enhvar, som under loppet af ett föregående år idkat sådan handel eller rörelse, hvaröfver han är pligtig föra handelsböcker) antagit den, att han kan visas hafva öfver en vecka sina betalningar inställt, -då borgenär, ändå att hans fordran ej är förfallen, kan å gäldenär söka konkurs, hvilket yrkande likaledes kan ensamt mot köpman framställas, då någon borgenär genom notarius publicus eller i vittnens närvaro fordrat betalning af klar och förfallen gäld, men denna icke inom en vecka derefter blifvit gulden. Jfr 4. Det hufvudsakliga motivet för denna större stränghet mot köpman är att han, i följd af sin rörelse bör antagas hafva Hvad man kallar ständig kassa, eller, då inbetalningen uteblifvit, kredit för. att fylla-en ögonblicklig kassabrist. Man kan och bör således af honom fordra att han punktligt uppfyller sina förbindelser. Förmår han icke betala, antyder detta äfven att hans kredit är slut, att denna grundval för och själen i hans yrke är borta och att insolvens eller konkurstillstånd faktiskt inträdt. Då är det både en välgerning mot honom sjelf för att rädda honom undan vingleriets och svekets frestelser, och en akt af rättvisa emot alla fordringsegare att konkurstillståndet de jure inträder. Ingenting berättigar att förutsätta, det arbetaren eller embetsmannen skulle vara insolvent derföre, att han för ögonblicket saknar kassa eller kredit för erhållande af penningar. Vidare skulle borgenär ega alt yrka konkurs både mot köpman och icke köpman i följande fall, nemligen : 1:o Då gäldenär är, för skuld rymd eller veterligen ur riket farit och anledning är för handen att han förblir utrikes för att undgå borgenärers kraf; 2:o då verkställighet af utmätning, hvaraf all gäldenärs egendom medtages, skulle blifvit för annans fordran sökt; 3:o då gäldenär i tre veckor varit i och fortfarande är för gäld bysatt, och 4:o då gäldenär försålt hela eller större delen af sitt lösörebo genom skriftlig afhandling, hvarmed föreskrifven åtgärd för egendomens fredande mot utmätning blifvit vidtågen, eller svikligen borgenär till förfång afa eller undanskaffar sina tillgångar. (jfr s 2). Dessutom skulle borgenär, som har klar och förfallen fordran, ega söka konkurs då gäldenären håller sig undan och icke för sig ställt ombud som rätt för honom gör eller lemnar känd egendom qvar som mot hans veterliga. gäld synes svara; så ock då verkställighet af utmätning å gäldenärs egendom blifvit af annan borgenär äskad och skälig anledning är att befara att efter försäljning af den egendom, tillgång till de öfrigas förnöjande saknas (jfr S 3). Läsaren iakttager utan tvifvel, att ofvannämnde vilkor för tvungen konkurs å gäldenären i allmänhet äro i väsentlig mån stränare och isynnerhet tydligare uttryckta, än i nu gällande konkurslag. Så är t. ex. såsom konkursanledning tillagdt, att gäldenären genom-lösöreköp försålt hela eller större delen af sitt lösörebo — ett stadgande, som -möjligen kan undanrödja de många missbruken vid dessa köp. Likaledes är tillagdt den anledning till yrkande om konkurs, att gäldenären svikligen, borgenärerna till förfång, afhänder sig eller undanskaffar sina tillgångar; hvarom likväl bevisning vid ifrågakommande lagtillämpning i de flesta tillfällen torde blifva särdeles svårt att åstadkomma. Utan tvifvel är likväl anledningen fullkomligt både moraliskt och juridiskt riktig. Den andra frågan: Huru befordra en skyndsammare både process i konkursmål och utredning af konkurser, har vid besvarandet föranledt åtskilliga både nya och genomgripande förslag. I afseende på processen, hafva komiterade hemställt, dels om anslagstidens förkortande från nu stadgade 6 till 2 eller högst 4 månader (se 14 8),:dels att då konkursen egentligen -är att anse endast såsom en liqvidationsåtgärd mellan gäldenären och borgenärerna samt mellan dessa sistnämnde inbördes, konkursdomstolen endast har att utlåta sig i de frågor derom tvist. uppstår. Komiterade hafva i sistnämnda -hänseende föreslagit, att, ssmtidigt med utseende af gode män, konkursdomstolen skall förordna en ärlig och förståndig man inom eller utow rätten att i konkurssaker vara rättens ombudsman (jemf: 43 5). Honom åligge att öfver gode mäns och sysslomännens förvaliming hafva tillsyn;7 att vid de: borgenärers sammanträden utom rätten, der han är tillstädes, föra ordet; att hos rätten anmäla de frågor, hvilka af konkurssaken uppstå -och rättens pröfning påkalla, samt vidare tillhandagå med bevakningshandlingarnes granskning och deras -beredning till föredragning inför rätten, på sätt i föreslagna nya 5 kap. stadgas. Inför denna rättens ombudsman skall den egentliga konkurstvisten försiggå. Sedan nemligen på inställelsedagen bevakningarne blifvit af. domaren:i protokoll upptagna, tillfrågas borgenärerna om de godkänna fordringsoch förmånsrättsanspråken. Svaras härtill enhälligt ja, så eger ingen sedan derå tala (jemför 72 ), utan konkursprocessen är dermed afslutad — ett förhållande som förmodas säkerligen icke så sällan inträffa i smärre konkurser. Godkännas fordringsanspråken deremot icke, utsätter domaren tid för anmärkningars afgifvande (n. v. 2:dra uppropet, jemf. 73 8) äfvensom ett förhör derefter inför ombudsmannen (n. v. 3:dje uppropet) dervid han skall söka att parterna om det stridiga förlUka (iemf. 76 ) Om vid sådan samman