BROAR re nd foo ED Es Q wa sertprojekt. — Nyheter från småteatrarne. — Nya teaterhuset å Mosebacke. Efter Benvenuto Cellini, som hittills gifvits endäst en gång, har kungliga teatern upptagit ett äldre stycke, benämndt Två Engelsmän, uppsatt 1825 och sista gången gifvet 1831. med Lars Hjortsberg uti lord Danbys rol. Oberäknadt några longörer, hvilka lätt kunna: undvikas, är stycket ganska underhållande karaktererna äro skarpt utpräglade, och isynnerhet äro de tvenne hufvudfigurerna lyckade bilder af ett par utaf dessa egendomliga öboer hvilkas spleen och originella vanor blifvit ett ordspråk. Hr Torsslow uppträdde för första gången under sejouren uti Lord Danbys rol och rättvisade deruti fullkomligt sitt rykte af vår förste karaktersskådespelare, om också åren icke gått fullkomligt spårlöst förbi den frejdade konstnären. Detta vore äfven obilligt att begära och röjer sig uti en viss mimisk öfverdrift, som ofta någon gång förekommer, äfven vid de ställen i rollen, då fullkomligt lugn är det förherrskäunde elementet. Mer ifven detta taget i betraktande, är hr Torsslovw ännu det utmärktaste vår skådespelarekonst har att uppvisa, och de få gånger han uppträder antecknas alltid af konstvännen såsom stunder af en njutning, allt mera sällsynt på sednare tider. Hr Almlöf spelade, nu som förr, köpmannens rol och gaf den med en måtta och finhet i de mera agiterade scenerna, särdeles under inflytande af ruset, hvilken förtjenar allt erkännande. Samspelet med lorden var vid vissa tillfällen verkligt konstnärligt, och endast en och annan gång märkte man hos br Almlöf det något släpiga sätt att tåla, som hos honom hotat att urarta till manår. Iscenen vid bålen ifyllde hr Almlöf kanske allt för medvetet glasen, något som störde intrycket af denna i öfrigt väl återgifna scen. — Hr Elmlund, som den unge Williams, visade värma och god hållning, och man kan icke 10g förundra sig öfver att teaterdirektionen icke oftare, än nu sker, låter denne lofvande unge man uppträda, så mycket mera som teatern visst icke har något öfverflöd på lofvande konstnärsämnen. De qvinliga partierna voro nästan uteslutande besatta med elever, och det vore således icke billigt att underkasta dessa den måttstock, som är på sin plats i fråga om mera -försigkomna artister. Jemförelsevis utfördes dock partierna rätt väl, åtminstone icke störande — och det är allt hvad vi tro att man eger rätt att fordra, — Den kommande repertoiren tycks icke särdeles rik. tminstone på nyheter, och teatern sysselsätter sig i stället med att inöfva gammalt. Men något mäste också göras i nyhetsväg, och man omtalar med anspråk på tillförlitlighet att direktionen ämnar arrangera konserter för teatefns egen räkning. Denna nyhet har mottagits med allmänt bifall af alla vänner till konserter, som tillkommit af annan orsak än att gifva den enskilte virtuosen tillfälle att visa sin skicklighet — och man bar funnit det ganska klokt af kungliga testern att i detta falltaga exempel af utlandets större lyriska scener — mer sedan man haft en liten aning om det för dess konserter uppgjorda programet, har belåtenheten fått en läcka, som kanske blir något svår att reparera. Konserternas antal är nemligen ännu icke bestämdt, men det lärer dock vara meningen att på alla gifva hr Lachners, till den aflidne konungens begrafning, komponerade tillfällighets-vausik, för att på detta sätt bålla riksdagsmännen skadeslösa för det de icke fingo tillfälle att besöka Riddarholmskyrkan. Iden är lika ny som sinnrik och bör realiserad, göra en makalös effekt på samma gång som epok uti konsertväsendets historia. Man får nemligen antaga för gifvet att, för att göra illusionen fullkomlig för de högborna. ärevördiga, vällofliga och hedervärda åskådarne. kungliga teatern går i författning om anskaffande af en dekoration, föreställande detinre af Riddarholmskyrkan, sådan den var inredd vid den kungliga begrafningeh. Skulle så blifva, kommer väl äfven den olyckligt be kanta gratib6kationsutdelningen att tagas orm en gång till? — för att begagna Sjövalls uttryck i ?Ettresande teatersällskap? — och körens medlemmar kunna då hafva hopp om er rättvisare utdelning. Ett så sammansatt konsertprogram borde vi sedan i afskrift utsända till ela den civiliserade verlden, för att visa att bakom bergen bor också folk?, och att alle öfriga länders konserter få stryka på foten för dem, som arrangeras at vår enda lyriska scen — — det vill säga den, som borde hafva till uppgift att upprätthålla jemvigten mellan musiken och de öfriga sköna konsterna. Den som lefver får skåda. Skulle konserterna komma att uteblifva, så är likväl projektet till deras program odödligt, från hvilket båll det än måtte hafva emanerat. Ladugårdslandsteatern har antagit ett nytt stycke: Nej, det var ijör tokigt! (en ganske tokig titel!) öfversättning från tyskan, sam: det från Huml len bekanta lustspelet: Ta lismanen eller De besge rödhårige. Vi hafva ännu icke haft tillfälle att göra bekantskaj med dem, men skola med det snaraste återkomma såväl till dem som till hr Selinders slevteater i Davidsons ;aviljong, der tvenne finska pjeser gifvas. en ena, David och Goliath, är alldeles ny; den andra, Iriarer från Åbo, är deremot en gammal bekant, som dock icke torde passa särdeles väl på en barnteater, der kärlek och frieri äro thena, sem taga sis temligen löjligt ut. Svårigheten at: erhålla en fullkomligt lämplig repertoir, ö visserligen icke liten; men just derföre önskade man också att några ansträngningar för den sakens skull sjordes, på det icke elever: nas fattningsgåfva allttör mycket mätte anli tas, tillföga fromma för deras framtida verksamhet. Bland nyheter på teafrarne nämnas på de: kungliga Vallensteins död till Schillersfesten: irande, samt på Ladugårdslandsteatern en öfversättning af ÖOuverskous Syjomfruarne Charlottenlund, under namn af Symamsellerna i gröng? PF meliertid förberedr sig Mindre te: it oi förskönpad gestal ;ppnas för sin I . och nalkas den ny: teatern vid Macohaanla cn fll Denn: