med ett ständigt växande behof kunna bibehålla denna proportion så, att icke de frivilliga bidragen innan kort måtte komma att utgöra den egentliga, om ock ej uteslutande -beståndsdelen af den sålunda bildade fonden; och vi ha redan uttalat våra farhågor i detta hänseende. Att statens inkomster och tjenstemäns töner icke äro jemförliga med allmosor, är visserligen sannt; men här var ju icke fråga om allmosor, utan om att fylla ett behof, lika maktpåliggande som statens, att fullgöra en pligt, fullt ut) lika oafvislig som den, hvilken embetsmäns aflönande innebär. Det gläder oss att. förnimma. huru försla: get om att förse hvarje fattig med dess egen särskilta vårdare verkligen i Wermlandblifvit genomfördt. Att någonting sådant i allmänhet och inom kretsar, der de fattigas antal växt till ett större antal; skulle kunna sättas i verket, våga vi emellertid fortfarande betvifla. Det har förefallit förf. besynnerligt att vi synas ha velat erinra honom om hurudant tillståndet var i fordna tider i afseende på pauperismen, då de fakta, som vi i detta hänseende åberopat, äro bemtade ur den af honom utgifna skrift. Oss har det förefallit besynnerligt att samme förf., som citerat dessa fakta, af hvilka de ur Macaulays historia tagna voro oss redan förut väl bekanta, likväl så bjert framställer. vår egen tids pauperism såsom någonting nästan oerhördt. Då förf. yrkar, att presten bör pi kraft af sitt embete vara ordförande eller åtminstöne ständig ledamot i fattigvårdsstyrelsen, samt att han bör vara ledaren och, för att så säga, själen i densamma, — så är svårt att fatta nuru detta yrkaride icke skulle innebära ett anspråk Då selfskrifvet ordförandeeller ledamotskap. Och det är denna sjelfskrifvenhet, hvilken obestridligen här såsom öfverallt utgör ett prerogativ, som Vi ogillat; ingalunda den vackra och välsignelserika verksamhet, som dervid kan utvecklas. Att vara ledare och själen i ett samfund, torde för öfrigt vara någonting, som mera tager det individuella än det officiella i anspråk, och hvartill en fullmakt hvarken förmår förläna vilja eller förmåga. Emot den reform, som vi antydt, anmärker förf. att den ej vore antaglig, emedan inom större distrikter nödig kännedom om de fattiga omöjligen kan vinnas, samt att utgifterna i och för fattigvården derigenom skulle komma att betydligen ökas. Härnppå. svara vi, att de församlingar, hvilka till intagande i större centralanstalter föreslå vissa. bland sind fattiga, väl. böra förutsättas ega kännedom om dessa och deras behof; vidare att tillsyn och vård nödvändigt måtte blifva bättre i en större, i enlighet med nyare tiders erfarenheter ordnad inrättning än 1 våra sockenfattigstugor; slutligen, att allt som företages i stort och efter en bestämd plan, bör kunna skötas för bättre pris, än då det sker i smått, med spridd och osammanhängande kraft. Slutligen anse vi oss böra erinra derom, att den ifrågavarande artikeln icke egentligen utgjorde någon recension af prosten Årrhenii bok, utan en framställning af de olika åsigter, som sökt göra sig gällande i fattig. vårdsfrågan, hvarvid vi med ledning af författarens intressanta och innehållsrika skrift funno oss af vår öfvertygeise föranledda att bekämpa så väl åsigterna hos den sidan, till hvilken han synes luta, som ock det af honom sjelf framställda medelvägsförslag. RR a Ur fr Bia 7 Ena af en IS frå fre nn fn CA TT : Riksdagsmannavalen. K. M:t har genom utslag den 10 denne? ogillat grosshandlanden Paul Bergs besvär mot landshöfdingeembetets i Göteborg den. 1: sistlidne Augusti meddelade utslag, angående bang val till riksdagsman för staden Uddevalla. RIKSDAGEN,