STOCKHOLM den 18 Okt. Hurudant skall riddärhuset bli på denna riksdag? Denna fråga är af intresse för landet, ehuru naturligtvis den förväntan, som fästes vid densamma, icke kan vara sär deles stor. En politisk institution, som så öf. verlefvat sig sjelf som vårt:riddarhus, kan icke gerna gifva några tecken till ett nytt lif och en ny anda. Riddarhuset synes dömdt att fortgå på den bana, der det med hvarje riksdag alltmera klart visar sig vara en anakronism, en orimlighet. Då emellertid med stigande politisk upplysning den allmänna meningen gör sig gällande med så mycken kraft, att det hafversig svårt för någon klass eller korporation inom samhället att undandraga sig allt inflytande af densamma, är det dock af vigt för dem, som hysa någon tro på riddarhusets lifskraft och som önska för detsamma bevara åtminstone skenet af att vara en representativ kammare, att ställa så till, att det sä kallade första ståndet icke går alldeles för bröstgänges emot folkmeningen i de saker der denna är alldeles klar, bestämd och kompakt. . Genom valen till borgareoch bondestånden vid denna riksdag har den mening, som råder inom nationen, temligen otvetydigt uttalat sig. Vid utskottsvalen skall det visa sig om adeln i någon mån vill gå dessa stånd till mötes, om den vill ge ett uppslag till moderation, eller om den vill med skarp fientlighet vända sig mot dessa stånd, om den vill göra sig skyldig till den ensidigheten att -vid utskottsvalen förbigå alla kapaciteter bland de liberala, och i stället ditsätta endast junkerligt renhåriga ledamöter, äfven om en stor del af de adliga utskottsledamöterna derigenom skulle komma att utgöras af alldeles obetydliga och oerfarna personer. I förra fallet skulle möjligen riksdagsarbetet i någon mån kunna lättas och framgång beredas för en eller annan fråga, som eljest blir undanskjuten, I det sednare åter skulle den utmaningshandske, som. den junkerliga majoriteten utkastade mot de folkvalda stånden, tjena till att ge förökad kraft åt den allmänna mening, som kräfver ett snart slut på det nuvarande oefterrättlighetstillståndet, och innebära en olja, gjuten på elden af den agitation för en representationsförändring, hvilken, om icke alla tecken svika, snart i alla händelser torde framträda med enkräft och en utsträckning, hvartill man hittills i vårt land saknat ett motstycke. Hvad man möjligen skulle kunna vänta från den sida, som är den tongifvande på riddarhuset och som hoppas på en regeneration af bördsaristokratien, vore att densamma, om den ock icke gjorde något medgifvande åt demokratien, åtminstone ådagalade någon grad af den sjelfständighet, som man fordrar af det aristokratiska elementet inom representationen, om det skall ega någon den ringaste betydelse och icke betraktas såsom ett blindt och för hvarje höga vederbörandes vink lydigt redskap. Vi skulle derföre både för riksdagsarbetets och för riddarhusets egen skull beklaga, om det vore sannt, att man till följd af ofvanefter komna antydningar skulle ärna insätta i statsutskottet landshöfdingarne grefve Lagerbjelke och hr Bildt. Det sätt, hvarpå grefve Lagerbjelke såsom ordförande i riksgäldskontoret. vis t sin förmåga och finansiella insigt vid behandlingen af våra allra första lånetransaktioner, är i alldeles för färskt minne, att någon för allvar borde kunna anse honom passande såsom ordförande i statsutskottet vid denna riksdag, då till nämnde plats ovilkorligen fordras en person med förmåga att se sakerna 1 stort och i sitt sammanhang samt med en omfattande praktisk duglighet. Hvad hr Bildt angår, så är han icke blott, i likhet med grefve Lagerbjelke, landshöfding (eller rättare ett slags generalguvernör), utan han är dertill konungens: förste adjutant och personlige gunstling. Det borde derföre vara temligen klart, att hans plats icke kan vara i statsutskottet. Vi förneka honom icke en viss grad al duglighet och mycken raskhet — isynnerhet vid jemförelse med åtskilliga andra junkerkoryfeer, .som sakna både förmåga och vilja — men dessa egenskaper kunna bli af gagn i något annat utskott än statsutskottet, der för öfrigt hr Bildt, sedan numera både hr Muren och Ola Månsson saknas, skulle känna sig litet ensam och ovan samt sakna nödig resonansbotten för sina raska hugskott och sin flytande svada. Hr Bildts insättande i statsutskottet skulle, långt ifrån att verkligt gagna höga vederbörande eller den junkerliga majo riteten, endast väpna de folkvalda stånden till ett skarpare motstånd än någonsin. Vi ha ingen anledning att sörja öfver, om riddarhuset förspiller hvarje liten rest af fordna sympatier hos nationen; men de, som mena att riddarhusets politiska grundval ännu kan nödtorftligen lappas och botas, att, det ännu någon tid kan stå emot tidens åverkan, de borde af sjelfbevarelseinstinkt sträfva att adeln vid utskottsvalen åtminstone måtte bevara något sken af sjelfständighet. Den direkta följden af den rena och oblandade junkerlighetens triumf vid utskottsvalen blir den, att dissonansen mellan stånden genast framträder i hela sin skärpa, samt att den mera sjelfständiga och oberoende delen af adeln drager sig tillbaka från riksdagen, hvartill redan en tendens visat -sig. Fältet blir då visserligen öppet och obestridt för Junkrarne, men ett stånd, som oblandadt komme att bestå af embetsmän, hoffunktionärer och gardesofficerare, skulle visst icke komma